Den lilla pojken (del 2) |
- Men kom ut då, ropade Peter och knackade otåligt på dörren.
- Vad är det du kommer göra nu då förstöra ännu en fest, ropade jag skrattande.
- Denna gång lovar jag att skvallra till din pappa så att du får extra arbete, tillade jag.
Jag öppnade dörren och lät honom komma in. Det hade gått en månad sedan jag hade börjat jobba hos smeden och livet verkade gå bra för mig. Peter och jag hade blivit bästa vänner och det gick inte att skilja oss åt.
- Jag stal lite pengar från gubben idag du kanske inte ens behöver jobba. Föresten så ska jag träffa min Margareta, sade han glatt.
- Jaha, är därför du ser så stilig ut idag?, frågade jag honom leende.
- Men jag är ju stilig varje dag inte sant, sade han och knuffade mig lekfullt.
Det var faktiskt så att Peter ansågs var väldigt tilldragande och stilig trots att han var ganska ung. Han var även den största charmören i staden. Kvinnorna kunde helt enkelt inte slita blicken från honom. Margareta, som var kvinnan han var fäst vid var också väldigt söt och vacker på sitt sätt.
- Varför frågar du inte din far innan du sticker iväg som förra gången?, frågade jag honom förebrående.
- Du vet vad han kommer att säga, Erik, svarade han bistert.
- Han tycker inte om att jag går runt med en kökspiga, för honom är hon skamlig. Förstår du inte att jag älskar henne och inte vill att hon ska bli sårad av min gamle far?
Jag nickade till svars innan han fortsatte:
- Föresten så ska du få träffa min syster idag.
- Va, har du en syster? Du har aldrig sagt det till mig.
- Kanske för att jag inte ville att du skulle bli allt för fäst vid henne, svarade han slugt.
- Snälla, som om hon någonsin skulle gilla en dvärg, sade jag bistert.
Han puttade mig lekfullt och sade skrattande:
- Det är klart att hon skulle gilla dig, alla gillar ju dig.
Ute i staden var människorna ganska fridfulla. Peter och jag var på väg till värdshuset den Stegrande Ponnyn vilket var där Margareta jobbade.
- Där är hon!, ropade han glatt när han såg henne komma ut ur värdshuset bärande på en kasse.
Hon tittade skräckslaget på oss när vi med raska steg kom mot henne.
- Vad vill ni mig!, skrek hon och sprang iväg.
Peter tittade förvånat på mig innan han sprang efter henne.
- Vad har hänt?, frågade han när han lyckades komma ifatt henne.
- Låt mig vara! Snälla sluta!
- Vad är det med dig, sade han och ruskade till henne.
Jag sprang ikapp dem för att se vad som hade hänt.
- Snälla släpp mig!
Han brydde sig inte om hennes jämrande utan kramade henne hårt.
- Snälla Peter du förstår inte vad jag tvingas att utstå för att jag är med dig… din far kommer att…
-Vad har han gjort nu!, skrek han rasande.
-Han hotade mig Peter! Förstår du inte det? Jag får inte vara med dig!
-Men det skiter jag i! Han ska inte lyckas kontrollera dig med. Jag ska vara med dig vare sig han gillar det eller inte. Snälla, jag vill inte förlora dig Margareta, jag älskar dig.
-Vet du vad…, tillade han tankspritt.
-…vi flyr. Ok? Vill du det?
Hon tittade oförstående på honom som om hon inte riktigt trodde på vad han hade sagt.
-Nej, det kan vi inte göra Peter… du har inga pengar och det skulle sluta illa för oss båda.
-Litar du inte på mig när jag säger att det kommer att funka?
-Du förstår inte…
-Jo, jag tror jag förstår riktigt väl!
-Nej, Peter det gör du inte, tillade hon ömt.
-Jag skulle vilja det men först måste vi få ihop mycket pengar och det har jag inte.
-Jag ska skaffa det till oss. Okej? Vill du det nu?
-Ja, det skulle jag vilja, sade hon med tårar i ögonen.
|
|
|
|
