Den svarta korpens vingar [del 1] |
Här kommer då en följetong av mig. Jag har av lite misstag lagt ut början av den här redan en gång, men nu är den helt klar och jag har ändrat massor. Så läs och KOMMENTERA. Jag vill gärna ha konstruktiv kritik. Jag vill ha kommentarer innan jag lägger ut tvåan XD
Det var natt och ett melankoliskt droppande ekade mellan grottväggarna. I grottan var det kallt och fuktigt. Längst in i grottan satt han, Lucifer, Satan, djävulen (kalla honom vad du vill, sorgsen eller ond)… Han satt där på sin tron av iskall marmor och var lika iskall själv. Med hakan i den högra handen satt han och stirrade ut i mörkret. Hans mörka ögon letade efter någon, väntade på någon. Dova fotsteg kom skyndandes mot Lucifer och det ekade mellan grottväggarna.
“Det var på tiden“, muttrade Lucifer och sträckte på sig. Han hade väntat allt för länge.
En färgad man kom in med en nerdragen huva och en blå kappa slängandes efter sig. Hans hållning var stolt fastän han haltade svårt. Under den mörkblåa kappan hade han en svart dräkt med mörkblåa broderier. När han tog av sig sin huva var hans ärrade ansikte synligt. Under det ena blå ögat löpte ett otäckt ärr ända ner till hans nyckelben. Denna man var en så kallad glassplittersjäl. Han bugade sig snabbt och tog till orda:
“Min herre, rådet är nu eniga. De är på väg“. Mannens röst var skrovlig och hans andetag sköra. Även om mannens muskulösa kroppshydda gav intrycket att han var oförstörbar, en klippa i stormen, men egentligen var en svag vindpust det enda som behövdes för att få den här mannen falla på knä med handen över hjärtat och rossla olycksbådande.
“Det tog sin tid. När kan de infinna sig?” Det hördes på Lucifers röst att han var otålig.
“De lyfte för två timmar sig. De rider på drakar, så de borde infinna sig när som helst.”
“Vi tar och möter dem utanför” sade Lucifer och reste sig upp. Den svarta slängkappan böljade sig bakom honom som ett svart hav i uppror. Med raska steg gick Lucifer ut från grottan, glassplittersjälen följde efter med sänkt huvudet och andades tungt.
Utanför grottan var det mörkt. De befann sig i en skog, men skogen var inte grön och grönskade som den borde vara den här tiden på året. Istället bestod den endast av trädstammar svarta av sot och deras grenar var nakna. Skogen var lika död som Lucifers själ. När det lite udda paret kom ut i den friska luften hördes svepanden av vingar. De båda männen tittade uppåt mot den stjärnbeströdda himlen. En stor blå drake flög mot dem. Draken var lite större än en häst och på dens fjälliga rygg satt en liten figur. Ekipaget landade precis framför Lucifer och glassplittersjälen. Figuren som suttit på den vackra drakens rygg hoppade snabbt av och landade stelt på den kala marken. Det var en av rådsmedlemmarna. Hon var en av de filosofer som hade som uppdrag att finna Svaret på den avgörande frågan. Vad var egentligen meningen med det mänskliga livet? Alla tvivlade på att det fanns någon mening alls med de meningslösa människorna. Men ingen visste - tänk om det fanns en djupare innebörd av deras torftiga liv. Gud påstod ju det och Den Gamle brukade ha rätt.
Figuren var en mager kvinna med långt ljust hår. Hennes ansikte var sorgset och hon var ingen ungdom längre. Hon bugade sig för Lucifer och när hon sedan reste sig upp gav hon draken en vänlig klapp på halsen. Draken fnös, backade och tog sats för att sedan svinga sig upp i luften igen. Den var antagligen på väg att leta efter en sjö, vattendraken gillade inte att flyga speciellt långt.
“Det dröjde, Anarané. Om jag inte minns fel sade jag till er att skynda er.” sade Lucifer strävt ,där han stod med alldeles rak rygg och tittade ner på den äldre kvinnan.
“Min herre, jag var tvungen att få tag i vissa dokument innan jag kunde anlända…” Hennes röst var spröd och hennes vattniga ögon tittade nervöst upp på Lucifer. Lucifer fnös till svars och viftade med handen åt hennes hål. Anarané, den gamla kvinnan, reste sig upp och tog fram en rulle pergament innanför hennes ljusblåa reskappa. Lucifer tänkte säga något till henne, men blev avbruten av ett vrål som kom verkade komma uppifrån. Återigen vändes deras ansikten upp mot skyn. Ytterligare två drakar var på ingång, den ena ilsket orange med väldiga horn i pannan och längs den muskulösa halsen, den andra skimrande grön med ett långt trassligt skägg. De landade även de framför den lilla folksamlingen. De två ryttarna hoppade ner från sina riddjur och bugade sig för Lucifer. De två männen var varandras motsatser. Den ena ung den andra gammal, den ena ilsken den andra likgiltig. Den som ridit på den orangea eldsprutande draken var väldigt smal och hade rött kort trassligt hår. Runt hans seniga hals hängde en vacker klenod. Klenoden var en genomskinlig glaskula och innanför det tunna glaset brann en eld ihärdigt. Han gav sin drake en nick och den fnös, nästan lite förnärmad och kastade sig upp i luften. Den var på jakt efter sin gamla kamrat, den mystiske vattendraken. Även om eld och vatten i alla tider hade varit varandras motpoler var dessa två drakar mycket goda vänner.
