Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Hur kan man välja mellan sin pojkvän och mamma? 1

vet inte hur många delar det blir..


- Han kommer ikväll.

Det har blivit så tyst i det här huset. Ibland kommer du fram till mig och kramar mig. Du ser så ledsen ut. Fattar du inte? Jag är också ledsen. Varför kan du inte bara acceptera min kille? Vill du inte se mig lycklig? Egentligen vet jag svaret. Vet att du älskar mig mer än allt på jorden. Jag kanske fortfarande är din lilla flicka, trots att jag nästan är femton? Du måste låta mig gå.

- Han kommer INTE! Hör du det? ALDRIG!

Det har varit tyst så länge. Jag rycker till. Det är som om du bara exploderar helt plötsligt, mamma. Kanske måste du det för att överleva.

Jag går fram till köksbordet och sätter mig. Du står och håller på med något vid spisen. Du ser så trött ut. Vet inte hur jag ska få dig att må bättre. Jag mår inte bra. Då kan inte du må bra heller.

Vi är en familj. Du, jag, Felix och lillebror. Ja, han kallas så, Lukas. Felix är vår katt.
En familj ska hålla ihop. Inte ta avstånd från varandra. Inte vara tysta. Men vi är tysta, tysta som i graven. Lika tysta var vi nog vid pappas begravning. Vi grät inte ens. Jag orkade inte. Mamma orkade inte. Lukas var bara tre.

Jag minns när jag såg dig första gången, Khaled. Ja, det är lite svårt att uttala. Mamma hatar ditt namn. Jag vet inte varför. Kanske för att det hör ihop med något som är okänt för henne. Jag vet inte.
Men i alla fall, det var i kön till matsalen i min förra skola. Ditt hår var alldeles kolsvart och du hade jeans på dig och en svart munktröja. Det var många tjejer som flockades runt dig. Varför inte? Du var snygg.

Det är du fortfarande. Och jag älskar dig. Det är bara så svårt att behöva välja mellan sin pojkvän och sin mamma. Det kan ingen. Jag vet att ingen kan.

Mamma. Jag älskar dig. Det är tack vare dig som jag lever och finns. Och du måste förstå att det är tack vare Khaled som jag fortfarande orkar andas. Snälla, du vet när pappa dog? Han fanns där för mig då. Du fanns också. Men du ville inte riktigt förstå, och då blev det svårt för mig, när min egen mamma inte ens förstår vad som händer.

Khaled, du behövde inte ens ta min hand. Du fick inte röra vid mig. Det gjorde så ont då, kläderna gjorde ont mot kroppen, det gjorde ont att gå. Det enda som lindrade var när du satt bredvid mig och det dröjde länge innan dina ord slutade skava. Fast de var vackra. Det var fina ord som betydde något.
Det dröjde nästan ett halvår innan vi ens började prata om min pappas död. Vad vi gjorde alla andra dagar, veckor, månader innan, det minns jag inte. Antagligen var jag alldeles för trasig. Kanske var du lika trasig som mig, för du minns inte heller.

Khaled, du är fin du.

- Snälla mamma!
- Nej har jag sagt! Nu slutar du tjata om den där killen. Han kommer inte hit, ok?!
- Okej

Det är ingen ide att fortsätta prata med henne, hon har bestämt sig. Jag får gå dit istället. Sova över hos honom. Får ringa till Ida och be henne ljuga igen. Mamma litar på Ida.

- Khaled, är jag hemsk?
- Nej, du är inte hemsk, säger han och hans hand vilar mot min rygg. Jag får inte börja gråta nu.
- Jo, det är jag.
- Nej nej, det är du inte alls. Varför skulle du vara hemsk? Va? Du är det vackraste jag vet.

Oj. Men jag kan inte låta bli att tårarna kommer.

Shit. Vännen, hur ska jag förklara det här för dig?

Jag kan ju inte säga att min mamma inte gillar dig bara för att du kommer från Irak. Jo, du förstår. Min mamma vill inte att jag umgås med någon som har en annan hudfärg. Jag tror att hon hatar dig.

Fan mamma! Du har ju inte ens varit här. Du har inte sett hur Khaleds bror på fyra år torkar sin mammas tårar för att hon saknar sin man så mycket som dog där borta. Du har inte sett när Khaled måste säga till sin syster att pappa snart kommer hem. Det är något fel på henne. kanske var det kriget. Hon är så konstig, förstörd. Tio år.

Mamma, du vet så lite.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Roseaf - 31 maj 08 - 17:08- Betyg:
riktigt bra , jag har verkligen fastnat för dina noveller ! , <333
prickigthallon - 31 maj 08 - 14:09- Betyg:
den var HUR BRA SOM HELST :O <3333
Rosapapper - 30 maj 08 - 18:32- Betyg:
Fortsätt :)
dikter_93 - 30 maj 08 - 18:13- Betyg:
forsätt skriva jag kommer nog läsa allt du skriver för det så skitbra
vadsynd - 30 maj 08 - 14:34
Du skriver verkligen jättebra, på ett speciellt sätt!
Läste din andra långa novell och gillade den stenhårt och den här verkar precis lika bra.
eddra - 30 maj 08 - 13:47
Det känns verkligen äkta precis som trasigdocka sa
Pumisa - 30 maj 08 - 13:19- Betyg:
jättebra:)

Skriven av
tofflan19
30 maj 08 - 13:13
(Har blivit läst 113 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord