Förändring |
Den unga tjejen som heter Emelie petar försiktigt på de målade ögonfransarna och sneglar genom tårar på den gröna spaden som ligger till hälften dold under den regnvåta sanden.
Hoppas inte mamma sitter på balkongen nu, tänker hon förtvivlat och stänger ögonlocken, som om hennes mamma kunde se henne från sjätte våningen. Som om hon kunde se hennes tårar och höra hennes tysta gråt bakom buskarna. Nej, det kan hon inte, tänker Emelie. Och mamma sitter inte där uppe. Hon sitter inte där uppe med en cigg i högerhanden och bryr sig om sin dotter såsom hon borde.
Emelie vet att hon borde gå upp nu. Men hon orkar inte lyfta på fötterna för att gå uppför de sex trapporna och än mindre in i lägenheten där det är alldeles tomt och hjärtat gråter efter någon att kunna älska och någon som vill älska henne.
Den gröna spaden ser ut att vänta på något. Kanske väntar den på en liten hand som ska gripa tag i den och kanske väntar den på att få lekas med.
Nu lyfter Emelie handen och stryker bort en tår från vänstra kinden. Det är alldeles blött och obehagligt i ansiktet. Snart orkar hon inte längre. Hon vill skratta och vara glad men kommer inte ihåg hur det kändes. Det var så många år sen nu. Dagar, veckor? Hon har glömt bort hur man räknar.
Plötsligt reser sig Emelie från den kalla parkbänken och närmar sig rutchkanan. Den är alldeles full av vatten så det går ändå inte att åka i den. Kanske borde hon gå och sätta sig igen. Hon är faktiskt inget barn längre. Hon är nästan vuxen nu. Kanske borde hon inte bry sig om att den där spaden längtar efter en hand. Att gungorna skriker efter henne så högt att det gör ont i bröstet.
En bild kommer smygande och etsar sig fast någonstans i bakhuvudet på Emelie. Hon har inget annat val än att plocka fram den och granska den ordentligt. Hon vet att ikväll är kvällen då nånting som har gjort ont väldigt länge ska lämna hennes kropp och lämna plast åt tårar att rinna en sista gång.
Hon blundar och ser så tydligt parken framför sig. Men denna gång är den inte kall och fuktig och ändlöst ensam. Den är tyst, ja, men inte ensam. I den där gungan med hål i däcket, där sitter en pojke och en flicka. Emelies ögon har ännu i vant sig vid sommarvärmen och allt som är ljust. Solen bländar barnen och deras ansikten. Men ett av barnen känner hon igen som sig själv. Gula flätor och prickiga shorts, bar överkropp. Runt fyra år. Hon försöker hålla för öronen med upptäcker att hon har händerna djupt nerstoppade i någon slags fickor. Hon vill inte. Kan inte. Fortsätta att lyssna på den lilla pojkens skratt. Men hon måste minnas. Måste minnas för att kunna läka. Måste läka för att kunna må bra.
Bilden har blivit så vacker. Den har blivit rörlig. Emelie tvingar sig själv att blunda och samtidigt se. Se hur födelsemärkena på pojkens sommarskinn glimmar till i solen. Hur hennes egna armar håller hårt om gungans kedjor och hur hennes bara ben tar fart. Och hur de båda skrattar när de är som högst upp. Och i sina egna tankar nynnar Emelie något om en himmel. Och en ängel.
Men det är otroligt så fort glada barndomsminnen kan bytas ut mot spruckna tonårsdrömmar då två människor hade varandra och bara varandra. Och nu när en av dem är borta, hur går det då för den andra där nere på jorden? Brukar hon tänka på himlen, på hur han har det där uppe? Eller äter ensamheten och sorgen upp hennes hjärta tills det faller i bitar, och är det så att hon snart inte kan älska mer? Ingen kan älska med ett trasigt hjärta.
När Emelie gläntar på ögonlocken upptäcker hon att allt lämnats precis som innan. Parken är öde. Och Emelies hjärta har gråtit färdigt för stunden. Men hon kan inte gå hem. Inte ännu. Men ju mörkare det blir runt omkring henne, ju mer tror hon att hon har tagit fel. Det kanske inte var ikväll heller. Hon har trott att det har varit den kvällen i snart ett år nu. Hon har suttit här, på den här bänken, eller på den där gungbrädan där borta, i snart ett år nu. Och den kvällen har aldrig kommit. Den som ska hjälpa henne att må bra igen. Igår lovade hon sig själv att hon skulle gå uppför trappen, in i lägenheten på sjätte våningen och att hennes hjärta hade slut på tårar. Men det grät sig igenom natten och kommer gråta sig igenom även denna natt. Imorgon ska mamma iväg igen. Då kan hon gå ner hit och känna sig värdelös i några timmar till. Kanske får hon minnas lite också. Kanske är det imorgon tårarna tar slut. Och hjärtat slutar värka.
Täcket känns som en slags trygghet. Medan hon ligger inlindad mellan de rosa lakanen kan hon glömma bort sig själv ett tag. Lämna sina känslor och sin saknad någon annanstans. Någonstans där de har betalt för att ta hand om sån skit. Emelie har inte betalt. Och hon har inte råd. Har inte råd att betala med sitt jävla liv. Nej, det måste hon leva. Det måste hon leva fast hon inte kan.
Hon är trygg, det vet hon såklart. Hon ligger i sin egen lägenhet. Sitt eget hem. Dörren är låst. Mamma är borta. Hon är trygg, trygg utan sin mamma. Hon har varit trygg ensam i en evighet. Det är en evighet sen nu som pojken hon älskade så djupt försvann. Och ja, hon är trygg. Trygg i sin egen sorg och saknad. De är hennes nya vänner. De är den drog hon inte kan sluta ta. Det gör alldeles för ont att sluta.
Till slut somnar hon ialla fall. Och sover till klockan tre följande dag. Hon äter frukost i bara pyjamasbyxor. Fan, hon har inte sett sig i spegeln på bra länge. Hon har ju glömt bort hur man räknar. Fan. Vi som brukade räkna stjärnor du och jag, tänker hon åtta timmar senare när hon varit ute i parken. Suttit där två meter från en knarkanden äckelgubbe men brydde sig aldrig om den stinkande lukten och mummlet från hans söndertrasade läppar. Hennes hjärta var ju lika trasigt. De var lika trasiga.
När Emelie sitter där på balkongen, i den lilla solstolen med randig dyna och sorg i hjärtat, då vill hon minnas nåt om en gunga och sen nåt om en ängel.
Nåt om födelsemärken som glimmar till i solen. Om en pojke som växer och växer och snart är lika lång och nästan lika förståndig som hon alltid var.
Fan. Vi brukade ju räkna stjärnor du och jag. Nu finns du inte mer. Men dina födelsemärken är nog vackrare nu i himlen. Nu när de är närmre solen.
|
|
|
|
