ingen titel på denna sista delen |
Jag sörjde, länge. Ända tills den dag då jag var stor nog att själv möta henne. Kanske var hon rädd för mig, jag som sett allt? Första gången jag såg henne, inom ramen för vad som var jag, det var en höstnatt i gråaste och kallaste oktober. Det regnade, och jag var rädd, rädd och beslutsam. Det första jag noterade var skiftningen i hennes ögon. De var liksom både gröna, blå och svarta. Hon var så mycket på en gång. Hon var så ofantligt stor, det såg jag på sättet hon omringade mig, så redo att ta över mig helt. Många somrar hade följt mig i mitt liv, många somrar utan dig. Och nu stod hon där, med det eldröda håret hängande i stripor, fastklistrade mot huden, fräknar som knappt syntes i mörkret. Jag visste att det var nu jag hade min chans. Jag måste få ro. Efter det som hände har det inte funnits en enda lugn stund inom mig, bara utanpå, och det visste även du, att det där som var utanpå, det var aldrig jag. Regnet piskade mig på axlarna, i pannan, smärtade mot kroppen. Du bara stod där, såg rakt igenom mig. Och jag minns att jag tyckte så mycket om de där ögonen. Sedan minns jag inget mer, inte förrän jag låg där i den vita sjukhussängen och inte riktigt klarade av att fästa blicken. Och du fanns i rummet, hon fanns där. Och mitt förlåt ekade ute i de tomma korridorerna.
Andra gången jag såg henne, då blev jag rädd på riktigt, sådär som jag nog aldrig har blivit förr. Hon såg så hjälplöst liten ut, ansiktet var ett barns. Kanske hade hon krympt i takt med att min styrka växte. Och rädslan hade försvunnit från min blick, det såg hon nog. Hon satt uppe på loftet, lika ensam som bara en flicka av hennes sort kan vara. Hon såg på mig, med ögon som påminde lite grann om mina egna. Jag minns att jag klev upp och satte mig bredvid henne, dinglade med benen som hon. Jag minns också att hon försvann, samma natt, samma darrande, natt två och ett halvt år senare. Kanske var hon fortfarande lite rädd för mig, jag som sett allt?
Jag minns så väl, synen jag möttes av, jag var bara åtta år gammal. Vad kunde du ha varit, fjorton? Det regnade, det regnade och allt var svart. Och från den dagen var också jag svart.
Första gången han såg henne, sedan han hittat sin väg in i henne från en helt ny riktning, det var i skuggan av mig. Då fanns jag inte, men han höll mig bara ur deras synfält den tid då han visste att jag inte skulle förstå. Tystnaden var alldeles för tyst, orden som sades alldeles för osynliga. Mina ögon hade inte riktigt vant sig vid detta nya ljussken som omgav mig i mitt liv.
Den där tårfyllda natten, då jag vaknade alldeles kallsvettig efter en dröm jag haft om dig, då satt hon där vid min sida. Nu var det min tur att vara rädd. Hon baddade min panna med ljummet vatten, plåstrade om mina inre sår, klädde av sig naken inför mig och frågade sedan vad det var på henne jag i alla år hade uppfattat som rädsla. Jag stod förstummad inför det hon visade mig, inför det hon faktiskt tillät mig att se. Detta kunde inte vara möjligt. Framför mig stod en ung flicka, brösten glimmade av återhållen svett, magen verkade så mjuk att jag hade lust att känna på den, och hennes långa magra ben tillät henne att besöka mig som den vackraste ängel. Och i den stunden visste jag, då visste jag att du hade handlat rätt. Den där junikvällen för nu lite mer än trettio år sedan. Ni var så lika, ni två.
Samma röda hår, samma kittlande nyfikenhet, samma envishet att vilja visa er på styva linjen, samma mod. Ja, visst hörde ni ihop alltid. Jag var lite utanför ibland. Ända tills den dag då jag förstod att jag inte alltid behövde vara närvarande för att finnas till i era ringar av ljus. Jag kunde gå en promenad, sitta nere vid ån, läsa en bok eller titta å tv. Ni fanns där vid min sida, era röster smalt samman i vågor av toner som lurade in mig i stadier av sömn ibland. Och när jag vaknade var jag alltid lika ilsken på er, att ni kunde ha makten över mig på det där sättet. Men ilskan försvann med tiden. Ni ville mig bara väl, innerst inne visste jag nog. Ni kunde väl inte rå för att era ansiktsdrag smälte så bra ihop med mina? Jag fanns alltid hos er.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Pumisa - 17 jun 08 - 08:59- Betyg:  | | skit bra |
|
|
|
