Jag älskar min bror (kap 27) |
Först och främst: Hata mig inte för det nu gjorde! Tack <3
Och det andra, som några kanske blir glada av, så blir det nog allt ett par kapitel till men har ingen aning om Hur många, får se hur det blir... Nu tror jag att jag sagt att det är bara några delar till några gånger kanske, men så blir det bara mer, sååå, jaa, det blir alltså ett par till ^^ hehe
Som sagt, när jag först la ut prologen eller det kanske var i första kapitelt... Hur som helst, då skrev jag att "Jag älskar min bror" blir nog kan bli ett långtidsprojekt, vilket det också blev kan man i alla fall lugnt säga, hehe.
Men, men, ska inte babbla mer.
Läs och kommentera gärna :)
pöss på er och kram <3
Kapitel 27
Jag går ända fram, sätter mig ned på den gröna bänken men låter det vara ett litet mellanrum hos oss på kanske tjugo centimeter. Men jag kan ändå känna doften av honom, Rasmus, min underbara Rasmus.
Bara att han aldrig blir min, det kan aldrig bli vi.
(Känns det som om jag lämnat er utanför mina tankar nu?) För det har jag, ville inte låta er veta för då kanske ni bara skulle tycka att jag världens korkade människa på planeten, men detta är rätt. Tro mig.
”Hej.”
Viskar jag till honom, undviker hans blick och tittar bara rakt fram.
”Hej.”
Viskade han mjukt tillbaka.
Tystnad.
Försiktigt sneglar jag åt hans hål, stort misstag. Hjärtat slår ett skutt och det jag tänker göra gör så att det svider bakom ögonlocken. Men vill inte gråta, det har jag gjort alldels för mycket nu.
”Hur mår du?”
Rasmus möter min blick, grönt och blått. Tillsammans, ett havs färger.
Jag svarar aldrig på hans fråga, är bara tyst och tittar in hans ögon, de är trötta och något mer… Rädsla, rädsla och sorg.
”Sa… Maria, förlåt för att jag bar åt mig som jag gjorde.”
Han bryts på rösten det sista och viker bort med blicken, antagligen på något totalt ointressant på kullerstenarna.
”Det gör inget, jag bar mig också illa åt. Vi båda, skulle inte ha låtit våra egna problem gå ut över den andra, inte såna som är våra egna strider.”
Sa jag till slut som fick honom att titta upp igen, ler lite mjukt åt honom men det hela ser nog bara ansträngt ut. Tänk dig att le när hela din värld gått under, då är det svårt att le ett äkta leende.
”Kan du förlåta mig? Jag gör vad som helst, snälla låt mig få vara med dig igen.”
Rasmus tittar på mig med sina gröna ögon som ber, ögon som gråter men inte visar det.
Därför tar det emot mig att säga detta.
”Rasmus…”
Börjar jag, sväljer.
”Du… Vi kan aldrig bli, vi passar inte ihop. Du och jag är som ying och yang.”
Lyckas jag till slut pressa ut med salta tårar i ögonen.
”Men är det inte ying och yang som hör ihop?”
Hans ord formas som en oförstående femåring och tårarna höjs i hans ögon vilket värker i mitt lilla svaga hjärta, han har rätt. Men det går bara inte, jag orkar inte just nu. För mycket har hänt.
”Förlåt, men jag tror inte att vi funkar ihop. Vi är inte bra för varandra.”
”Hur menar du? Jag kan skaffa ett jobb, bättra mig. Har till och med inte tagit något på tre dagar, Maria?”
Det blir för mycket för mig, hans röst som ber och som låter så nedstämd, jag klarar det inte utan vänder bort huvudet så att den blickar mot min öppna dörr. Dörren som väntar på att jag ska komma in.
”Snälla, jag klarar mig inte utan dig, tack vare dig så ser jag något i mitt liv.”
Nu rinner tårarna nerför mina kinder, men de är tysta. Precis som jag. Och jag vänder tillbaka huvudet mot Rasmus bara för att upptäcka att han nu också gråter.
Att se en kille gråta är inte ofta, man tror ju ibland att de inte ens kan det.
Men Rasmus kan, och gör det.
Nu har jag fått två killar att gråta på grund av mig, först Bill och nu Rasmus.
”Rasmus, jag vill att du går och aldrig komma hit igen.”
Där, nu fick jag det sagt! Men det var mycket jobbigare än jag förespått, för mitt hjärta gör så ont att jag tror det just gick sönder. Det gjorde nog Rasmus också, för han ser helt förstörd ut.
”Men… men…”
Mumlade han fram men fick inte fram något att säga.
”Snälla Rasmus, gå bara.”
Viskar jag och betraktar hans tysta tårar, salta som samlas på hans haka och droppar ner, en efter en. Mina egna tårar klibbar och bränner, tårar som jag trodde var slut.
”Som du vill, om det är det du vill.”
Sakta reser han sig upp, tittar på mig med sin trasiga rutiga skjorta.
”Maria jag älskar dig, ville bara att du skulle veta det.”
Med dem orden vänder han helt om och går längs kullerstenarna. Jag själv sitter och tittar på hans rygg där han går upp längs gatan i mitt egna Notting Hill.
När jag inte längre kan se hans ryggtavla reser jag mig upp med möda, går iväg med mina nakna fötter mot dörren som väntar på mig och stänger den efter mig.
Väl inne kurar jag ihop mig i soffan med kuddar och med Tresure i famnen, den lilla gulliga katten är en ängel. En snäll sådan, ligger där utan att klaga. Låter sig vara tröstaren och låter mig få gråta tårarna som gör så otroligt ont att jag bara vill dö.
Sova i årtionden.
Aldrig vakna.
Det är vad jag vill göra. Men Tresure puffar lite på mig varje gång jag tänker dem tankarna, för henne får jag inte tänka så. Och det kanske jag inte heller ska, men dem är svåra att undvika.
Att min mage skriker efter mat som den inte fått på snart två dagar, då menar jag en ordentlig måltid, struntar jag blint i. Utan sluter ögonen av betong och somnar tungt, en djup sådan.
Tänker att när jag vaknar senare, då, då ska jag laga en riktig middag ringa jobbet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 31 maj 08 - 23:27- Betyg:  | | JÄTTEBRA! ^^ :D | | -Cute - 30 maj 08 - 15:04- Betyg: | NEJ MEN NEEEJ :o
han kan inte försvinna sådär | | tillexempel - 29 maj 08 - 20:21 | mga bra :'D
men JAg tycker rasmus ska vara kvar ju :o :o :o |
|
|
|
