Kommissarien |
Hennes klackar klapprade mot den regnförsedda gatan, ångesten slog fram i huvudet på henne och dunkade i takt till musiken. Hon gillade egentligen inte att gå på den gatan, men för att komma hem var hon tvungen. Solen hade gått ner för några timmar sen och det enda ljus som fanns kom från de få gatlyktorna som fanns kvar. Ännu en gång förbannade hon att hon misslyckades med körkortet, och var tvungen till att gå hem som alltid.
Att hon aldrig lärde sig, hon kände sig misslyckad och bortom allt hopp.
Hon gick gatan fram med blicken i backen, suddig av hennes tårar. Hon såg något röra sig i ögonvrån men brydde sig inte om det då hon bara trodde det var en fågel i buskarna. Basen i låten fick det att vibrera i öronen, det fick henne att inte höra stegen som kom allt snabbare emot henne. Hennes näsa var igentäppt som den blir när man gråter för mycket, så hon kunde inte känna den kraftiga stanken av rakvattnet han hade på sig.
Inte förrän den spritluktande andedräkten som han hade flåsade henne i nacken, märkte hon att hon inte var ensam på den mörka gatan. Hon drog ut lurarna och vände sig hastigt om för att se om det var någon där, då hon ser honom och ett leende dyker upp i hennes ansikte. Hon står ansikte mot ansikte mot en man inte helt olik från henne själv, men hennes leende försvinner då hon upptäcker hans mordlystna blick..
Det var en kall morgon, trots sommaren var det som om en vinterfrost hade smugit sig över kvarteren. Solen gick sakta upp över taken då en ensam joggare kom springande i sin alldeles för tajta dress.
Joggaren hann inte komma långt förrän hon ser det hemska blodbadet framför sig. Flickan som hon kände igen som en av grannarna i området, men hon kunde dock inte sätta namn på henne, låg framför henne med blicken fäst någonstans långt borta mot himlen.
Ett kvävt skrik kom från joggaren då hon kom närmare och fick se kvarlevorna av flickan. Hon låg med ansiktet uppåt med blicken långt borta, hennes kropp var förstörd och blodig och hon hade en av sina armar i en onaturlig vinkel. Hennes kläder var trasiga och det var inte mycket kvar av dem som täckte hennes blodiga kropp.
Joggaren fumlade fram sin mobil ur en ficka men skakade så pass mycket att hon fick knappt fram de enkla siffrorna till larmcentralen.
Det tog inte lång tid förrän polisen var på plats och tog hand om den chockade joggaren men också om den trasiga, förvridna flickan som låg på trottoarkanten.
Kommissarien tog en titt på kroppen och kände rysningar längs ryggraden, detta var ett kallblodigt mord med mycket ilska i. Troligen var det också våldtäckt då flickan inte var gammal, inte mer än 20 trodde han.
”Vad tror du kommissarien?” en av alla dessa förbaskade små poliser som ville veta om de hade rätt tänkte kommissarien men sa ingenting.
”Jag skulle tro att hon kände mördaren eftersom hon inte verkar ha slagits tillbaka. Mördaren var riktigt arg, med tanke på knivhuggens brutalitet. Förmodligen är det väl också våldtäkt då alla verkar göra det nu för tiden.” Detta sa kommissarien med en bekymmersam min, istället för att svara med någon dräpande kommentar till små polisen som han kallade det.
Kommissarien var på dåligt humör då han inte hade hunnit få sitt morgonkaffe eller ens en liten bulle till frukost än. Kommissarien gick butter därifrån med en tom mage och ännu ett lik att finna en mördare till.
Några timmar senare satt samma kommissarie, dock inte lika butter längre nu när han fått sin frukost trots fördröjningar, och fick svar från tekniska. Det stämde det han hade påstått på mordplatsen. Flickan hade precis fyllt 19, hon hade huggits otaliga gånger i bröst och mage, även på ben och armar var där sår från kniv. En sak som förvånade honom när han läste tekniskas rapport var att hon inte hade blivit våldtagen, trots sina sönderrivna kläder.
De höll nu på att skanna hennes blodprov genom alla tänkbara register för att få reda på vem flickan var eftersom grannen bara kände igen henne från området.
En av ”små poliserna” tittade in och sa att de hittat vem hon var.
Hon hette Amanda och bodde bara 10 min gångväg ifrån mordplatsen. Nu var det dags för att berätta det för de närstående och åka hem till offret. Denna biten hatade kommissarien över allt annat, mer än de små poliserna och mer än de oregelbundna arbetstiderna han fick med jobbet som kommissarie.
Offret bodde tillsammans med sin mamma och brodern i en villa nära storstan i ett litet område. Kommissarien knackar på hemma hos offrets familj och en kille inte helt olik offret som de hittade på trottoaren, öppnar dörren. Innan killen hann säga ett ljud så öppnar kommissarien munnen och hinner före killen.
