Ett liv utan andetag Del 1 |
denna är inte sann. har hittat på den alldeles själv.
vet inte, kanske blir tre elr fyra delar, den ska inte bli så jättelång iaf hade jag inte tänkt mig.
men varsegoda och läs nu, skriv gärna en kommetar också, bara ni är ärliga
Syrenerna blommor tidigt i år, pappa. Synd bara att du inte är här och kan se. Ett år och fyra månader har jag levt utan dig. Utan din doft, din humor, ditt allt.
Ett liv utan andetag.
Pappa, det är svårt att vara glad när man inte får luft.
Jag vill vara lycklig för din skull, och för dig också brorsan. Du har alltid varit en helt underbar storebror. Nu pratar du helst inte med mig. Inte med såna där kärleksfulla ord i alla fall och varför vill du inte trösta mig längre när jag gråter?
Pappa
Jag sa att jag hatade dig och hann inte säga något mer innan du dog.
Nu älskar jag dig.
Nu när det är för sent.
- Det är för sent nu! Skriker du mellan tårarna. Han är död nu, fattar du det? Du kunde ha älskar honom medan han levde. Tror han skulle ha uppskattat det mer då!
Jag mår inte bra av de här samtalen, Patrik. Jag brukar spy efteråt. Gå in i badrummet och spy och bara hata.
Du behöver inte skrika, jag står ju här. Jag hör vad du säger. Och jag håller med. Men nu vill jag prata en stund med bara dig, pappa.
Inte bråka mer.
Aldrig bråka mer.
- Jag går ut en stund.
- Vart ska du?
- Till pappas grav.
- Riv inte upp hans blommor bara. Och snacka för i helvete inte med honom!
Jag svarar inte, vet inte vad jag ska säga. Vad vill du att jag ska säga nu?
- Men seså, gå då!
Jag tar på mig jeansjackan, den nya som jag fick av mamma när jag fyllde år. Gömmer mig för dig när tårarna börjar rinna och blöter ner mina kinder. Jag får en känsla av att du ångrar dig lite. Du är bara arg på mig.
Är det inte så?
Jag känner av din närvaro medan jag snörar på mig de vita gympadojorna med lila ränder. Och innan jag hunnit smälla igen dörren bakom mig hör jag dig säga något om att allt kommer bli bra.
Jag skulle aldrig rycka bort dina blommor, pappa.
Jag blir ledsen när du säger såna saker, Patrik. Förstår du inte det?
Även fast du säger saker du inte menar när du blir arg.
Hur länge tänker du vara arg?
Jag älskar ju dig trots allt.
Och varför försvann du bara, pappa? Man måste liksom få säga hejdå först.
Nu älskar jag dig.
Nu minns jag alla fina stunder.
Nu när du är borta och nu kan du inte dela dessa minnen med dig.
Det skulle vara så mycket enklare om du var här, det skulle kännas mycket bättre då att minnas. Om den personen som fanns med i minnena liksom finns kvar fortfarande, tätt intill.
Saknar min bror.
Saknar min pappa.
|
| Kommentarer | | sviken_1 - 30 maj 08 - 18:56 | | så fin den var! | | dikter_93 - 30 maj 08 - 18:05 | | jättebra skriv till mej när nästa kommer |
|
|
|
