Angel In Disguise [Oneshot] |
Yay^^ Min första oneshot (tror jag xD), är faktiskt ganska nöjd^^ Har bett min svenskalärare att betygsätta den, har inte en aning om vad jag kommer få :S ^^
Men det kan nog dröja ett tag innan det kommer ut nya delar på mina ficc's, vara så ni vet, har mycket annat att göra men jag ska försöka skriva när jag har tid och inspiration :)
Hade tänkt att skicka in den här till en novelltävling, men pallade inte xD
Jaja, nu ska ni får läsa :D^^ Lämna gärna en kommentar, så blir jag extremt Happy ;D^^
Läs och Enjoy ^^
Tick tack. Tick tack.
Klockans tickande stör tystnaden. Gröna ögon är riktade mot dörren. Jag hör steg i trapphuset. Hjärtat dunkar i bröstet.
Du-dunk. Du-dunk. Som en jäkla motor, håller mig igång.
Men hur länge till?
Stegen utanför tystnar. Jag kan höra någon sätta den fula metallnyckeln i låset och vrida om, och sedan det vanliga gnisslet då dörren går upp.
Inte min dörr.
Ingen mer än du öppnar min dörr och ingen mer än du avlägsnar taggarna i mitt hjärta. Tystnaden dunkar hårt i mina öron, jag blundar och önskar att någon kan bryta lugnet. Lägenheten ser så fridfull ut när jag öppnar ögonen, och jag hatar den. Som alltid. Jag hatar varje liten centimeter av den. Allt är som vanligt.
Eller?
Återigen hörs steg i trapphuset, och jag identifierar dem direkt som dina. Dina steg låter alltid så glada, så pigga, så ivriga, precis som du.
Du, med dina lyckliga bruna ögon och klingande skratt.
Du, med dina mjuka, ömma kyssar och kärleksfulla ord.
Tror du verkligen att du kan hindra mig? Du har alltid varit så naiv, min vän.
Jag blundar och ser framför mig hur du tar av dig det regnbågsfärgade bandet med nyckeln, som du alltid bär runt halsen som ett halsband, och sätter nyckeln i låset. Vrider om.
Hur du snurrar snöret runt pekfingret som du brukar och trycker ner handtaget.
Kom då! Kom och försök rädda mig om du kan.
Jag öppnar ögonen när dina varma läppar trycks mot mina i en mjuk kyss. Tittar in i dina bruna, tindrade ögon och ger dig en ynklig blick.
Du ler, så kärleksfullt att jag skulle bli förvånad om inte ditt hjärta håller på att explodera av kärlek.
”Jag tog med mig blommor till dig. Du behöver lite nya färger här”, kvittrar du och skuttar iväg för att hitta en passande vas.
Nya färger? Vad är färger? Varför behöver jag nya färger om allt ändå kommer ta slut?
Jag ser mig omkring i lägenheten.
Beiga tapeter, urblekta gardiner som omringar de otvättade, dammiga fönsterna, gråa trista möbler glest utspridda i rummet och en smutsblå matta på det skitiga golvet.
Matt och trist överallt. Är det färger?
Därför passar du inte in. Du ser ut att vara från en annan värld, ett annat universum med dina färgstarka och glada kläder och utsmyckningar. Med dina galna och mångfärgade frisyrer. Det passar helt enkelt inte riktigt in.
Du kommer tillbaka med blommorna i en gammal, vacker vas, som säkert har tillhört min mormors mormors mormor eller nåt.
Hoppas den går sönder.
Du ställer ner vasen på soffbordet och klämmer dig ner bredvid i den lilla soffan, betraktar mitt ansikte. För den ena handen genom mitt halvlånga, svarta hår och ger min kind en lätt kyss.
”Jag tycker så mycket om dig, Yuu”, säger du och ler, virar en svart hårslinga runt ditt finger, precis som du brukar göra med regnbågsnyckelbandet.
Jag sluter ögonen och lutar mig tillbaka. Tycker jag om dig också?
Ja, långt inne gör jag faktiskt det. Långt inne är du den enda jag tycker om. Det enda jag bryr mig om.
Men är det tillräckligt?
”Jag tycker om dig också, Ryo”, säger jag och öppnar ögonen för att se din förvånade min. Jag brukar aldrig säga det.
Hopp har tänts i dina glittrande ögon. Hopp om att jag ska stanna. Hopp om att kärleken finns.
Du är naiv, som vanligt.
Drip-drop. Drip-drop.
Ett stilla regn faller utanför fönstret. Jag vill falla med det, lika bekymmerslöst och fritt. Men jag säger inget, gör inget. Sitter bara tyst kvar och tänker.
Allt är redan planerat. Och det ska ske ikväll.
Du smeker varsamt min kind, som om jag skulle gå sönder om man tar för hårt i mig.
Jag väntar på att du ska resa dig, säga ’hejdå, nu går jag, vi ses’, och sedan gå ut genom dörren och hem till dig. Men du sitter kvar, och visar inga tecken på att vilja lämna mig och den trista lägenheten.
Tick tack. Tick tack.
Tiden går, det börjar mörkna ute, men du och jag sitter tysta kvar i soffan, försjunkna i tankar på varsitt håll.
Jag funderar på om jag ska be dig gå, eller om det vore ofint att göra det, och om jag bryr mig, då du ger mig en hundvalpsblick och frågar:
”Får jag sova här inatt?”
Sova här? Det är detsamma som att stanna här, eller hur? Vill du stanna? Hos mig.
Egentligen är det precis vad jag vill, att vara med dig in i det sista. Få höra dina lugna, djupa och fridfulla andetag bredvid mig innan det slutar existera.
Jag nickar långsamt, och hela du skiner upp i ett stort leende.
”Toppen!” säger du, kysser mig och hoppar upp. ”Då ringer jag till Cora och berättar att jag stannar här inatt. Så hon slipper undra och oroa sig, menar jag.”
Du går mot telefonen och jag följer dina steg med blicken.
Cora, sin underbart snälla och godhjärtade halvsyster. Bryr sig om alla och önskar inget hellre än världsfred. Det skulle inte förvåna mig om hon är med i flera dussin rädda världen klubbar och projekt.
Men vad som verkligen förvånar mig är att tanken på att lämna dig och Cora gör ont i hjärtat, som om jag verkligen bryr mig om er.
Men gör jag det? Vem ska veta om inte jag?
Natten har gjort himlen kolmörk och regnet har tilltagit, öser nu ner, som om det har bråttom och knappt kan vänta på att förenas med marken.
Lampan lyser i fönstret och ger sovrummet en kall, blå färg som blandar sig med stadens gula gatlykteljus som sipprar in genom de fördragna gardinerna.
Jag betraktar dig halvmörkret. Ditt orange röda hår hänger ner i ansiktet, skymmer dina stängda ögon, och jag sträcker ut handen för att stryka undan det. Dina läppar har somnat med ett leende, som alltid, och bröstkorgen höjer och sänker sig sakta och fridfullt. Du är så vacker, som om du vore en sänd ängel i människoförklädnad. Så vacker att du tar andan ur mig.
Det är dags nu. Jag måste gå. Det måste få ett slut.
Jag slänger en sista blick på dig under lager med filtar och täcken, reser mig och går mot mitt mål…
Taket är fortfarande blött trots regnet slutat falla, och gatlyktornas ljus når knappt upp, så jag famlar i mörkret och halkar flera gånger på vägen fram till kanten.
Där nere susar enstaka bilar fram och skvätter vatten åt alla håll. Staden sover och bara månen och stjärnorna ser tårarna som börjar rinna ner för mina kinder.
Jag sätter mig på den våta kanten utan att bry mig om hur blöta kläderna blir. Det spelar ändå inte roll längre. Slutet är på väg nu.
Jag väntar, på vad vet jag inte, men jag väntar på det i alla fall. Min hjärna säger åt mig att avsluta det, att inte vänta längre, men hjärtat vill att jag väntar, bara lite, lite till. Det känns viktigt.
”Yuuki”, säger din röst försiktigt bakom mig.
Så du kommer och försöker rädda mig i alla fall. Förstår du inte? Men jag älskar din naivhet.
Jag vill att du ska veta, förstå. Inte att du ska vara ledsen, det passar inte in på glada dig.
”Ryo, jag…”, börjar jag. Vill förklara varför, varför allt är som det är, varför allt har blivit såhär, men jag vet inte ens själv. Jag styr inte ödet, hur mycket jag än önskar. Men du måste förstå, det är viktigt, du måste veta varför jag gör det här.
Eller du kanske redan har listat ut det?
Jag vänder mig om, och blir inte förvånad över det sorgsna i dina ögon, och inte heller över att dina läppar inte längre ler.
”Ryo… jag…”, säger jag igen, men du avbryter mig med en blick.
”Jag vet, Yuu. Jag har alltid vetat att det skulle bli såhär.” Någon som däremot förvånar mig, är lugnet i din röst.
Hur kan du alltid vara så lugn, käre vän?
”Jag… jag har förstått att det inte är någon mening med att försöka hindra dig…”, säger du, fortfarande med samma lugn i rösten, men tårarna i dina vackra ögon förråder dig. Jag förstår att under den lugna ytan råder kaos. Du vill inte låta mig gå, förlora mig, men du vet att du inte kan få mig att ändra mig.
Eller kan du det?
Du tar ett försiktigt steg närmare i mörkret. Jag ser bara din suddiga kontur, men vet att du står där, kall och sorgsen, och hoppas av hela ditt hjärta att jag följer med ner till lägenheten igen, där vi gör varm choklad och kryper ner under en filt och myser i soffan, så som vi alltid gör.
Men vi står där vi står och varken du eller jag flyttar oss. Du förstår att tiden är inne, eller ute.
”Yuu… jag har alltid vetat att det skulle sluta såhär, förr eller senare. Du är som vinden och havet, vild, stark och omöjlig att kontrollera”, säger du och jag hör att du inte är långt från gråten nu. ”Jag har njutit av varje sekund som jag varit med dig, jag önskar bara att jag fått mer tid. Men jag måste låta dig gå, om det är vad du vill.” Du gråter, jag hör dina snyftningar, dina tårar, och det gör så fruktansvärt ont i mig att se dig såhär.
Det är mitt fel, jag har gjort dig ledsen och inga förlåt i världen hjälper nu.
”Men… det är bara det att… att det är så mycket svårare än jag trott… Yuuki, jag älskar dig!”
Drip-drop. Drip-drop.
Regnet faller igen, men jag märker inte av det, trots att det blöter ner både kläder och hår.
Du älskar mig?
Dina ord ekar i mitt huvud, och en del av mig vill höra dig säga det igen, och igen, och igen. Jag känner efter, trots jag redan vet. Älskar jag dig?
Det är precis vad jag gör, och det är just det som inte fick hända! Jag älskar dig, alldeles för mycket!
Men är det tillräckligt?
Tårarna rinner, blandar sig med regnet och faller ner på marken.
Jag ser på dig, du är en ängel utan vingar och jag älskar dig mer än något annat.
”Ryo, jag älskar dig också, men…”
”Men inte tillräckligt?” snyftar du, och mitt hjärta vill bara brista av den sårade tonen i din röst. Jag måste få dig att förstå.
”Jag älskar dig, mer än jag någonsin älskat någon förut. Men jag hör inte hemma här, det vet du… min plats är inte på jorden.”
Jag möter din blick och jag vet att du läser i mina ögon hur mycket du betyder.
”Jag vill att du lever vidare, ett du får ett bra liv, var stark och gå vidare, Ryo, men…” jag snyftar till, ”… men glöm mig aldrig…”
Du tar ett steg upp på kanten och lägger armarna runt mig. Kysser mig.
”Det var det dummaste… hur i hela friden skulle jag kunna glömma dig, Yuuki?” viskar du tyst i mitt öra, och jag ryser till av välbehag när din varma andedräkt möter min hud i den kalla nattluften.
Jag ler tårdränkt mot dig, glad över att fått chansen att lära känna dig.
”Du är det bästa det hänt mig, Ryo”, säger jag och du försöker le, men lyckas bara med en grimas.
Jag ger upp dig, oss, mig, allt. Någon förstörde mig, och inte ens du kan laga mig, käre vän. Något hände och det går inte att ta tillbaka, det dödar mig sakta och smärtsamt och ingen kan rädda mig från mina tankar.
”Förlåt”, viskar jag snyftandes och tar mig ur ditt grepp. Kylan slår emot mig och jag huttrar till. ”Jag älskar dig, Ryo.”
Och jag kan nästan höra ditt hjärta gå i bitar, men det är försent att ändra sig nu. Den tiden då man kunde springa in i en tröstande, varm famn och gråta bort alla bekymmer är förbi.
Jag vet vad jag måste göra och det blir inte lättare för att jag drar ut på det.
Jag ger dina läppar en sista, lätt kyss, tar ett steg bakåt och faller handlöst i mörkret.
”YUUKI!” skriker du, förkrossad, så förkrossad.
Förlåt, men jag gör vad jag måste, och ibland har man inget val.
Sedan är allt borta…
I have been destroyed
By the perfection that is a life
See I'm moving soon
See my feet are already on the road
And if you know where I'm going
Don't tell a soul
I live all for this thing
That I heard someone sing
When you have no one
No one can hurt you
It was so easy to see
How fucking good it all could be
Så... vad tycker ni?? ^^ Vad förtjänar den för betyg? Jag vill veta Er åsikt! :D
|
|
|
|
