Magi |
Mitt medvetande är fullt. Det är helt upptagen av tanken på henne. Jag som virvlar omkring i ett vakuum, utan känslor, utan tankar, utan handlingar. Förutom längtan, den som är så smärtande och dyr att jag inte har råd att ta hand om mig själv. Jag har inte råd att spendera ens en minut med tankarna på annat håll, därför minns jag allting som om det vore för en timma sedan. Minns hennes andedräkt. Minns hennes sätt att gå. Minns min dumhet, min blygsamhet. Det går inte en minut utan att jag förbannar mig själv, inte en sekund utan skam. Mitt liv har som tagits härifrån. Jag finns inte längre, bara mina tankar och min kroppsliga struktur. Men det är inte jag, för ”Jag” har för länge sedan svävat iväg någon annanstans. ”Jag” tillhör en annan värld, ”Jag” ville härifrån.
Jag har blivit kallad apatisk. Läkarna säger att det är en sjukdom, att det finns bot emot mitt tillstånd. De har ingen aning. De vet inte vad som hände den där natten för ett år sedan. De såg inte, de kände inte. De kände inte kylan, värmen, lyckan, sorgen. De kände sig inte som en av de två enda människorna kvar i tid och rum. De hade inte ögon för magin. Men det hade jag, och ännu hemsöker tankarna mitt huvud. De släpper aldrig, utan håller fast min själ som om jag sålt den, som om det inte fanns motstånd. Det kanske det inte gör heller, för när jag tänker efter så har jag ingen anledning till att inte tänka mer på det som hände. Allt var så vackert egentligen.
*
Vi såg på alla människor runt omkring, på väg hem allesammans. Visst, showen var slut och det var sent, men hur kunde de ens tänka tanken att inte bevittna detta? Insåg de inte? Att rakt framför ögonen på dem spelades ett århundrades spel upp för dem. Som de övernaturligas förening, en saga som egentligen inte vore verklig. Såg de inte den svarta konsten som stod framför dem? De två mörka vålnaderna som stod på tröskeln till fulländning. De gjorde tydligen inte det, utan var alla fullt upptagna av att skrattandes gå förbi, hem. Tänk om de vetat, tänk om de ens haft en aning vad som kanske andades dem i nacken. Tänk om de vetat vad det egentligen var för varelse som stod mittemot mig. Hon den vackra, hon den mystiska, hon den lite bleka. Hon som oskyldigt såg sig omkring utan att veta att jag stirrat ögonen torra på hennes skönhet. Hon som inte blev förvånad när jag tog ett steg närmre.
Jag känner ännu hennes doft, hennes lätta hår emot mina kinder. Jag känner ännu hennes blick, hennes magi som sakta lade sig över våra skepnader. Jag minns hur hon sade att jag inte skulle bli rädd. Det vackra var på väg sade hon. Det vackra. Jag försökte ta hennes hand men hon ryckte undan, och stod sedan stilla igen. Jag försökte hålla henne om midjan, men hon gick undan, och stod sedan stilla igen. Vad är det med henne?
*
Jag förstår inte hur många kan underskatta färgen svart så otroligt. Så vacker. Så enkel. Så magnifik. Så lätt att komma ihåg. Hon var svart. Hon var vacker, hon var enkel, hon var magnifik och hon var verkligen lätt att komma ihåg. Hon var magi, men så otroligt kall. Hon var den svarta uppenbarelse jag drömt om sedan jag var liten, den uppenbarelse som hemsökt mitt medvetande i evighet. Hon hade varit min mardröm utan att skrämma. Hon var fortfarande min dröm, min dröm som rycktes ifrån mig.
*
Jag flämtade till precis som om jag sett ett spöke, men det hade jag inte. Jag hade känt det. Kall andedräkt fläktade i mitt öra och jag var fastkedjad i avgrunden, kunde inte röra mig ens en millimeter. Hon hade också stelnat, hennes svarta hår var som fruset i vinden, hon var så vacker, och hennes ögon såg rakt in i mina. Var de rädda eller var de inte? Hennes ögon var på något sätt likt ett barns, så oskuldsfulla att de nästan såg rädda ut. Hon stod där framför mig, helt fastfrusen, som om tiden stannat och jag kände verkligen hur hon var gjord för mig, och hur jag var skapt för henne. Andedräkten i mitt öra kom tillbaka, kall som en isande vinterstorm, skrämmande som ett par ögonvitor i mörkret. En mörk röst talade till mig, nära som en mössa nerdragen över huvudet, långt borta på ett sätt som gjorde mig galen. Rösten sade inte mycket, en endaste mening för att vara exakt. En mening vars innebörd åsamkade mig den största smärta och största lycka jag någonsin kunnat uppleva. ”Kyss henne nu.”
Som förhäxad klev jag in i ett tillstånd utan tid och rum… Hon och jag var fasta i en evighet av mörker, tystnad och stillhet, och jag skulle kyssa henne. Jag klev fram till henne, och i samma ögonblick klev hon ur sin skulpturskaraktär, men hon såg mig fortfarande i ögonen. Hon sade mig inget om vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Hon bara väntade. Fast egentligen, så visste jag ju vad jag skulle göra.
Jag tog henne om midjan igen, och den här gången drog hon sig inte tillbaka, utan lade sina armar runt min hals och jag hörde hennes röst i mitt huvud. ”Det kommer att göra ont, men var inte rädd. Jag finns fortfarande här.” Och med det mötte jag hennes läppar och hon mina, något som jag längtat efter alltid. En magisk förslutning av vår eviga kärlek. Jag förstod dock inte vad hon menat med att det skulle göra ont. En tanke som inte varade särskilt länge. För när det kom blev jag söndertrasad som två katter i slagsmål, inombords rasade jag som ett korthus. Överväldigande föll jag ner i ett tomrum, ett tomrum jag aldrig klättrat ur. Hon följde med mig, hennes ögon var förhäxade och hennes hår fladdrade mjukt, som i trans, i den svaga brisen som drev förbi oss. Vi stod som i ett rör av mörker. Det reste sig hundra mil över oss och följde våra kroppar ner i avgrunden och fortsatte långt, långt, slutet fanns inte. Hon viskade en svart mening med melodin av en klagoande, ”Var inte rädd min kära, jag har gått igenom detta jag också, det är snart över.” Hon såg på mig med värdighet. ”Då blir vi en.”
Vi blev aldrig en. Hon rycktes ifrån mig.
Jag har fortfarande djupa ärr, både synliga och inte. Jag minns smärtan som fick mig förälskad, som fick mitt hjärta att pulsera med sådan kraft och passion att min hud inte klarade av trycket. Jag minns svärdet som skar genom mitt kött, det svarta ting som klingade vackert emot mitt revben, som fick mitt blod att forsa av lycka, jag minns hur jag njöt. Jag har fortfarande djupa ärr.
Magi är skriven med inspiration från en låt av King diamond med samma namn. Denna finns att lyssna på här : http://youtube.com/watch?v=Fq85QGzxPS8
Texten från vilken jag utgått mycket ifrån finns att läsa här : http://artists.letssingit.com/king-diamond-lyrics- magic-r5fmpvl
|
|
|
|
