sommarnatt! |
Jag hade just brett ut min handduk på en av klipphällorna, när jag såg honom. Han och några av hans kompisar var på väg ner till bryggan för att ta sig ett avsvalkande dopp i den heta sommarvärmen. För det var verkligen hett. Solen stod högt på himlen och inte ett moln syntes till. En ljuvlig dag för att skaffa sig grunden på en snygg solbränna, tänkte jag och plockade upp solkrämen ur bagen jag hade med mig. Sakta och omsorgsfullt började jag smörja in mig medan jag ibland sneglade neråt bryggan. De var ett gäng på fem grabbar. Två av dem var nästan identiskt lika, smala med ljust hår. En annan var ganska kraftig men jag kunde inte bedöma om det var muskler eller fett. De två sista hade väldigt fina kroppar, måste jag säga. Den ena hade en lite starkare solbränna, men det berodde på hans pigment. Han hade rödbrunt hår som vinden lekfullt rufsade om i. Just som jag smörjade sista biten av magen tittade han upp mot klipporna. Blicken gled långsamt över dem och stannade på mig. Jag såg ett leende sprida sig över hans läppar innan han vände sig om till sina kompisar som skrek och uppmanade honom att hoppa i. Han tog sats och gjorde en snygg dykning ner i vattnet. Jag följde hans rörelser när han simmade med gänget och ibland tyckte jag att han kastade en blick upp på mig, men jag vet inte, kanske jag inbillade mig.
Jag lade mig ner och grämde mig en stund över att jag inte vågat gå ner till bryggan och tagit kontakt med honom. Sedan koncentrerade jag mig enbart att på att slappna av.
Efter tjugo minuter vände jag på mig och stekte andra sidan. Jag såg att killarna låg och solade, de också. Jag tog upp boken Törnfåglarna och började läsa. Den var väldigt gripande och snabbt var jag långt borta från verkligheten. Jag märkte inte ens när den mörka killen kom fram till min handduk och hälsade.
- Hallå!
Jag ryckte till och stirrade förvånat upp i ett par nötbruna ögon, fyllda av liv.
- Hej, lyckades jag pressa fram.
- Vad är det för bok du är så inne i att du inte ens märkte mig?, sa han retfullt och gav upp ett bländvitt leende. Jag besvarade det och visade upp framsidan av boken. Han nickade och tittade upp mot himlen.
- Det är varmt idag! Är du här själv?
- Ja…Mina kompisar har satsat på utlandsresor med sina familjer förklarade jag. Jag ville inte sitta hemma hela sommaren så jag tog en resa hit. Han nickade åter igen och sa:
- Inte så kul att bli nobbad av sina polare?
Vi fortsatte att prata lite och var snart inne i diskussioner om allt möjligt, länder som vi varit i, hobbys, sporter och så vidare. Jag fick veta att han hette Markus och kom från ett litet ställe som hette Högsäter och låg en bit väster om södra Vänern
När vi pratat en stund hävde Markus sig upp på armbågen och såg mig rätt in i ögonen. Jag höll andan och väntade på vad han skulle säga.
- Du har inte lust att ta ett dopp och lägga dig tillsammans med oss där uppe? Så slipper du att ligga själv här, lade han till och såg allvarligt på mig. Om jag ville? Så klart!
Jag nickade och fnissade till när vi tillsammans gick ner mot bryggan med Markus kompisars blickar i ryggen.
Vad var det jag gav mig in på egentligen?
Som tur var hörde Markus mig inte. Vid bryggan dök han åter igen ner i vattnet. Jag satte mig på kanten för att känna på vattnet. Så gjorde jag ofta, det är nog typiskt tjejer tror jag. När han kom ovanför ytan lade han huvudet på sned och granskade mig. Jag rodnade svagt när jag kände hans blickar och blev faktiskt en aning upphetsad, mot min vilja. Bröstvårtorna drog ihop sig till hårda kulor och det syntes säkert tydligt genom bikinibehån jag hade tänkte jag och bet mig nervöst i läppen. Sedan drog jag efter andan och hoppade i. När jag kom ovanför ytan spottade jag och fräste för jag hade fått en liten kallsup när jag hoppat. Jag hörde Markus skratta och när jag öppnade ögonen var han precis bredvid mig och tog tag om min midja.
