Där bland filtarna |
Där bland filtarna kramades vi. Berättade vi hemligheter och drack varm choklad med för mycket socker. Men det var så gott. Ditt kastanjebruna hår smekte mina bara armar som förlorat sina ljusguldiga fräknar. Vi hade varit inne för mycket. Men nu var det snart sommar. Då skulle vi ut, eller hur? Men så blev det inte.
Vi kom aldrig riktigt ut. Mina armar förblev vita som ett spökes hela långa sommaren och hösten som följde därefter. När vintern kom, Anneli, tror jag att vi hade förlorat alldeles för mycket av oss själva för att ens orka med ett avsked till. Ändå skulle du lämna oss, syster. Det var du som blev avskedet. Och nu ska jag berätta vår historia.
Där i pappas famn fanns inga filtar. Behövdes aldrig några filtar. Kommer du ihåg hur han alltid bar röda manchesterbyxor och att han var så ful i dem? Men vi älskade honom, Anneli. Det gör vi fortfarande, men det är svårt att älska en ängel ibland. Speciellt när du också har fått vingar, gumman. Speciellt nu när du också har försvunnit från mig. Nu finns varken den där varma famnen eller de där färgglada stunderna under de rutiga filtarna från landet kvar. Nu finns bara jag.
Anneli, jag har skrivt med grön bläckpenna på insidan av min högerhand att du minns. För det gör du väl? Skratten vi skrattade ihop. Dina leenden som var som epidemier som spred sig till mig så snabbt. Och blåsipporna, ängel? Det var dina älsklingsblommor. Jag var din älsklingssyster. Så står det med det gröna bläcket. Du är min älsklingssyster Jessica. Undertecknat av en syster till en ängel. Jag lade dina ord i mina händer, Anneli. Jag vet vad du skulle vilja skriva om du fortfarande levde och jag vet att du skulle krama mig om du hade haft armar. Jag tror att du kramar mig än, men jag är för smutsig och för mänsklig för att kunna njuta av spröda vingar mot min kropp. Jag är alldeles för mycket mig. För lite det vi var tillsammans, Anneli.
Jag vet inte vad du skulle ha sagt om jag varit där på perrongen den där natten. Om jag hade tittat på dig. Om jag hade sett dig gå under. Gå ur dig själv. Men jag var inte där. Jag var hos en kompis. Det var inte så att jag hade glömt bort dig. Inte alls. Jag var arg på dig, Anneli. På pappa som hade försvunnit från oss och jag älskade att se de där manchesterbyxorna ligga slängda över soffan som om han fortfarande levde. Jag hatade det.
Jag hatade dig för att du älskade våran pappa. Jag hatade mig själv för att jag egentligen älskade honom också.
Där bland filtarna hade vi tur. Där kunde inte döden komma åt oss. Inte mamma heller. Inte pappa heller. Han hade lämnat oss i sorg och saknad. Vi saknade honom fast vi visste att det inte var någon ide. Varför sakna något man ändå har förlorat för alltid? Jag kommer ihåg att vårat gömställe var mjukt, rutor i rosa och gult. Och att det skyddade oss från pappa, Anneli, det kommer jag ihåg. Att filtarna, glassarna och godiset skyddade oss från att sakna pappa för mycket. Vi klarade inte av smärtan. Och det var därför vi började bli överviktiga innan någon av oss ens fyllt tolv. Jag hatade det. Men ibland fick jag för mig att pappa såg ner från himlen och att det han såg gjorde honom ledsen. Jag hade aldrig förut sett honom ledsen. Därför blev jag ledsen. Och det var då jag bestämde mig för att kämpa. Rädslan drog mig upp ur ett djupt svart hål av trygghet. Och jag tog dig med mig, åtminstone lyckades jag ett tag.
Jag minns när jag fick telefonsamtalet. Jag kommer ihåg precis hur många slag per minut mitt hjärta dunkade medan jag skyndade mig hem. Hem till..ingenting. Och jag kunde inte ens gråta. Anneli. Du kunde väl åtminstone sagt något till mig om hur jag skulle hantera att du rest till himlen utan mig. Jag klarade inte det där på egen hand. Jag hade ju aldrig levt på egen hand förut.
Tiden efter pappas död mumslade vi glass och chokladpraliner och sega grodor praktiskt taget varje dag. Jag kommer ihåg att du var så söt i den där runda magen, Anneli. Varför måste du försvinna? Du tog med dig mitt allt, syster. Mitt liv. Jag har mamma nu. Du har pappa. Vi borde ha honom båda två. Du har en varm famn och ett varmt knä att gosa dig i. Fattas jag där hos er?
Jag har bara en gammal rutig filt och här är det du som saknas, ängel. Du var min blonda syster, bara två år yngre. Vi var som natt och dag. Kyla och värme. Stjärnor och måne. Ändå rymdes vi båda i samma liv. Samma värme och vi delade samma pappa. Vi var en trio, mamma var alltid lite utanför. Hon var aldrig riktigt en av oss. Men hon var alltid en del av oss. Vi hade nog lite svårt att se det på det sättet när vi var små.
Visst är livet ensamt utan min pappa. Men jag har lärt mig att hitta honom i i allt som rör sig och låter. Han finns i tonerna, gräset, träden, rummen, i vinden och en liten del av honom finns även i mamma.
Och visst är livet inte detsamma utan min Anneli. Men jag vet att du kan flyga nu. För några år sedan trodde jag att du var en ledsen liten ängel med trasiga vingar, att du låg hopkrupen, osynlig mellan grässtråna på våran tomt att att du grät för att du ville bli människa igen och kunna springa över gröna mattor och spela fotboll med mig. Jag var så dum på den tiden. Jag vet att du lever nu. Du lever bara inte med mig längre. Nu lever du med pappa. Nu har han ialla fall en av sina älskade döttrar hos sig.
Jag kommer snart. Men inte än på några år. Mamma behöver mig. Och jag behöver henne.
|
|
|
|