”Är din mamma hemma?” säger han och visar brickan. Killen såg lite förvånad ut, och säger sen:
”Ni är här för Amanda, va? Nej vi har inte sett henne, vad de är nu hon har gjort igen. Aja, men morsan sitter där inne framför tv’n, bara ta av er och kom in.”
Kommissarien och hans kompanjon stiger in i villan och tar av sig skorna i den välstädade hallen och går sedan mot där de hör tv ljud ifrån. En ljushårig kvinna sitter i en fyllig skinnsoffa i ett stort rum med en stor platt tv på andra sidan rummet.
”Det gäller Amanda” sa kommissarien. ”Vi har hittat henne död bara 10 min gångväg härifrån.” Modern bleknade och brodern såg chockad ut, modern verkade inte riktigt att ha förstått vad vi menade tänkte kommissarien.
”Hon hade blivit knivhuggen ett flertal gånger i bröstet och magen, vet ni någon som vill göra henne illa?” Modern stammade fram ett svar:
”J-jag vet inte riktigt, nej, det tror jag..” resten bröts då kvinnan började gråta något fruktansvärt. Brodern gick fram till sin mamma och satte sig bredvid henne i den lyxiga skinnsoffan.
”Hon hade säkert någon som ville skada henne, hon var.. inte hemma och sov så ofta om man säger så.” då han såg kommissariens förvirrade min fortsatte han ”Hon tog andras killar, och hon kunde inte hålla sig till en, det tog kanske en månad och sen strulade hon rundor med någon ny. Hon har säkert tonvis med gamla ex som vill henne ont. Särskilt en av dem tror jag, en svartsjuk typ, skulle alltid ha koll och bråkade ofta, hon lämnade honom genom att hålla på med en ny precis som hon brukade göra.” då brodern sa detta utan någon sorg i rösten för sin döda syster, såg kommissarien misstänksam ut.
”Vet du vad denna kille heter?” kommenterade kommissarien
”Nja, Niclas någonting, jag har hans nummer kvar tror jag. Han brukade ringa till mig när syrran inte svara.” Han gav numret till kommissarien med ett litet leende la han till ”Jag hoppas ni fångar den jäveln..” Kommissarien grymtade något till svar och tackade för sig och sin partner och så åker de tillbaka till huvudkontoret, kommissarien sitter tyst hela vägen och grubblar.
Kommissarien skickade ut några av ”små poliserna” för att hämta in den där Niclas efter att de hade luskat ut var han bodde. Nu var det dags för förhör och kommissarien kände på sig att de inte skulle få fram någon information, men självklart var han ändå tvungen till att göra ett förhör.
Trumpen och ännu mer grubblande än innan kom kommissarien ut ifrån förhörs rummet djupt begraven i sina egna tankar. Det hade visat sig att offret hade varit på en fest med några kompisar till henne, tydligen hade Niclas varit där, han hade nämligen druckit för mycket.
Han erkände att han hade gått fram till henne och börjat bråka och skrika, mer minns han inte än att Amanda försökte gå därifrån. Enligt Amandas vänner som de också hade kontaktat under förhöret med Niclas, hade Amanda varit väldigt upprörd och gått tidigt därifrån utan att säga något till sina vänner. Niclas hade då följt efter henne ut men ingen hade sett om han hade varit våldsam mot henne.
Kommissarien satt begraven i sina egna tankar. Var fanns offrets pappa? Det hade ännu inte fått tag på honom och modern var inte i tillstånd till att säga något förutom att han hade varit polis och att han försvann efter brodern i familjen var född. Fadern hade lidit av starka depressioner som hade till slut fått honom att lämna familjen.
Kommissarien själv hade velat ha ett sådant liv, men hade fått det konstaterat i tonåren att han hade en personlighetsklyvning, och hade därför alltid velat hålla sig långt ifrån förhållande som möjligt. När kommissarien inte tog sina mediciner blev han väldigt konstig och kunde även bli våldsam men han brukade ta sina mediciner så det hade inte varit något problem till just nyligen.
Kommissarien hade varit magsjuk och var rädd att han hade spytt upp tabletten men då det var direkt livsfarligt att överdosera sina tabletter hade han låtit bli att ta ett nytt. Han hade en stor minneslucka över en kväll, han kunde inte minnas någonting. Detta ville han inte berätta för någon, för rädsla att han skulle ha gjort något som gav stora konsekvenser. Bäst att inte ta reda på det tänkte kommissarien buttert. De verkade inte komma någonstans längre med utredningen idag, bättre att gå hem tyckte han och begav sig strax där på hemåt.
