ingen titel på denna |
denna novell innehåller två delar. skrev den för ett tag sen. hoppas ni gillar!
och så kommer del 1 nu då..
* * *
Första gången han såg henne, det var på sin högra sida när vi satt och lyssnade på radio, en av alla de barndomssomrar vi spenderade ute i stugan på landet. Månen lyste upp rummet, och jag tror att jag bara var en liten baby då. Hon bara satt där, dinglade med benen och tittade på honom. Lite blygt. Kanske uppfordrande. Han förstod inte vad hon ville, inte då. Inte på den tiden. Länge fanns hon bara med som en osynlig skugga vid hans sida. Men med tiden blev hon mer och mer aggressiv. Det kunde hända att hon förgiftade hans lungor, inte på riktigt. Bara för att han skulle få känna på sjukdom och smärta i bröstet. Han överlevde alltid, kanske glömde han ibland. Vad ville hon säga honom? Han blev allt svagare, hade den där flickungen förmågan att suga ur all styrka han hade i kroppen? Hon skrämde honom. Mer och mer för varje dag som gick. För varje sommar som passerade. En dag var han stor. Stor nog att möta henne. Och hon hade vuxit sig stor och stark, hon med. Jag inser nu, såhär i efterhand, att han handlade rätt den där gången.
Andra gången han såg henne, då han på riktigt mötte henne på det sätt hon alltid velat bli mött, det var en sen junikväll, det regnade, och han var ensam med sin rädsla. Det var bakom ladan, det regnade. Himlen var skrämmande svart, det blåste. Plötsligt fick han syn på henne, i utkanten av sig själv. Ett ögonblick senare var hon inne. Omgiven av hans ljus. Han kunde känna hur hon sög det ur honom, hur han förlorade en del av sig själv i den stunden. Utan att veta hur det hade gått till, befann han sig högst uppe på loftet. Hur hade han kommit dit? Hennes ögon lyste, hennes ögon skulle han aldrig glömma. I högra handen höll han ett grovt rep, vägrade släppa taget, rädslan lös igenom. Vad det var han var så rädd för, det kom han aldrig riktigt på det klara med. Han gjorde det, den där stormiga junikvällen, det regnade, och jag var bara ett barn. Han gjorde det för att hon sade åt honom att göra det. Han hade börjat tro på alla hennes upptåg, det syntes. Han var stor och stark, men hon måste ha varit ändå större och ändå starkare. Han kände väl att han var tvungen. Kanske var det så att han litade blint på henne, de var ju så lika, på alla sätt som gick att se.
|
|
|
|
