Den lilla pojken (del 4) |
På morgonen vaknade jag med en huvudvärk och inte desto mindre hjälpte det att Peter ville gå till värdshuset för att träffa Margareta.
- Men kom igen då, sade han otåligt när jag envist tackade nej.
- Varför inte? Du kanske till och med träffar grabbarna från festen idag.
- Nej säger jag ju!
Han suckade tungt och gick mulet ut ur rummet.
- Äntligen en lugn dag för mig själv, muttrade jag.
Jag sysselsatte mig med att läsa en bok innan det konstigt nog knackades på dörren.
- Kom in!, ropade jag och hejdade mig mitt i en mening när jag såg att det inte var Peter som kom in.
- Ursäkta om jag stör, sade Isabelle.
Jag hoppade upp förbluffad av hennes besök.
- Nej, nej sitt du, sade hon lugnt.
Hon satte sig på sängkanten och tittade intensivt på mig.
- Menande du det du sade igår?, sade hon.
Jag svarade henne inte utan tittade dystert ner på golvet. Hon tog min hand i sin och tittade djup in i mina ögon.
- Du må inte vara en karl av hög status, min herre. Men jag vill sannerligen slösa mitt liv på dig.
- Snälla, min dam, sade jag enträget.
- Du kan nog inte påstå att du har känslor för mig efter en fest?
- Har inte du det?, frågade hon sårat.
- Du är väldigt vacker och så…men hur kan jag älska någon jag vet jag aldrig kommer att få.
- Försök…, var det enda svaret hon gav mig innan hon lutade sig och kysste mig passionerat.
Jag tryckte henne ifrån mig och sade ömt:
- Jag kan inte, din far skulle aldrig låta oss.
- Vi kan ju alltid fly, sade hon slugt.
Plötsligt började en tanke formas.
- Vi kan följa med Peter, sade jag gladlynt.
- Ska Peter fly?, frågade hon förvånat.
Argt tänkte jag på att jag just hade avslöjat min väns hemlighet.
- Det gör inget. Jag säger inget. Tydligen är det inte bara jag som vill undfly min far.
- Vad gör du?, frågade Peter när han kom in i rummet och såg mig packa.
- Inget, sade jag raskt och lade tillbaka mina tillbehörigheter på hyllan.
- Snälla, Erik har du någonsin trott att du skulle kunna hålla något hemligt för mig?
- Min syster har redan berättat om er lilla förhållande, sade han leende.
Jag tittade förvånat på honom.
- Är du inte sur?
- Självklart inte, sade han och ruskade till mig.
- Du är min allra bästa vän Erik och jag skulle aldrig ha kunnat be om en bättre make till min syster.
- Jag har aldrig förstått mig på dig Peter. Men en sak är säkert och det är att du den vänligaste karl’n i hela trakten, sade jag och kramade om honom.
Han lösgjorde sig ur mitt grepp och frågade nyfiket:
- Föresten har du pengar så att det räcker för er båda?
- Ja, jag har lite pengar som jag lyckats spara ihop.
- Bra.
- Jag och Margareta ska sticka iväg imorgon så se till att du är klar tills dess.
- Är du klar, min älskade?, frågade jag Isabelle leende när jag gick in i hennes sovrum.
- Ja, jag kommer.
Hon packade upp en del av hennes tillbehörigheter och tog upp en ask.
- Här, sade hon och fortsatte packa.
Jag öppnade den och höll andan när jag såg en vacker ring beströdd med diamanter.
- Nej, Isabelle jag kan inte ta emot den.
- Varför inte se det som en present, sade hon.
När hon var klar gick vi tillbaka till mitt rum för att vänta på Peter. Jag tittade förstulet på rummet som så länge hade gett mig den trygghet jag inte hade fått i stadens gator. Tankspritt vankade jag av och an, nervös inför resan och även vad den skulle innebära.
Hade jag rätt att tillsammans med smedens dotter fastän han hade varit så generös att ge mig det här jobbet?
- Lugn, sade Isabelle och masserade mig längs ryggraden.
Jag tittade leende på henne och förundrades av hennes skönhet.
- Är ni klara?, frågade Peter när han kom in tillsammans med Margareta.
Jag nickade nervöst och gick ut.
- Är det här vad du verkligen vill Isabelle, viskade jag i hennes öra när vi närmade oss ett värdshus intill staden.
Hon nickade lugnt och sade:
- Tro mig Erik Jonsson jag ska göra dig till den lyckligaste mannen i hela världen.
I denna stund tänkte jag tillbaka på mitt liv och hur jag trots allt hade fått det bättre än jag kunnat föreställa mig. Bättre än min mamma hade kunnat föreställa sig
- Jag har funnit min lycka, sade jag glatt. Och även min framtid, tänkte jag.
Mitt liv hade just börjat.
|
|
|
|
