En kille/rädsla |
Hon såg att han inte var som alla andra redan allra första gången. En kolsvart lugg dolde det högra ögat, men hon kunde se att det andra var vackert grönt. Han var klädd i blå manchesterbyxor och ett vitt linne. Hans hy var lika vit som klädesplagget som satt som klister mot hans kropp i den heta sommarvärmen. Hon såg leendet som lekte på de ljusrosa läpparna och kunde därmed konstatera att detta var en kille av den glada sorten. Hon tänkte förgäves efter men kunde inte minnas senast hon varit sprudlande lycklig och det var många år sedan hon var lika vacker. Hennes egna ögon hade en ful blågrå nyans och håret var stripigt blont och vanligt.
Det var först när hon satt sig tillrätta på den varma asfalten vid godisstånden, det var först då som hon såg att han höll i en ballong. Den var alldeles knallröd och formad som ett hjärta. Det var någon text på också men det starka solljuset hindrade henne från att se vad det stod. Också hindrade det henne från att söka sig djupare in i det där gröna. Kanske hade killen inte upptäckt henne ännu. Han såg ut att stå försjunken i tankar. De skulle lära känna varandra. Snart skulle de råka gå in i varandra, stöta ihop med varandra och de skulle komma att dela vackra minnen.
Vi det här laget visste hon "allt" om honom. Han hade ett plåster på vänstra knäet, första gången hon såg det föll hon pladask. Hon kände en sådan omsorg för den här killen. Han hade skadat sig. Hon var nog lite patetisk samtidigt. För hur många har inte ramlat och slagit sig? Men på något sätt, han verkade så väldigt liten och sårbar. Och sedan var det den där svarta luggen. Som om den dolde något. Något som ingen fick trampa på. Hon ville inte trampa. Inte förstöra. Det enda hon ville var att komma in i ett hjärta.
Hon såg honom en gång till den kvällen. Hon hade köpt en sur hallonnapp och satt och mumsade på den utanför ett stort tält med breda blåvita ränder. Hon upptäckte honom inte förrän han stod en knapp meter ifrån henne. Hon blev lite rädd förstås men sansade sig snart. Luggen dolde fortfarande högra ögat, hon kunde fortfarande se hur vackert det vänstra var. Hela han var vacker. Han slickade också på en karamellnapp, lakrits. Tungspetsen var svart, hon blev svag, hjärtat smalt, men hon tvingade sig själv att resa på sig och gå därifrån. I riktining mot utgången styrde fötterna sina steg. Bort från killen och bort från en lust så stark att den var på god väg att förtära henne inifrån. En lust som ville ha, ville veta. Ville något mer.
Hon kände hur en sorgsen känsla sakta rann ur henne och vågade inte känna efter hur mycket av hjärtat som fortfarande klängde sig fast i bröstet. Önskade önskade så att solen skulle gå i moln. Hon ville ha kyla. Smärta. Något annat. Vad som helst. Bara inte denna oändliga saknad.
Hon kände att han tittade efter henne. Stora ögon, mjuka läppar, en svart tungspeta. En svag doft av lakrits följde henne. Det kändes konstigt att de inte hade sagt ett endaste litet ord till varandra.
Andra gången blev ett möta de aldrig skulle glömma, liksom det första. Det var en sen höstkväll i oktober. Det skulle bli en lång kväll. En kväll med tillbakablickar och minnen och glastårar och spruckna drömmar som man inser såhär i efterhand att de visst kan slå in. De är inte krossade för alltid bara för att man råkade klippa lite här och rispa lite där. De går att laga, precis som människors ensamhet går att hela.
Hur hamnade de här, i soffan, vid teven och innanför dessa fyra väggar? Hon vill ta det från allra första början. Den där stekheta sommardagen i början av juni, det var då allt började.
Där har vi redan varit, kanske du tänker. Där har vi redan hälsat på. Vi har förstått och hört och sett allt om den där killen som hade en kolsvart lugg och ett vackert grönt vänsteröga. Vi vet allt om plåstret på knäet och om hennes ömhet för en främling.
Ja, men ni vet fortfarande inte allt. Vi tar det från allra första början.
Hans läppar log, ja. Hans öga var vackert, ja. Hela han var vacker, ja. Hon ville så gärna sträcka fram armen, handen, och lägga handflatan mot det solvarma benet. Det såg så tunt ut. Han såg så otroligt tunn ut. Liten, sårbar och vacker i sin smärta. Hon ville ta honom bort från det där som gjorde ont. Ta tag i honom och lära känna honom och få komma bakom smärtan, in i den där späda kroppen. Hon ville leka doktor för en stund och laga hans hjärta med något som var Hon.
