Nattens Mörka Skog |
Skogen såg mörk och ogästvänlig ut. Den hade inte den vanliga, gröna och glada nyansen den brukade ha, utan var istället full av skuggor och mörker. Vinden blåste i träden och rev ner löv som singlade ner på marken. Det prasslade inne bland skuggorna och det visslade och pep mellan trädkronorna. Dimman låg som en tjock matta som dränkte ut alla synintryck. En rävs otydliga siluett smög runt bland stenarna på jakt efter mat.
En liten flicka stod vid ett träd och tittade ut på skogen. Borta var den vackra oasen där hon lekte om dagarna. Den hade ersatts av de mörka skogarna från underjorden. Den omkullfallna trädstammen som hon lekte på hade förvandlats till ett skrämmande urtidsdjur. De stora stenarna där hon brukade klättra var mycket större i mörkret än vad de var på dagen. Hon tyckte sig se troll och knytt röra sig bland skuggorna mellan stenarna. Och se! Var det inte skogsråt som stod där mellan träden och skrattade? Flickan vände blicken mot sitt hus. Där inne låg mor och far och sov, tillsammans med hennes bror. De låg alla under sina varma fällar och snusade, utan att veta om farorna som rörde sig vid gränserna till deras gård. Något prasslade ute i skogen och flickan snurrade runt, rädd för att nattens spöken skulle närma sig.
Vinden blåste allt starkare. Löven svepte upp från marken och virvlade runt flickan, de slog mot hennes kinder och fastnade i hennes hår. Flickan trodde omänniskorna från underjorden skulle dra ner henne till sitt fasansfulle rike, och försökte skrika, men inget ljud slapp fram. Hon slet sig lös från lövens virveldans och rusade in i fäboden. Där inne var det än mörkare. Djuren sov och byggnaden susade av deras andningar. Flickan andades in den välbekanta doften av nyslaget hö, men inte ens den förmådde lugna henne. Plötsligt vaknade en av korna till, vände på huvudet och tittade stint på flickan. Kon öppnade sitt gap och råmade.
Det var som ett ljud sänt ifrån helvetets djupaste salar! Flickan skrek av fasa, och med ögonen förblindade av tårar sprang hon snyftande mot dörren. Hon kastade sig ut på gården och sjönk ihop i mitten på gårdsplanen och flämtade, förlamad av skräck.
Plötsligt bryter en solstråle fram mellan molnen och träffar flickans vettskrämda kropp. Fler solstrålar följer efter, tills hela gården badar i sol. Flickan lyfter på huvudet och ser hur morgonsolen stiger upp mellan trädtopparna och jagar bort skuggorna. Hon ser hur skogen återfår sin gröna prakt, nu vackrare än någonsin med all dagg som glittrar på blommorna och löven. På precis samma sätt glittrar tårarna på flickans kinder, innan hon torkar bort dem. Sakta vandrar hennes ögon runt gården. Är detta verkligen samma skräckfyllda ställe som nyss? Allting är återigen så välbekant: den omkullfallna trädstammen, de stora stenarna, korna råmanden från fäboden. Skrämde verkligen allt detta henne för bara en liten stund sedan?
Dörren till stugan slår upp. På tröskeln står mor, lika lugnt och stadig som alltid. Hon ser sig gillande omkring gården innan hon vandrar mot fäboden. Dagen har börjat och korna ska mjölkas. På vägen dit går hon förbi flickan. Mor stannar och ger flickan en snabb kram och ett leende innan hon fortsätter sin väg mot djuren. Flickan ler brett. Så klart det inte var några troll eller spöken här ute inatt! Sådana saker finns inte. Och vilken varelse från underjorden skulle våga dra ner henne dit när mor och far är nära? Flickan skrattar glatt innan hon springer in i skogen. Daggen regnar ner på henne och skogen är vackrare än någonsin. Flickan hoppar runt bland stenarna och letar efter sorkar och möss. Kanske kan hon till och med se spår efter räven?
|
|
|
|
