Fan vad snygg du har blivit brorsan (del 2) |
De inser ju att de måste sluta upp med det här. Nu, måste de sluta. Det räcker nu . De är rädda för att vara ensamma. Ensamma med varandra.
Anna mår inte bra. Hon försöker desperat förtränga de känslor hon får när hon ser på eller vidrör sin två år äldre bror. Hon undviker att vara nära honom. Vill egentligen inte snacka med honom över huvudtaget men måste för annars skulle hela familjen bli förstörd.
Allt ska vara som vanligt. Förbli som det var.
Anna vill helst inte prata med Alex, för då måste de agera två helt normala syskon och se varandra i ögonen. Deras blickar måste mötas och de förväntas kommunicera, ja… som inget annat än en syster och hennes bror. Både vet de att det inte går. Och därför skäms de. Men det får inte synas på utsidan. Nej, aldrig får det synas på utsidan. För då blir de allihop splittrade.
Fan, Anna vet att det inte går att göra ogjort. Och hon vet också att det aldrig någonsin får hända igen. Hon vill inte gå sönder en gång till. Hennes känslor förtär, hackar hjärtat i småbitar. Hon har redan gått sönder en gång, läkt lite de timmar hon fått vara ensam, utan honom. Utan hans ansiktsmuskler, hans kropp, hans andetag, hans allt.
Hatade snygging.
Jag hatar dig.
Jag älskar dig.
Vilket sätt är rätt att älska på?
Jag kan aldrig mer gå sönder en gång till, tänker Anna i sin ensamhet. Ja, ensam sitter hon vid köksbordet och knaprar på en skorpa utan någonting på. För om hon går sönder igen, då är det inte bara hon själv. Då är det hela familjen med henne. Om det här sjuka fortsätter att pågå. Dag ut och dag in. Om veckor, månader och till och med år får passera. Vad kommer hända sen då? Ska de berätta? Eller ska de tiga för alltid? Anna vill inte, orkar inte, leva i en lögn. Därför blir det bäst såhär. Att låtsas vara främlingar när man är ensamma och ingen ser fast man älskar varandra så mycket att hjärtat gråter sig till söms varje natt.
Jag är lättad fast samtidigt ledsen.
Lättad
För att de slipper stämpla oss sinnessjuka och för att det går att låtsas. Även fast det gör ont.
Ledsen
För att jag saknar dig, brorsan. Saknar att ha dig bredvid mig. Saknar dina kramar, att du smeker mig sådär ömt och kärleksfullt. Ledsen för att jag saknar att älska med dig så mycket att jag inte ens orkar gråta ibland.
FAN FAN FAN
Varför måste det tvunget bli såhär? Vi var en helt vanlig familj tills för drygt åtta månader sen. Vad var det egentligen som hände?
Allt är mitt fel.
Anna klandrar sig själv, börjar skära sig i armarna och bär alltid långärmade tröjor. Mamma märker inget. Inte pappa heller. De är alldeles för upptagna av att vara normala, såsom de alltid har varit.
Anna tittar på Alex ibland. Ibland längtar hon. Ibland skulle hon kunna dö bara för att få slänga sig i armarna på honom, klä av sig naken och vara vacker tillsammans med honom. Men vafan, hon vet ju att det inte skulle funka. Alla jävla känslor skulle väckas till liv igen, och det skulle hon inte stå ut med.
Får inte hända.
Får aldrig hända.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Pumisa - 30 maj 08 - 13:27- Betyg:  | | Bra :) | | Mp3 - 28 maj 08 - 11:27 | | jag gillar denna:) <3 | | woops - 28 maj 08 - 06:36 | Du skriver speciellt, det gillar jag verkligen.
Egentligen hade jag nog tyckt att det var bäst med en lite mer actionhandling xD Inte action men liksom... att de pratar och så, men som du berättar är det väldigt bra! Forstätt så! :) | | tofflan19 - 27 maj 08 - 21:46 | | ska jag göra. vad roligt att du gillar den! | | chosanhopsan - 27 maj 08 - 21:26- Betyg: | | jättebra, fortsätt!!! :D |
|
|
|