Men han tillät henne inte komma nära. De var främlingar för varann. Hon fick inte smeka honom över kroppen för han visste vad som skulle hända då. Hon skulle tycka att han var sjuk. Han var sjuk. Han höll på att dö. Men det visste hon inte. Hon fick inte veta.
Hon tyckte han var vacker. Det kunde han se i den där blågrå blicken. Hon var förtrollad, förhäxad, förlorad. Lärde hon känna honom på riktigt skulle hon bara känna saknad såsmåningom. Och en tomhet, när han sen var borta. Och det kunde han inte tillåta. Han ville inte vara hennes vän. Han ville inte vara någons vän. Det enda han ville riktigt stark, det var att bli hennes ängel. Men hon ville ha mer än en ängel, hon ville ha en människa att älska. Lyckligtvis försvann han och hon från varandra innan hon hunnit komma innanför hans skinn och fejkade lycka. Det var vad han trodde, men så blev det inte.
Han blev rädd när han såg henne stå där på andra sidan gatan och stirra rakt på honom. Rakt in i honom. Han såg skillnad på det där. På när människor såg hans yta och på när de såg vem han verkligen var. På insidan. Psykologerna såg alltid insidan. Därför förstod han varför de inte tyckte han var vacker. De tyckte mest han var jobbig. De ville inte alls hjälpa honom. Det enda de ville var att tjäna sina pengar och gå hem och krama och älska sina egna barn. Aldrig honom.
Nu tyckte hon väl att han var ful. Nu när hon sett all sorg som hade gömt sig inuti honom alla dessa år. Nu tyckte hon väl inte att han var vacker längre. Han var förrästen aldrig vacker. Håret var alltid okammat. Luggen ostyrig och det var längesen den var blank. Kläderna hade han haft i en evighet, han var inte ens modern. Och gällande ögonen, ja de var vackra. Färgen var vacker. Men en skog ska inte bara vara vacker att se på. Det ska vara vackert att vistas i den också. Och det skulle aldrig bli vackert för henne att vistas i honom. Aldrig i honom. Inte nu, inte när hans hjärta var fyllt av hat och vrede gentemot världen. Hon var inte annorlunda. Hon var en del av den. Ändå älskade han henne alldeles förskräckligt.
Nej, hon brydde sig nog inte.
Okej. Var det därför som hon tio timmar och 38 minuter senare låg i en vit säng på ett sjukhus och ingen trodde att hon skulle överleva?
Var det därför som hon kastade sig framför honom och tog emot smällen?
För att hon inte brydde sig...?
Nej
Han tänkte tillbara på den allra första gången. Kanske trodde hon att det bara var hon. Det var inte bara hon. Han såg också. Skönheten i hennes hår och i hennes leende och klinget i hennes skratt. Hon verkade så glad, så full av lycka och välmod. Själv var han ett vrak, ett missfoster, en äcklig jävla sjukdom. Konstigt nog verkade hon tycka att han var vacker. Det var väl för att hon inte hade sett insidan. Ja, såklart det var så. För har man sett ett hjärta med ett stort svart hål i, hur kan man då tycka att det är det minsta underbart eller vackert?
Han tog försiktigt hennes hand i sin. Hon var vacker även med alla de där slangarna i ansiktet. Han försökte desperat få henne att öppna ögonen med hjälp av sitt eget patetiska tänkade. Klart att det inte gick. Hon var döende, hon måste dö på grund av honom. Han kände inte att han grät förrän små genomskinliga tårar påminde honom om att vänstra kinden var plaskvåt. Han torkade bort tårarna och såg genom nya. Han kunde inte sluta klandra sig själv. Och han som sagt att han ville bli hennes ängel. Det skulle bli tvärtom nu. Hon skulle bli hans ängel istället. Han skulle bli tvungen att leva utan henne på jorden hur jävla länge som helst. Det var konstigt men han kände henne såväl. Inte bara födelsemärket på högra kinden eller den lilla locken alldeles vid högra örat. Nej, det var mer än så. Mer än vad någon människa ens kan föreställa sig.
Hur hamnade de här, i soffan, framför teven och innanför dessa fyra väggar?
Han höjer sitt glas och hon gör detsamma. Det klingar fint i rummet när de möts. Det är ett vackert ljud. Han lägger armen om ett par solbrända axlar, hennes. Hon smeker över ett blixtformat ärr, hans.
Tillsammans delar de ett minne, eller två. En första gång. En andra gång i en första, då man förstod lite till och lite mer. Och så delar de en plats på en gata, hon möts av en bil, ett pang. Och det är för dessa minnen de har besämt sig för att leva.
|
|
|
|