Hemma hos sig i en simpel lägenhet satt kommissarien med ett stort glas whisky för att slappna av och ta det lugnt, då han upptäckte en stor mörkare fläck på sitt byxben. För att ta reda på det gick han ut till sitt kök blöta ner en handduk och gnuggade den mot fläcken som var i storlek med en knytnäve, på sitt byxben. Då handduken blev röd efter gnuggandet blev kommissarien lätt förvånad, han tittade misstänksamt på sitt byxben och hamnade än en gång i sina tankar.
Först stora fläckar lera på sin ytterkappa, sen hittade han sina skinnhandskar som inte var av det billigare slaget, förstörda av något som måste ha varit vasst, likt en kniv eller något utav det slaget. Kommissarien undrade än en gång vad han hade gjort den kvällen när han har sin totala minnesförlust. Han blev vansinnigt trött av de här tankarna och gick och la sig strax därpå i sin allt för stora säng som egentligen var till för två.
Kommissarien vaknar upp ur sin dröm med ett tyst skrik samtidigt som han kastar sig ur sängen. Nej det kan inte stämma, tänkte han förtvivlat. Kommissarien var panikslagen och gick fram och tillbaka i sitt rymliga sovrum. Han hade drömt om kvällen han har en blackout ifrån, han hade drömt en mardröm som han nu förstod i efter hand, alla ledtrådar han hade men inte hade förstått. Han visste nu vem mördaren var, men var skulle han vända sig, till polisen? Nej, vänta han var själv polis, så kunde han inte göra.
Kommissarien satte sig ner på golvet och vaggade sig själv fram och tillbaka. Det enda vettiga var att kontakta mentalsjukhuset, tänkte han i sitt förvirrade huvud.
Han mindes allt nu, hur han hade gått ut för en promenad och då hade det hänt, hans andra jag hade dykt upp. Han hade gått lös på några växter i parken ända tills han fått ett samtal.
Samtalet var från en flicka som tårarna uppenbarligen hade sprutat ifrån, hon hade anklagat honom för att vara hennes pappa och kommissarien hade skrikit tillbaka till en början men sedan lugnat sig och frågat var hon bodde så de kunde träffas och prata om det. Flickan hade berättat och kommissarien hade snabbt avslutat samtalet och gått upp till sin lägenhet igen.
Han vågade knappt tänka på resten, han visste vad han gjort i lägenheten, jan önskar att hon aldrig hade ringt till honom just då. I vanliga fall hade han blivit lycklig av att en ung flicka hade påstått att han var en hennes far, då han önskade överallt annat en familj. Han fortsatte sin tankegång över händelseförloppet.
Efter samtalet hade tagit slut hade han rusat upp till sin lägenhet och tagit en kniv, en mycket vass köttkniv hade det varit. Sedan hade han kallt gått mot området flickan hade sagt att hon bodde i, av en slump hade han fått syn på henne och följt efter. Hans andra jag klarade inte av en familj, han ville inte, efter så många år som barn i ett allt för våldsamt hem ville han inte ha någon som älskade honom. Han minns hur arg han hade blivit och sprungit i kapp flickan och brutalt huggit kniven i hennes lilla kropp.
Nu satt kommissarien och grät våldsamt, när han fick höra en liten röst i huvudet, det var hans andra jag som började ta över honom helt. Han hörde en liten röst som han försökt kväva och stänga ute genom att hålla för sina öron och skriksjunga på en väldigt känd julsång. Han lyckades inte med detta försök och rösten blev klarare för varje sekund den pratade med honom i huvudet på honom själv. Rösten ville att han skulle göra sig av med alla bevis, så kommissarien orkade till slut inte stå emot tjatandet av rösten, han reste sig därför upp och började samla ihop de tillhörigheterna han hade haft på sig under kvällen. Han gick sakta därefter ut ur lägenheten i bara de underkläder han sovit i, han ställde sig på gården och tog fram ett par tändstickor han hade haft med sig. Han satte eld på högen med kläder som han hade släpat ut dit, efter endast några sekunders tittande så att det skulle ta fart riktigt vandrade han än en gång upp till sin lägenhet och tappade upp ett bad till sig. Medan badet blev färdigt gick han ut till köket och hämtade samma kniv igen, den kniv som han för inte många timmar sedan hade gjort något fruktansvärt med. Rösten som hela tiden malde på i huvudet började skrika allt högre då den började förstå vad han skulle göra. Han gick tillbaka till badet och stängde av vattnet, skummet låg högt upp mot kanten på badet då han satte sig där i. Kommissarien kände sig helt tom då han tryckte kniven hårt mot handleden och skar upp en skåra från handen som följde pulsådern ända upp till armbågen, han gjorde samma på båda armarna, sen la han ner kniven på golvet bredvid badkaret och lutade sig tillbaka medan han blodet rann ner i vattnet och blandades med skummet.
|
|
|
|
