Hand i hand - Del 8 [M/M] |
Hallå hallå, ny del snabbt här då :) Annie (Prickigthallon) <3 har skrivit denna, puss på henne. och jag ska skriva så fort jag kan. MEN, det kan ta ett tag då jag har biologiprov i morgon, ridning ikväll, och sen drar jag till gbg (OCH ANNIE :D<3) i morgon eftermiddag och har inte tillgång till internet, tror jag. Dock ska vi bila, så lyckas jag kan jag ta med datorn i bilen och sitta och skriva så länge batteriet vill, men vi får se. Jag ska skynda mig iallafall. Ni får läsa den här under tiden :) och, tacka Annie för att hon skriver b ä s t !!!
Del åtta - Ludvig
Vad gjorde jag här egentligen? När jag såg upp från filten jag legat under såg jag Kim sitta på mig, smått orolig.
”Mår du bättre nu?” Hans bekymrade rynka i pannan och den nästan mjuka rösten förvånade mig.
”Jo, det känns bättre nu. ”Jag log svagt och satte mig rakare upp. ”vi kan säkert köra igång snart igen.” Ha skakade lite på huvudet.
”Du ser inte så frisk ut.” Han lät meningen hänga i luften och jag låtsades inte om den tung stämningen emellan oss. ”Hur som helst,” fick Kim ur sig till slut, ”vill du ha nåt att äta eller dricka?” Jag fick kväljningar vid bara tanken på mat, så jag sa att det bara räckte med ett glas vatten. Sen log jag igen.
Vi hade suttit inne i Kims familjs musikrum och pratat. Kim sjöng lite, inte det finaste jag någonsin hört, men han träffade de flesta tonerna rätt. Ett tag där hade vi haft det så härligt. Suttit och pratat som riktiga vänner, eller snarare gamla skvallertanter. Så kacklande hönor, var vad vi var. Men jag brydde mig inte. Jag trivdes med Kim. Kunde vara vem jag ville vara. Den jag var. Sen hände det som hade förstört stämningen och fått mig att hamna här, pinsamt nerbäddad i Kims blåa soffa. Jag svimmade. Jag antar att det berodde på att jag inte ätit mat sen mamma tvingade på mig fiskpinnar igår, men jag vet knappt om det räknas, jag åt bara lite ärtor och en morot. Och ja, för att vara ärlig har min livsstil inte varit den mest hälsosamma på sistone. Men som sagt, jag svimmade. Bara föll ihop. Dock är det inte den minnesbilden som brinner i mitt huvud för tillfället, utan istället bilden av när Kim, som för övrigt såg helt förstörd ut, just skulle till att lyfta upp mig från golvet och in till soffan. Jag var säker på att han inte skulle orka, men han lyfte snabbt och smidigt upp mig, och jag uppfattade nånstans där en koppling med siffran som visats på vågen igår kväll. Tanken flög iväg lika snabbt som den kom. När jag låg där, helt yr, men vaken, i Kims varma farm stängde jag snabbt ögonen igen, och jag visste redan då att han skulle fråga ut mig. Kanske. Om han brydde sig. Eller så gjorde han som jag ville och lät bli, lät det inte bli för pinsamt. Man kan ju alltid hoppas.
”Här,” sa Kim när han kom tillbaka ifrån köket och räckte mig en blå, lite sliten mugg med Tigger på. ”Jag har haft den sen jag var så här liten,” sa han när han såg mitt uttryck och satte handen vid sin högra sida för att visa mig hur himla liten han varit. Jag flinade.
”Alla är vi en gång små.” Han log tillbaka och satte sig ner.
Sedan satt vi bara där och tog in tystnaden. Jag skulle just till att fråga om vi skulle börja när han tog ton. Det slutade med att vi båda två tystnade och såg småskrattandes på varandra.
”Kör du,” sa jag och log lite. Jag trodde seriöst att jag skulle få ett sammanbrott. Det enda jag tänkte på var att det inte fick hända då. Inte då, inte här.