- Hur gick det? Han höjde frågande på ögonbrynen och log det där leendet som fick mitt hjärta att banka som om jag nyss kommit imål efter ett maraton.
- Bra, hostade jag fram. Jag kände mig så bortgjord att jag ville sjunka till botten som en förvandlad sten.
- Det kanske vore bra om du dök ner i vattnet, det är lättast så, log han och skrattade. Folket runt om bryggan slutade titta på mig och återgick till sitt och jag och Markus gav oss iväg på en simtur. Segelbåtar fanns det gott om här vid Orust där vi befann oss och det var ganska mycket trafik. En och annan motorbåt fanns det med som körde förbi oss. När detta hände lade vi oss på rygg och flöt på svallvågorna. Det var en ljuvlig känsla! När vi gick upp ur vattnet hjälpte han mig att bära min bag och handduk upp till gänget och Markus presenterade mig för alla. De båda smala var tvillingar och hette Johan och Andreas. Den kraftige killen var Jens och den sista var Niklas. Alla verkade tycka bra om mig och jag njöt i fulla drag. Markus bjöd på en kall öl och jag mottog den med ett leende.
Vi solade, badade, pratade och hade jättekul hela dagen. När klockan började bli framåt halv sex beslöt vi oss att bryta upp och gå hem.
Vi tog ett sista dopp, samlade ihop våra saker och gick hemåt. Jag hade följe med dem en bit, innan jag gick in på den väg som gick till stugan jag hyrt. Markus tittade mig djupt in i ögonen men gjorde ingen ansats att kyssa mig. De andra gick sakta framåt medan han stod kvar. Han sa hej då och lade till:
- Det är fest ikväll på Klippan. Kommer du?
- Ja, men jag vet inte var det ligger, sa jag och log osäkert. Han skrattade och började förklara, men avbröt sig.
- Äsch! Jag kan väl hämta dig? Vi kan ju gå dit tillsammans, eller?
Jag höll på att gå upp i atomer av glädje.
- Ja, visst! Vilken tid?
- Det börjar vid sju, åtta någonting men vi brukar inte gå dit förrän vid halv nio. Vad säger du…här kvart i nio? Blir det bra?
- Visst, jättebra! Är det någon åldersgräns?
- Ja, arton år, förklarade han och tillade med ett leende:
- Man vill ju slippa småbarnen, eller hur?
- Ja, sa jag.
Han gav mig en öm kram och jag kände hur marken började skälva under mig, jorden snurrade enbart runt, runt. Jag kunde inte få nog av honom. När han var på väg bort till de andra ville jag bara säga att han skulle stanna, att jag ville ha mer av honom, men blyg som jag var vågade jag inte utan gick sakta hem till mig.
Han var så otroligt läcker! Bara hans kropp fick mig att tråna och jag tror han kände det också.
Jag provade alla de kläder jag hade med mig hemifrån resten av kvällen, men kunde inte bestämma vad jag skulle ha på mig. Till slut tog jag min röda, korta klänning och mina beigea sandaler. Jag var så nervös att jag knappt fick ner någon mat. Bara en smörgås och en tallrik fil gick. Ont i magen hade jag också fått, så jag svepte ett glas samarin.
När klockan var tjugo i nio stod jag redan i korsningen och snart hade jag börjat gå längs vägen. Det var en varm sommarvind och inte alls kallt. Jag var faktiskt nöjd med mig själv. Håret låg precis som jag ville ha det och makeupen hade gjort underverk. Jag var verkligen snygg.
Plötsligt skymtade jag en figur borta i krönet av vägen.
- Maria! Maria!!
Ja, det är jag!, ropade jag till svar. Nu såg jag att det var Markus och jag började gå fortare och fortare mot honom.
- Hej! Jag började gå för jag visste ju att det var åt det här hållet…sa jag och log.
- Hej! Åh, vad fin du har blivit!
