Jag älskar min bror (kap 28) |
Nu känner jag mig ohehört dukitg som skrivit hela TVÅ delar idag :D
hehe, och nästa del kommer kanske i helgen eller nästa vecka.
Puss och kram på er, kommnetera gärna också om ni känner fört <3
Kapitel 28
Det blev inte av att ringa till jobbet.
Orkade inte slå siffrorna på luren.
Men jag gjorde som jag lovade mig själv, när jag vaknade ur min djupa sömn vid två tiden på eftermiddagen tog jag fram kastrull och stekpanna. Plockade fram mat och det jag behöver för att till laga den berömda spagettin med min mormors recept på köttfärssås, en gudomlig sådan. Varje tugga av det tillsammans med bandspagettin gjorde så att det dansade på smaklökarna och det var som jag kände mig glad för första gången på dagar.
Tänka sig vad en mätt mage kan återkomma med.
Tog mig friheten också att äta ett grönt saftigt äpple med syrlig smak, men god var den. Men när jag ställt in disken i diskmaskinen och torkar av bordet dök alla minnen, tankar upp igen.
Som en atombomb föll allt ner igen och exploderar, allt på samma gång.
Luften blir plötsligt svår att få ner, allt snurrar. Till och med lilla ängeln Tresure snurrar.
Jag griper tag i luften efter något att hindra ett allt för hårt fall, men får inte tag i något och jag faller ihop på golvet med en duns.
Men jag svimmar inte, nej, istället står jag på knä och med händerna mot backen, försöker få in luft mellan attackerna och väntar på att allt ska klarna. På att det ska sluta snurra så förfärligt i mitt huvud. Till slut känns det som om jag vill spy men kan inte upp något, utan fortsätter kippa efter luften som inte vill fylla mina sönder gråtna lungor.
Hur gick detta till?
Är det enda jag kan tänka på.
Hur kom denna attack så plötsligt, är detta normalt? Varför kan jag inte andas?! Hur många minuter har det gått nu, hur många minuter utan luft? Hundra år?
När allt äntligen slutar att snurra känns det som om jag försvinner, luften har ännu inte velat fylla mig.
Blicken är suddig och sveper bort mot katten som tittat länge på mig nu trippar flygande fram och slickar mig i ansiktet.
Just nu är det bara den sträva katt tungan som jag känner. Allt annat är dött
Efter flera minuter utan luft, då jag kände att jag höll på att kvävas, fick jag äntligen ner luften genom lungorna. Långa och snabba tag griper min kropp efter luften som nu kommer in och jag kan åter igen andas.
Tårarna sprutar, aldrig har jag nog varit så rädd som jag nyss var.
Känslan att inte kunna andas, trodde att jag skulle dö. Varför? Hur? Varför hände detta, hur hände detta? Hjälp!
”Tack hjärtat.”
Viskar jag till katten och sätter mig ner med benen i kors. Lyfter upp henne i famnen och smeker ömt.
”Älskar dig Tresure, vad skulle jag göra utan dig?”
Pussar henne mjukt på pannan och fortsätter klappa henne, pratar och gråter.
Hon lyssnar i alla fall, kanske är det så att djur kan vara änglar också?
För då kanske det är vad hon är. Tresure, min skatt.
Annes skatt egentligen, jag bara lånar henne för ett litet tag.
Och nu vet jag vad jag måste göra, jag måste släppa dem. Släppa taget om dem allihop.
Släppa taget om Bill, Tobias, min familj och lära mig att leva utan Rasmus.
De är bara minnen nu, bra som dåliga.
Efter att ha suttit så ett tag släpper jag ut Tresure från min famn och reser mig upp.
Det är dags att fortsätta kämpa, även om det är svårt och man bara vill ge upp.
Så jag börjar med att städa detta hus, eller ja, lägenhet. Det behövs en städning eftersom det var ett tag sen jag gjorde det.
Börjar med att damma alla rum och sedan damsuga och sist tvätta golven.
Men jag gick aldrig ner till källaren.
När jag efter flera timmars slit var klar, byte jag sängkläder i mitt nuvarande sovrum och städade toaletten. Men när jag skulle gå in i rummet där Rasmus sov förut, stannade jag till i dörröppningen.
Alla minnen kommer tillbaka…
Kvällen då jag gick hem från jobbet och såg någon ligga bland sopporna. En liten men ändå stor varelse som var helt neddrogad. Först tänkte jag lägga benen på ryggen och kuta hemåt, men istället hade jag tvekat. Tog sedan det dumma och korkade beslutet att släpa honom med hem, trodde att jag kunde ändra honom, få honom att bättra sig. Och när jag väl vaknade nästa dag och spolade ned hans vita pulver i toalettstolen. Paniken då jag inte visste jag skulle göra av påsen, slängde den först men eldade upp den sedan i kaminen.
Trodde att polisen skulle komma med sina hundar med nos som kan sniffa sig fram till allt och alla. Hur han bankade ilsket på dörren, hur jag då kurrade ihop mig i badkaret och var livrädd som ett litet barn för åskan.
Han försvann sedan.
Men dök upp igen som den enda som tröstade mig då Mannen med Soppsäcken, han som fick till slut ett ansikte som jag aldrig glömmer, dödade mig på insidan.
Alla andra svek, försvann men Rasmus var den som alltid var där.
Men nu som till slut också är borta, gick för att jag bad honom.
Jag kommer aldrig glömma honom, som den enda sanna och riktiga kärlek.
Bill vet jag inte vad det var, kanske något påhittat. Men det var i alla fall inte äkta.
Och det skulle nog aldrig ha funkat mellan oss heller för den delen, vi var också för olika. En stor kändis som måste ha en livvakt, jag en landsdotter som var ner kärad i sin egen storebror.
Det skulle bara inte ha funkat helt enkelt, hur mycket tid skulle vi få för oss själva?
Inget privatliv alls.
Men istället för att står här och grubbla, sväljer jag och sträcker på ryggen och höjer huvudet stadigt.
”Brunetti 003 stiger in. Redo att städa rummet.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 13 jun 08 - 03:37- Betyg:  | | gillade sista meningen, lättar upp stämningen. Men du borde skrivitr "Redo att städa upp sitt liv" eller ngt sånt =) <3 | | Mangasagan - 1 jun 08 - 19:05- Betyg: | | Jättebra! | | -Cute - 30 maj 08 - 15:07- Betyg: | jättemkt mer :D
men rasmus kan inte försvinna :o |
|
|
|
