Katrin är död |
(Skolarbete till ämnet litterär gestaltning. Och jag är rätt nöjd om man får lov att vara det!)
Jaha, så sitter man där. Träbänkarna sticks inte eftersom de är lackerade och ja vad de nu är.
Men de svider. Allt svider. Allt inne i den här lokalen svider. Det höga taket, bilderna på väggarna, mannen som står där framme och pratar. Pratar om hur det en gång var.
Så blir det aldrig mer.
Ella har sin mammas svarta klänning. Stickad. Från åttiotalet
Tajt, ja den ska i alla fall vara tajt men det ser snarare ut som om hon klätt på sig en svart stickad sopsäck. Det känns som om hon ska drunkna i den och hon känner sig så liten. Hon har förmodligen aldrig känt sig så liten.
Kunde hon springa ut nu skulle hon göra det. Det är ett fritt land i och för sig så hon får göra det om hon vill. Smälla igen den tunga dörren så det ekar, så alla vänder sig om. Men nej. Det är ju inte det hon vill.
Det enda hon önskar är att hon aldrig hade kommit hit. Nej förresten hon önskar att hon hade varit på andra sidan jorden, att hon inte hade något med det här att göra.
Ja det önskar hon. Att hon slapp. Att hon slapp allt det här. Allt som har med det här att göra.
Att hon aldrig någonsin hade träffat Katrin Sundin. Att de inte hade börjat i samma klass i ettan, för åtta år sedan. I så fall hade hon aldrig suttit här nu.
Men det kanske inte fungerar så.
Har man gett sig in i leken får man leken tåla, säger man ju.
Ella hade inga svarta kläder i sin garderob. Jo kanske några svarta linnen och så någon t-shirt. Ett par jeans i mörka toner.
Men ingenting som passade sig för det här. Ingenting. Det fanns liksom inte med i planeringen. Det gjorde det aldrig. Det var liksom inte aktuellt. Det var därför hon inte hade någon svart klänning hemma. Det är därför hon har en stickad klänning som är hennes mammas. Från åttiotalet. Den skulle ha varit tajt. Men hon är femton år och smalare än genomsnittet, det har i alla fall skolsköterskan sagt.
Inte alls så tjock som Katrin, inte på långa vägar.
Katrin Sundin, tjock som ett svin, apornas bästa knullmaskin.
Så får man inte säga om en död så hon är tyst. Kanske får man inte tänka det heller men om hon upprepar frasen i huvudet om och om igen så kanske hon kan få ut den där stora mörka skulden som ligger som en klump i halsen. Men orden har ingen betydelse längre. Det har gått för lång tid sedan de var ord de slängde ur sig i korridoren. Dessutom är hon ju död. Hon är inte tjock som ett svin längre. Hon är bara död, hon tog några sömntabletter och la sig i badkaret. Nu är hon död, snart är hon till och med död och begraven.
Och Ella försöker intala sig själv att det inte gick för långt. Det gick inte ens långt. Det var aldrig på allvar. Ingenting allvarligt. Ingenting som skulle sluta såhär. För fan, det var tre år sedan.
Tre år sedan.
Omöjligt. Det var inte hennes fel. Det kanske var någons fel men det var inte hennes fel, absolut inte. Okej att folk är långsinta men det här är överdrivet. Tre år. Allt förändras på tre år. Människor förändras på tre år. Hon har förändrats på tre år. Hon försöker att intala sig själv det, men hon är inte riktigt säker. Hon är inte så säker på vad Katrin skulle säga om den saken.
Katrin, hon var faktiskt inte så jättefräsch. Eller för att var ärlig, hon var för jävla äcklig alltså. Vem som helst kan erkänna att han eller hon har stört sig på henne i alla fall. Lite åtminstonde. Hennes byxor. Hennes breda bak. Hennes hår. 10 kilo smör, minst. Hon hade sju syskon. Hennes familj hade inte råd med schampo sa någon. Sa ryktet.