Den skimrande gröna draken tittade längtansfullt efter sin kamrat. Men dess ryttare hade inte gett sin tillåtelse, så draken stod snällt kvar och väntade. Den andra mannen var ljusbrun i hyn och hade ett par runda glasögon på sin nästipp. Hans skägg var nästan lika långt som drakens och hans ögon var kastanjebruna. I hans rynkiga hand höll han en stav av trä, när han reste sig upp stödde han sig på den.
“Jaha, och vad orsakar denna försening“, det var Lucifer som talade och han var inte glad.
“Min herre, jag var tvungen att vänta på Findaráto, den gamle gubben var tvungen att smörja in sin lika gamla drakes leder med barrsalva.” Den rödhåriga mannen var väldigt irriterad och han stirrade föraktfullt på den äldre som stödde sig på sin stav. Lucifer suckade och himlade med ögonen.
“Om jag inte minns fel så var det du, Elladan som inte hittade hit. Som jag alltid har sagt så är han på långa vägar för oerfaren.” Findaráto lät minst lika uppretad som sin yngre kamrat, ilsket rättade han till sina glasögon. Det var tydligt att dessa två män inte var själsfränder direkt. Findaráto tog fram ett klarrött äpple från sin mörkgröna kappa och kastade det till sin gamla drake som smidigt slungade sig upp i luften och fångade det mellan sina starka käkar. Han var redan på väg att ansluta sig med de andra drakarna.
“Men var är Mélawen, min herre“, frågade Anarané och letade efter ännu en drake i skyn. Det undrade Lucifer också, hon borde ha kommit för länge sen. De andra två männen grälade outtröttligt om vems fel det var att dem hade kommit försenat och det rasslade i trädkronorna.
“Har du hört något från henne, Camthalion..?” Lucifers fråga var ställd till glassplittersjälen. Han tittade upp och skakade på huvudet. Lucifer suckade, den här natten hade inte börjat bra.
Figuren var en mager kvinna med långt ljust hår. Hennes ansikte var sorgset och hon var ingen ungdom längre. Hon bugade sig för Lucifer och när hon sedan reste sig upp gav hon draken en vänlig klapp på halsen. Draken fnös, backade och tog sats för att sedan svinga sig upp i luften igen. Den var antagligen på väg att leta efter en sjö, vattendraken gillade inte att flyga speciellt långt.
“Det dröjde, Anarané. Om jag inte minns fel sade jag till er att skynda er.” sade Lucifer strävt ,där han stod med alldeles rak rygg och tittade ner på den äldre kvinnan.
“Min herre, jag var tvungen att få tag i vissa dokument innan jag kunde anlända…” Hennes röst var spröd och hennes vattniga ögon tittade nervöst upp på Lucifer. Lucifer fnös till svars och viftade med handen åt hennes hål. Anarané, den gamla kvinnan, reste sig upp och tog fram en rulle pergament innanför hennes ljusblåa reskappa. Lucifer tänkte säga något till henne, men blev avbruten av ett vrål som kom verkade komma uppifrån. Återigen vändes deras ansikten upp mot skyn. Ytterligare två drakar var på ingång, den ena ilsket orange med väldiga horn i pannan och längs den muskulösa halsen, den andra skimrande grön med ett långt trassligt skägg. De landade även de framför den lilla folksamlingen. De två ryttarna hoppade ner från sina riddjur och bugade sig för Lucifer. De två männen var varandras motsatser. Den ena ung den andra gammal, den ena ilsken den andra likgiltig. Den som ridit på den orangea eldsprutande draken var väldigt smal och hade rött kort trassligt hår. Runt hans seniga hals hängde en vacker klenod. Klenoden var en genomskinlig glaskula och innanför det tunna glaset brann en eld ihärdigt. Han gav sin drake en nick och den fnös, nästan lite förnärmad och kastade sig upp i luften. Den var på jakt efter sin gamla kamrat, den mystiske vattendraken. Även om eld och vatten i alla tider hade varit varandras motpoler var dessa två drakar mycket goda vänner.
Den skimrande gröna draken tittade längtansfullt efter sin kamrat. Men dess ryttare hade inte gett sin tillåtelse, så draken stod snällt kvar och väntade. Den andra mannen var ljusbrun i hyn och hade ett par runda glasögon på sin nästipp. Hans skägg var nästan lika långt som drakens och hans ögon var kastanjebruna. I hans rynkiga hand höll han en stav av trä, när han reste sig upp stödde han sig på den.
“Jaha, och vad orsakar denna försening“, det var Lucifer som talade och han var inte glad.