Hans värmande ord gjorde att hjärtat bankade snabbare och snabbare. Jag log generat.
- Tack! Du med, tillade jag.
Han nickade som tack och vi började gå bortåt vägen.
När vi kom fram var festen i full gång. Vi visade våra leg och kom in. Markus kompisar stod en bit bort och pratade med ett par tjejer. Vi gick fram till dem och hälsade.
- Nu du Linda, nu kommer han ju!, skrek Niklas och skrattade. En av tjejerna tittade ogillande på mig och log sedan mot Markus.
- Hej älskling!, kuttrade hon. Markus hälsade tillbaka men såg inte alls intresserad ut vilket gjorde mig lugn. Två av de andra tjejerna gick med tvillingarna ut på dansgolvet och började dansa. När musiken tystnade påbörjades en tryckare.
- Markus…vill du dansa?, frågade Linda och lade huvudet på sned i ett mycket sött leende. Hon tycktes inte ens lägga märke till mig.
- Nej, inte just nu, svarade han. Hon gick trumpet sin väg och gav mig en hatisk blick.
Vanu?, tänkte jag. Det är väl inte mitt fel att Markus inte ville dansa med henne!
Jag glömde snart dessa tankar när Markus tog min hand och förde mig ut på dansgolvet, tryckte sin underbara kropp emot min. Jag slöt mig in i hans famn och önskade att detta ögonblicket aldrig skulle ta slut. Efter att vi dansat en stund tog Markus mig under hakan och förde min mun intill hans och vi förenades i en ljuvlig kyss. Jag blev alldeles varm och log mot honom. Allt var så naturligt, inget rodnande eller så längre. Vi dansade några danser och sedan blev vi så ivriga att vi bara stod på dansgolvet och kysstes, först med fjärilslätta kyssar, sedan med lite ivrigare. Jorden tycktes skälva under mig och jorden snurrade runt, runt. Plötsligt tog Markus mig i sin famn och vi lämnade dansgolvet mer och mer upphetsade. Han bar mig en bit och när dansbanan var utom synhåll lade han ner mig på marken. Jag letade efter honom, dränkte honom i kyssar överallt, på pannan, näsan, munnen och ner mot halsen. En öronsnibb tog jag i munnen och sög lite försiktigt på den innan jag började nafsa lekfullt. Han spände sig och viskade mitt namn i andetagen. Jag log förnöjt när jag såg hur upphetsad han var. Sedan tog han initiativet och överöste mig med kyssar. Han kysste en av mina redan styvnade bröstvårtor genom det tunna klänningstyget och jag kved till.
- Markus, Markus…viskade jag när jag kände att han började dra av mig klänningen.
- Markus, nej! NEJ! Jag är oskuld!!, ropade jag förskräckt och försökte få bort hans händer från min kropp. Markus ryckte till som om han bränt sig. Stirrade flämtande på mig och drog ihop pannan så att han liknade en sårad hundvalp. Efter en liten stund lade han sig ner vid mig igen.
Åh, Maria förlåt! Jag visste inte…Han tittade mig djupt in i ögonen och bad åter igen om ursäkt. Sedan vände han sig om och låg en stund med ryggen emot mig. Det magiska som legat i luften för bara en stund sedan var som bortblåst. Nu var luften spänd och jag låg och flämtade utan att veta vad jag skulle ta mig till. Varför skulle jag följt med på den här festen? Typiskt mig att klanta till det. Plötsligt vände sig Markus om och tittade på mig.
- Maria, förstår du inte att jag skäms? Jag borde aldrig ha gjort så mot dig. Men jag tog det för givet. Jag har aldrig träffat en tjej som du! Du har allt! Du är snygg, rolig, snäll! Alla tjejer jag träffat har bara varit ute efter ett ligg som de kunde skryta med. Förlåt! Jag gillar dig så mycket…Jag tror att jag har blivit kär i dig, Maria.
Jag bara gapade.
Va?! Visst förstod jag att tjejerna var som iglar på honom, men att de bara varit ute efter….? Jag kunde inte fatta det. Han som var så snäll! Plötsligt tyckte jag synd om honom. Tänk vad många gånger han hade blivit sårad.