De gråter runt henne. Det är som att de inte fattar. De fattar inte att hon som ligger i den där vita kistan inte är någon ängel med lockigt ljust hår och stora blåa ögon utan:
Det är Katrin Sundin, tjock som ett svin. Apornas bästa knullmaskin.
Ella vill fly ifrån det här men hon vågar inte röra sig och det går inte att önska sig bort från det här. Hon sitter fast här mellan alla tårar. Men hon kan inte gråta. Hon kan inte.
De kanske inte var så schyssta mot henne då. Kanske inte. De kanske kunde ha varit schysstare men…
Det var tre år sedan någon kommenterade hennes smör i håret och det var tre år sedan någon uppmärksammade henne om att hon hade världens fetaste ko-ärsle. Det var tre år sedan hon eller någon annan sa något om hennes bajsbruna byxor.
Tre år sedan.
När de började högstadiet glömde de bort henne och hennes 10 kilo smör i håret. De glömde henne totalt, visst, men de glömde i alla fall bort att…. Äsch. Hon vill inte ens tänka på det nu. Det var tre år sedan.
Allt förändras på tre år. Människor förändras på tre år. Hon har förändrats på tre år.
Att hon sitter här i en svart stickad sopsäck och lyssnar på en prälle som pratar om en tjej hon aldrig kände. Vad gör de här?
Det var ingen som kände Katrin. Säkert en del som aldrig ens sagt ett ord till henne. Säkert en hel del som bara bett henne flytta på sig. Säkert en del som bara sagt saker bakom ryggen på henne, kommenterat byxorna och håret och att hon var tjock som ett svin. Och så en del som Ella som inte sagt annat än… men nej hon får inte tänka så. Det var tre år sedan. Allt förändras.
Hennes syster tar över. En av hennes systrar vill säga, hon hade ju flera stycken. Hon står där framme, vid den vita kistan. Ella har aldrig sett henne förut men hon liknar Katrin. Hon har en svart långklänning på sig. Ella vet att Katrin skulle ha haft en likadan på sig om det hade varit hon som hade stått däruppe och talat.
Hon hade haft det. Hon har det inte. Hon kommer aldrig mer ha det. Hon är död. Det är overkligt men det är sant.
Det är sant!
Och hennes syster säger med gråten i halsen;
”Hon var fantastisk, helt fantastisk, alltid hjälpsam och fanns alltid där när man behövde henne.”
Hon tystnar. Drar in lite snor.
”Jag har aldrig någonsin träffat någon som ställt upp så mycket för andra
Om det så gällde…”
Snyftar ännu lite mer.
”Att hjälpa mig med läxorna eller att prata om sånt som var viktigt”
Och så snyftar hon lite mer, och tar ett djupt andetag.
”Så spelade det ingen roll, du ska veta Katrin att det kommer bli tomt utan dig” Och så snyftar hon ännu lite till.
”Allt kommer att bli tomt. Det kommer att bli tomt att leva.”
Men nu är hon död. Hon är död. Död, död, död. Det ordet har en betydelse alltså. Katrin Sundin är död. Katrin ”Tjock Som Ett Svin” Sundin är drunknad. Hon somnade i badkaret. Hon tog några sömntabletter och somnade in.
Plötsligt känns allt så overkligt. Som att någon snart kommer att nypa Ella i armen. Det känns som att hon snart ska vakna och tänka; vad skönt. Det var bara en dröm. Katrin är inte död.
Men hon vet att det inte kommer att hända, att hon är vaken nu. Att Katrins syster står framför henne och att hennes kinder är våta.
Varför känns det som att hon tittar rakt på Ella när hennes ögon smalnar och hon slutar sitt tal med:
” Jag vet att hon inte alls var som ni trodde”
Ella sväljer. Systern har gått och satt sig igen men det känns fortfarande som om blixten slagit ner i henne. Hon tittade på henne, hon gjorde det, hon måste ha gjort det.