“Min herre, jag var tvungen att vänta på Findaráto, den gamle gubben var tvungen att smörja in sin lika gamla drakes leder med barrsalva.” Den rödhåriga mannen var väldigt irriterad och han stirrade föraktfullt på den äldre som stödde sig på sin stav. Lucifer suckade och himlade med ögonen.
“Om jag inte minns fel så var det du, Elladan som inte hittade hit. Som jag alltid har sagt så är han på långa vägar för oerfaren.” Findaráto lät minst lika uppretad som sin yngre kamrat, ilsket rättade han till sina glasögon. Det var tydligt att dessa två män inte var själsfränder direkt. Findaráto tog fram ett klarrött äpple från sin mörkgröna kappa och kastade det till sin gamla drake som smidigt slungade sig upp i luften och fångade det mellan sina starka käkar. Han var redan på väg att ansluta sig med de andra drakarna.
“Men var är Mélawen, min herre“, frågade Anarané och letade efter ännu en drake i skyn. Det undrade Lucifer också, hon borde ha kommit för länge sen. De andra två männen grälade outtröttligt om vems fel det var att dem hade kommit försenat och det rasslade i trädkronorna.
“Har du hört något från henne, Camthalion..?” Lucifers fråga var ställd till glassplittersjälen. Han tittade upp och skakade på huvudet. Lucifer suckade, den här natten hade inte börjat bra.
Men till slut, efter en lång väntan med muttranden och smågräl kom hon - Luftens budbärare. Hon red på en smäcker vit drake med en vingbredd på minst sex meter. Graciöst flög dom mot den lilla folksamlingen på den döda marken, lika elegant landade ekipaget framför de andra och Mélawen landade vigt på den karga marken. Hon var väldigt vacker och hennes hår vara trots hennes ungdom grått som ett åskmoln. Håret räckte till hennes axlar och det tycktes leva sitt eget liv när hon hastigt bugade inför Lucifer.
”Jag hoppas verkligen att du har en bra ursäkt, Mélawen…” Lucifers röst dröp av ilska och hans ögon tycktes skjuta blixtar mot henne. Men Mélawen brydde sig inte om Lucifers prat eller onda blickar, hon reste sig upp och gav sin drake en kyss på den gräddvita mulen. Draken gav ifrån sig ett läte som kunde jämföras med en katts spinnande, det var uppenbart att draken gillade henne starkt. Den buffade på sin ryttares axel och började slå med vingarna för att sedan flyga iväg. De andra tre rådsmedlemmarna stirrade på Mélawen med avsky i blicken, det var inget omsvep med att ingen var så värst förtjust i henne och hennes påhitt.
”Mélawen! Se på mig!” morrade Lucifer fram mellan sammanbitna käkar.
Mélawen tittade på Lucifer vördnadsfullt, men sade inget. Lucifers andetag var häftiga och obehärskade… Han var inte van att folk avfärdade honom på detta viset och han kände att det bittra hatet började spridas i hans kropp. Men Mélawen var inte som andra, hennes tankar var kufiska och hon tycktes leva i sin egen värld bland molnen. Hon var den mest sorgsna sorgängeln i Lucifers rike och han avskydde henne. Han såg sig själv allt för mycket i henne.
”Min herre… jag har längtat efter den här dagen i hela 666 år och jag tror att jag har hittat svaret med människornas bristfälliga liv.” Hennes röst var ljus och ögonen tindrade av upphetsning. Lucifers vrede slocknade och han kände (fast han själv inte ville erkänna det) empati för denna spröda varelse. Hon var fortfarande ett barn i sinnet, tänkte Lucifer och suckade djupt.
”Ska vi gå in och samtala då”, sade Lucifer och vände sig om för att åter gå in i grottan. De fyra rådsmedlemmarna flämtade till när de såg deras ledares rygg - ryggen som saknade vingar. De hade glömt bort vad Guds vrede hade åstadkommit. Lucifers utvisning från himlen hade varit extremt blodigt och vissa jämförde det med Jesus lidande på korset. Han hade varit tvungen att lämnat kvar sina vackra svarta fjäderbeklädda vingar i himlen hos Gud. Myten sade att Gud hade sparat vingarna och hängt upp dem i sitt palats på väggen, men som sagt var det bara en myt. ”Vingar hör inte hemma i helvetet”, hade Gud sagt innan han skar av vingarna med en dolk. Den svarta skjortan Lucifer bar hade ett stort hål utskuret på ryggen. Ur hålet stack två röda stumpar ut och ett stort sår som aldrig riktigt läkt omgav stumparna, det var allt som var kvar från de himmelska vingarna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EMORAiNBOW - 23 mar 09 - 00:35- Betyg:  | | Men gosh i himmelen! Jag är inte mycket för att läsa fantazy om jag ska vara ärlig, men gillade den här skarpt! Du har ett väldigt bra flyt i det du skriver och gör att man blir väldigt intresserad och läser vidare. Det är så perfekt, mästerligt måste jag säg! Herregud människa, fortsätt mer än gärna på den här följetången! Du skriver SJUKT bra!!! | | LittleHoney - 15 jun 08 - 18:25 | | haha. (N) |
|
|
|