- Du förlåter mig väl? Markus tittade med ledsna hundögon på mig och jag log mot honom. Han log sakta tillbaka.
- Klart att jag förlåter dig, fast du egentligen inte har något att bli förlåten över. Det var ju bådas fel. Jag borde sagt det tidigare. Men vi ska väl inte förstöra kvällen så här…
- Maria!!
- Va? Jag vände mig om för att kunna titta på det som han så fascinerat låste blicken på.
- Titta på solen! Markus kröp närmare mig som ett litet barn och jag tittade, jag också.
Det var verkligen vackert. Solen höll på att gå ner och lyste något mellan gul och röd. Oväntat grep Markus mig om midjan och drog upp mig på fötter, som om jag varit en liten trasa.
- Om vi skyndar oss, hinner vi till klipporna!! Han började springa genom skogen och vi var snart ute på en stig. Jag åkte efter honom som en vante, men hängde iallafall med utan att trilla. Vi var snabbt framme vid klipporna. Solen gjorde att vattnet glittrade och gav det en rödaktik färg. Detta berodde på att solen nu sjunkit så långt ner att den var röd. Vi satte oss ner och Markus lade sakta en arm om mina axlar och jag rös till. Den där mystiska stämningen hade återkommit.
- Fryser du?, frågade han milt och gav mig en varm kyss på kinden. Jag skakade leende på huvudet medan jag betraktade fenomenet som utspelade sig framför mina ögon.
Det var då han sade det. När solen var halvt nere i himlavalvet och bara en svag strimma av ljus gled över vattnet.
- Jag älskar dig, Maria! Det har jag gjort sen du fick den där kallsupen, men jag har inte velat erkänna det. Han tittade ut över havet.
- Jag älskar dig också, Markus…Vi kysstes ömt och satt och bara tittade på det brinnande eldklotet tills det var helt försvunnen. Då reste vi oss upp och började gå tillbaka mot festen.
Vi kom tillbaka till dansgolvet precis i rätt tid. Discjockeyn upplyste alla som var kvar att nu spelades sista sången för kvällen. "When a man loves a woman" ljöd ur högtalarna och jag kände tårarna bränna under ögonlocken. Men det var inte av sorg, utan av glädje. Glädje och kärlek. Jag kände att jag verkligen älskade Markus. Jag hörde hemma i hans famn.
Jag gav honom en kärleksfull kyss på munnen. Det var han allt värd, tänkte jag och slöt ögonen.
Vi var bland de sista som gick hemåt från festen. Markus kompisar hade redan varit försvunna när vi kommit tillbaka efter klipporna och syntes inte heller till på vägen hem. Vi gick med armarna om varandras midjor och en och annan kyss slank med mellan pratet och skratten. Vi gick hem till min stuga och jag frågade om han ville komma in, men han avböjde generat.
- Man vet aldrig vad jag skulle få för mig där i mörkret!, skrattade han skämtsamt. Men jag kommer gärna och hämtar dig i morgon när vi går till stranden, om du vill?
- Ja, gärna! Du kan knacka på när du vill, men kom inte för sent, för då blir jag galen av längtan efter dig!, varnade jag och log.
Han kom upp till mig där jag stod på översta trappsteget och gav mig en djupt romantisk avskedskyss innan han gav sig av hemåt. Plötsligt vände han tvärt och rusade mot mig och överöste mig med kyssar.
- Det vore synd att väcka de andra!, sa han leende och följde efter mig in i den lilla stugan. Jag log glatt mot honom när jag förklarade att det bara fanns en säng. Han höjde förvånat på ögonbrynen och sade:
- Och?
Jag skrattade och vi tumlade in i sängkammaren tillsammans.
- Jag önskar att detta vore för evigt!, sa jag högt för mig själv.
- Vem vet, dina drömmar kanske går i uppfyllelse!, hörde jag en röst säga bakom mig och jag log. Jag älskade verkligen honom. Nu och kanske för alltid!
|
|
|
|