Och kanske hade hon rätt. Hon var inte som de trodde. Hon var helt annorlunda. Det var som att slå mot en vägg när de kommenterade hennes fula kläder, feta hår och tjocka bak. Hon grät och skrek aldrig och hon tappade aldrig, aldrig kontrollen som alla andra skulle ha gjort förr eller senare. Nu är hon död. Det var inte vad de trodde. Hade de vetat hade aldrig gjort som de gjorde.
En övertalande röst i Ellas huvud bönar och ber för att hon ska ta orden till sig;
Men snälla Ella, det var tre år sedan. Tre år sedan. För det första var det tre år sedan och för det andra var det som att slå mot en vägg.
Men hon var inte som de trodde att hon var, som sagt.
Och det är så synd att hon inte var det, för om hon hade varit det, så hade hon suttit här med fula kläder och fett hår. Och aldrig mer hade Ella sagt något om det. Hon hade aldrig ens tänkt tanken. Aldrig mer, hör ni det.
De andra gråter runt omkring henne men hon kan inte gråta det går inte. Det är inte klokt att Katrin ligger i den vita kistan. Att det är Katrin som gör det. Att hon inte sitter här på samma bänkar som de. Det har alltid varit långt mellan dem, det vet Ella, men så här långt har det aldrig varit. Hon finns inte längre. Hon är död.
De andra ville ta en sväng på stan, sa de. När de ändå var inne i stan var det ju liksom bortkastad tid att åka hem igen, sa de och skämdes lite kanske för att de inte stannar hemma för Katrins skull.
Men Ella kunde inte gå på stan. Det gick inte. Inte för att hon tänkte att hon måste visa vördnad för Katrins minne eller så, utan det var något helt annat.
Så hon åker hem. Hon åker hem men hon vet inte om det är hon själv som åker hem med tunnelbanan. Den svarta stickade klänningen sticker. Hon vill ta av sig den, hon vill tvätta av sig allting. Hon vill tvätta bort Katrin som sticker och kliar på hennes kropp.
Men det hjälper förstås inte att skrubba med rotborste. Eller att tvåla in sig. Det hjälper inte att skrika. Det hjälper inte att Ella börjar gråta också, fast hon aldrig trodde hon kunde. Katrin har bitit sig fast.
Men Ella gråter i alla fall och det kanske är bra, det säger hennes mamma i alla fall, så får hon ut de där känslorna.
Och sedan säger hon att allt förändras, att alla förändras, man vet inte var man har någon. Som om hon förstod, som om det vore Ellas bästa kompis som var död. Men det är klart hon inte förstår. Det gör inte Ella heller, inte ens hon förstår ett dugg.
Men Katrin är död, det är det enda hon vet säkert, och hon kommer aldrig få veta varför. Hon kommer aldrig få veta om det var hennes fel, om man nu kan säga att det var någons fel. Hon kommer aldrig få veta om Katrin aldrig glömde. Om hon aldrig förändrades. Eller om det fanns någon annan anledning till att hon tog några sömntabletter och la sig i badkaret. Så hon gråter lite till, och då känner hon i alla fall att hon inte är totalt känslokall. Om Katrin såg henne från himlen eller den platsen man kommer till när man dör, kanske hon skulle tänka att alla förändras.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Duudanennss - 23 jun 08 - 10:33- Betyg:  | | Mycket bra. Mycket, mycket bra. KÄnslorna var bra beskrivna och de där upprepningarna gjorde det så dramatiskt emellanåt. Du beskrev också Katrin väldigt bra. | | Mangasagan - 31 maj 08 - 23:25- Betyg: | | Grymt bra! | | _NotAnAngel_ - 31 maj 08 - 14:31- Betyg: | Riktigt bra skrivet. Bra ord, bra tankar, man känner känslorna, man känner Ellas personlighet och allt.
Ja, riktigt ruskigt grymt jättebra<'3 | | fanny_ - 29 maj 08 - 11:52- Betyg: | | Sjukt sjukt bra. | | Elon_B - 29 maj 08 - 10:12- Betyg: | ooh, assbra! ='O
*ryser* |
|
|
|
