Den lilla pojken (del 3) |
- Erik, är du inte klar än, ropade Peter otåligt när han kom in i rummet.
- Vänta lite, svarade jag irriterat.
Det hade gått en vecka sedan vi träffat på Margareta och Peter hade inte vart så värst lycklig efter det.
- Föresten skulle du inte presentera mig för din syster idag eftersom det inte gick förra gången?, frågade jag honom när jag kom ut.
Han tittade förvånat på mig och sade:
- Vadå ska du gå på fest eller?
- Menar du att du inte är klar än? Var det inte därför du ropade på mig?, frågade jag honom förbryllat.
- Ja, just det… festen…jag hade visst glömt bort det.
Han skyndade han sig ut ur rummet och det dröjde ett tag innan han kom tillbaka.
- Sådär ska man se ut, pojk, sade jag glatt och dunkade honom på ryggen när han kom in.
När vi kom till festen var det många som tittade konstigt på mig.
- Bry dig inte om dem, sade Peter bistert.
Efter tag fick vi syn på hans syster som stod ensam vi ett hörn. Hon var vackrare än jag kunnat föreställa mig.
- Hur mår min älskade syster?, frågade han muntert när vi kom fram till henne.
- Sluta driva med mig, Peter, svarade hon leende när hon fick syn på honom.
- Och vem är det här då?, frågade hon nyfiket och tittade på mig.
- Det hade jag velat att du själv tog reda på, svarade han slugt och lämnade oss ensamma.
Jag skruvade nervöst på mig när jag mötte hennes genomträngande blick.
- Isabelle heter jag.
- Mitt namn är Erik, sade jag och bugade.
- Jag hade inte trott att du skulle vilja presentera dig för en som…som jag, tillade jag
Hon tittade oförstående på mig och sade:
- Du ska aldrig vara så hård mot dig själv för det är då människor kommer att undervärdera dig.
- Jag hade aldrig trott att en så förnäm dam som du skulle säga så till mig.
- Då måste du ha haft en väldigt hård familj.
- Snarare ingen…, svarade jag sorgset.
- Vem talar du med, min käre dam?, frågade en ung man som länge hade stått bredvid för att inte störa henne.
- Med den här gentlemannen, sade hon glatt och pekade på mig.
Han tittade ner och skrattade till.
- Du vet väl att inte pojkar får lov att vara här.
Ilsket vände jag mig för att gå därifrån men hejdades av hennes hand på min axel.
- Det är inte du som ska gå Erik, sade hon ömt och vände sig ilsket mot den unge mannen.
- Jag tror nog du är skyldig han en ursäkt.
- Tror du att jag någonsin kommer att ursäkta mig för dvärgar, sade han argt och vände på klacken.
Jag suckade tungt och tittade förläget ner på marken.
- Erik… det var inte meningen att han…
- Det är inte ditt fel Isabelle.
- Det är något fel med den här världen som aldrig kommer att acceptera mig, muttrade jag surt och lämnade henne ensam.
- Var, var du?, frågade Peter när han kom tillbaka från festen.
Jag svarade honom inte utan fortsatte läsa i min bok.
- Min syster gick hem när du stack. Hon var ledsen och vägrade berätta varför.
- Vad gjorde du mot henne?, frågade han ilsket och höjde rösten en aning.
Jag slängde ifrån mig boken och svarade rasande:
- Jag sa bara sanningen till henne. Ok? Så låt mig vara!
- Vad menar du?
- Människor kan vara så fördomsfulla att jag inte orkar mer.
- Men bryr dig inte om dem då.
- Det enda jag skulle vilja göra nu är att be din syster om ursäkt för att ha att jag gjorde henne ledsen, sade jag efter att ha funderat ett tag.
- Då har du frågat den rätta grabben, sade han muntert innan han med raska steg gick ut ur rummet.
Jag hoppade ner från sängen och småsprang för att hålla jämna steg med honom. Vi gick genom många korridorer innan han plötsligt tvärstannade och pekade på en dörr som låg till vänster om honom.
- Här är hennes rum, sade han.
- Margareta väntar på mig så vi ses senare.
När han hade gått märkte jag hur nervös jag var. Jag suckade tungt innan jag försiktigt knackade på dörren.
- Kom in, ropade hon.
Jag öppnade jag dörren och gick in. Rummet var svagt belyst men trots det tittade jag förundrat på hur vackert inrett det var.
- Jag är inne i sovrummet, ropade hon.
- Hur mår du Erik, sade hon leende när jag kom in.
- Jag hade väntat mig att du kom.
Jag nickade muntert, lamslagen av hennes skönhet.
- Sätt dig, sade hon och klappade lätt på en plats nära henne.
- Mår du bra min dam? Peter sa att du var ledsen, frågade jag henne när jag hade satt mig.
- Förlåt mig om det var jag som orsakade dig den smärtan.
- Nej, Erik du visade mig bara hur världen verkligen är, sade hon och kysste mig lätt på kinden.
Jag ryggade tillbaka förbluffad av hennes närmande.
- Nej, min dam du misstar dig jag är inte den man du tror jag är. Du är för vacker och rar för en dvärg som jag.
Hon fick tårar i ögonen men blinkade bort dem.
- Till och med nu när jag visat dig att du är värd att bli älskad stöter du mig ifrån dig.
- Jag är ingen man av hög status, min dam. Slösa inte bort ditt liv på mig.
Tankspridd skynda jag mig ut ur hennes rum. När jag kom tillbaka till mitt rum sjönk jag ihop i sängen. Tankarna virvlade i huvudet på mig.
Var hon förälskad i mig eller drömde jag? Var jag värd hennes kärlek?
|
|
|
|