”Alltså..” Han harklade sig. ”Hur mår du?” Han såg snabbt upp på mig och sen ner. Jag var just i färd med att svara det vanliga. Att allt var bra, att vi kunde köra på som vanligt, när han envist fortsatte vad han tänkt säga. ”Ludvig. Senast vi sågs satt du gråtandes på ett berg och frös. Och nu svimmar du av ingen anledning alls. Förstår du om jag blir orolig?” Jag nickade medan han fortsatte. ”När jag först såg dig vid den där stenen..” började han och berättade ingående vad som hade hänt. Som om jag inte visste vad som hade hänt. Jag visste att han försökte undvika något. ”..och du bara satt där..” fortsatte han, och jag såg upp. ’Han stirrade envist ner på den randiga tröjan som låg i hans knä. Hans ansiktsuttryck fick det att se ut som att han funderade på världsproblemen och kraftverkens dåliga inverkan på samhället. Eller nåt sånt. Därför blev jag rörd när det slog mig att det var mig han satt och brydde sig om. Det var för att han försökte säga viktigt och omtänksamt till mig, för att han ville få till det rätt. Ville inte såra. ”Jag vet inte varför jag lät dig sitta där, Ludde, jag tänkte inte på det..” Jag fortsatte att studera honom och märkte hur en av hårslingorna från hans ånga lugg låg på ”fel sida” av benan och jag sträckte mig fram för att rätta till den. Det blev tyst för ett tag, men sen fortsatte han att prata. Om möjligt i ännu snabbare takt. Jag visste knappt vad han pratade om, och ärligt talat brydde jag mig inte. Jag studerade istället konturerna i hans ansikte. Munnens kanter och form och exakt hur hans ögonfransar la sig längs hans hud när han såg ner och nästan blundade. Hans blick flackade upp mot mig och visade hur osäker han egentligen var. Han verkade chockad över att jag kollade på honom. Till slut fick han fram ett läte. En djup suck.
”Men Ludde. Åter till ämnet. Varför svimmade du, egentligen?” Han såg på mig med något i blicken. Något som sa att han brydde sig. Men jag skulle inte kunna berätta. Det var för mycket, för måna obestämda saker, saker som egentligen inte existerade. Han märkte väl tillslut att jag inte svarade och sökte kontakt med mina ögon som stannat vid en kaffefläck på bordet bredvid mig. ’Jag bryter samman’, tänkte jag, och funderade över dem bästa sätten att fly från honom. Här och nu. Jag såg snabbt mot dörren, och sen upp mot Kims ansikte. Han satt en bit närmare och hade något i blicken. Jag vet inte vad det var. Men det gav mig trygghet. Det kändes så fel att sitta där, en halv meter, eller mindre, från Kim. Kim, den två år äldre gossen som höll min hand när jag grät och som fanns där när ingen annan gjorde det. Trygga, fina Kim. Det är den enda förklaringen j kan ge till vad som hände sen, och jag vet inte ens om jag ångrar det. Men jag gjorde det. Jag kysste Kim.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 4 dec 08 - 02:50- Betyg:  | | =O aaahh<3<33 | | Mangasagan - 7 jul 08 - 21:25- Betyg: | Men hallå? Hur kan jag ha missat den här?! :O *dumma mig* ^^
Iaf, Jättebra!<3 | | inmydreams - 17 jun 08 - 10:42- Betyg: | | Jätte jätte jätte bra :) hoppas det kommer mer snart :P | | spader4 - 25 maj 08 - 20:02 | | OOOOOOOOH!!!:O:O:OOOOOOOO JAAAAAAAAAAAAA!*glädjedans* skriiiiv mmer nu skumbanan! | | -Cute - 23 maj 08 - 16:36- Betyg: | det här är bara jättebra :o
glömmer allt annat för det här tack (: | | Gackt_angel - 23 maj 08 - 16:25 | | omgosh *w* ja vll ha mera :D:D:D | | M-424 - 22 maj 08 - 19:49- Betyg: | | GAAAAAAAAAAAAW!!<33 JAg ryser!!<3 | | Guldvattnet - 22 maj 08 - 19:31 | | underbar :)<3 | | sorgen - 22 maj 08 - 18:54 | Skit bra!
Hoppas det snart kommer mer. | | Mp3 - 22 maj 08 - 15:42 | | AAaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhh <3<3<<3 Annie, du din lilla söta gurkskiva. Jag älskar denna <3<3<3 Tack tack till dgi som räddar mig får pluggandet av matten (nog för att vi har prov i morgon och har massvis att jobba igen, men det glömmer vi nu) så otrolgit bra :) <3<3<3 | | Alexiz93 - 22 maj 08 - 15:22 | | jättebra:) |
|
|
|
