Älskade Äckel |
Solen sköt sina gyllne spjut över det mjuka sängöverkastet och lät det lilla rummet bada i guld. De vitmålade dubbelgarderoberna kastade långa skuggor över heltäckningsmattan på golvet, och utanför fönstret kvittrade vårfåglarna muntert. Vi hade legat där i dina föräldrars dubbelsäng i gott och väl en timme, och lyssnat till ljudet av den evigt malande diskmaskinen i köket. Jag hade börjat att fundera på huruvida vi skulle få någonting vettigt gjort i huvudtaget den där första vårdagen på året, och någonstans i bakhuvudet malde förpliktelsens tunga röst på om bortglömda matteprov och hemuppgifter.
Jag hade feber. Hög feber, säkert närmare 40 grader, och längtade ut. Jag ville springa barfota i de halvsmälta snöresterna, rulla mig i den smutsiga mossan intill skogsbrynet, och jag ville dricka regnvatten från de gulbruna fjolårslöven.
Jag ville dansa och sjunga, fri likt en lärka och sträcka mina vingar upp, upp mot den klarblå himmelen. Jag ville skratta och gråta och skrika tills all luft pressats ur mina små lungor och jag flämtandes sjönk ned på den dyiga gräsmattan. Jag ville leta harsyra mellan vattenpölarna i skogen, och jag ville stanna till intill stigen och krama en av de vintertrötta hängbjörkarna innan de väckts till liv utav tonerna ifrån porlande vårbäckar och de nya små rådjurskidens vassa tänder i jakt på friska knoppar och skott. Upp i min febersjuka kropp rusade en lust och längtan efter att verkligt få njuta av våren. Smaka på den, höra den, känna den. Älska den.
Jag låtsades sova. Jag var trött och mådde illa, och ditt tjat hade börjat att gå mig på nerverna. Det var ett trick jag brukade ta till när du blev för närgången och jag inte orkade ge dig det du ville ha. Jag låtsades sova.
För det mesta fungerade det riktigt bra, men den där dagen var det någonting som inte stämde. Någonting var fruktansvärt fel.
Det syntes inte utanpå dig, och du sa ingenting ovanligt heller vad jag mins, men det var som om det virvlade omkring någonting i luften kring oss, någonting mörkt och skrämmande som vilat under ytan och som någon av oss av misstag råkat röra opp. För vart andetag vi andades genom varandra fylldes våra kroppar med det, våra lungor andades det, och redan när jag slöt ögonen i en dramatisk gest i syfte att få dig att tro att jag somnat, viste jag att det skulle komma att bli ett ödesdigert misstag.
Dina mjuka händer mot min panna kändes svala och stela när du sakta förde mitt huvud bakåt och lutade det mot den dammiga kudden. Det var någonting underligt med sättet du gjorde det på, inte alls som vanligt, och jag kände hur det knöt sig i magen på mig. Det välbekanta ljudet av en livrem som knäpps upp nådde mina öron, och bara sekunderna senare kunde jag förnimma dina tunga andetag mot min skälvande kind. Fingrarna som försiktigt särade på mina läppar var inte längre dina, de tillhörde någon annan. Inte heller kroppen som pressades allt längre in mot min tunga var din. Det var inte du som låg där ovanpå mig, som tvingade mig ned mot marken och hotade att kväva min svaga kropp med din tyngd. Det var fan inte du.
Kanske borde jag ha låtsats vakna, stirrat dig stint i ögonen och ställt dig mot väggen. Kanske borde jag ha slagit till dig i vrede och kallat dig för äckel, spottat dig i ansiktet och skrikit åt dig att dra åt helvete. Kanske borde jag ha börjat att gråta och bett dig hålla upp, att låta mig vara ifred, men det gjorde jag inte. I stället låg jag där och tog emot, allt för trött av feberyran och den sprängande huvudvärken för att alls orka bry mig. Jag bara låg där som ett apatiskt kolli och drömde om sommaren. Fantiserade om härligt salta bad och solvarma klippor, om söt nougatglass och jordgubbar. Drömde om ett annat liv, en annan morgondag. Ett annat Jag och ett annat Vi.
Jag vet inte hur länge vi satt där tillsammans i dina föräldrars sovrum och såg på varandra. Du anade aldrig att jag visste, att jag kände dig. Du misstänkte aldrig att jag varit vaken, att jag hade känt varje millimeter av din hud mot min kropp och dina skälvande händer mot mitt bröst. Du log emot mig och sa någonting uppmuntrande med mild och insmickrande röst, och jag vet att jag log tillbaka.
Jag log tillbaka, och när vi bara minuten senare låste upp den tjocka trädörren som ledde ut i hallen, stod jag där mitt emot båda dina föräldrar och pratade väder.
Utanför log vårsolen muntert och lät de första nyvakna krokusarna skina bland den fuktiga myllan i rabatterna. Vinden lekte med de vinterkala grenarna och fick dem att sträcka sina nakna klor ned mot den kälfrusna marken.
Jag vet att jag log, och jag vet att jag följde med dig in i skumrasket i ditt lilla rum så fort de åkt iväg till respektive tråkiga kvällsmöten.
Litet senare hade mörkret smugit sig på, suddat ut konturerna av bokhyllan intill, den där i många olika glada färger, den du byggde i slöjden i fjol du vet. Golvets mönster och kanter blev ett med väggarna, taket, och det mörklagda fönstret på kortsidan. Gardinerna tycktes smälta ihop med mönstret i dina gröna tapeter, och de gamla gosedjuren syntes drunkna i mörkret. Det enda som verkade framträda tydligare mot kvällningen var den uppstoppade rovfågeln invid pilbågen. Dess elaka porslinsögon liksom fick liv bland skuggorna och de glittrade elakt emot mig där jag låg på rygg mellan dina smutsiga lakan. Den skrattade rått emot mig, patetiska offer, viskade den, patetiska jävla offer. Jag såg på dig, du blundade och ditt ansikte var förvridet i en stund av häftig njutning. Dina händer greppade kring min smala midja och dina läppar skälvde mot min halls. Jag kunde förnimma vart andetag du andades intill mitt öra, och de blev allt hastigare och mer och mer lika djupa flämtningar.
Någonstans där utanför den svarta fönsterrutan hade månen påbörjat sin rutt över himlavalvet och kastade sitt elfenbensvita skimmer kring sin mångård. Fåglarna och älvorna invid skogsbrynet hade slagit sig till ro under mossan, i väntan på mörkrets reträtt. Du ryckte till, de sylvassa tänderna letade sig in i min nacke och din kropp liksom tycktes stelna till för en sekund. Tiden, väggarna och taket runt omkring oss tycktes för ett ögonblick upphöra att alls existera, i den ekande tystnaden kunde jag förnimma verklighetens avlägsna kall, och jag mins att jag tänkte att det finns inget nu. Det finns inget nu, inget då eller sedan. Lilla hjärtat, det finns inget vi.
Så slöt jag mina ögon och lät huvudet falla bakåt i hängivelse. Innanför mina fladdrande ögonlock hade bilden av den stora rovfågeln etsat sig fast och genomborrade mig med sin frostkalla blick. Patetiska offer, viskade den. Patetiska jävla offer.
***
Älskade, jag vet att jag log, och jag vet att du log tillbaka...
Amina 9A
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ivoire - 22 maj 08 - 06:36- Betyg:  | | bra :) | | Flowerless - 21 maj 08 - 23:26- Betyg: | | herrejävlar vad bra. Ursäkta språket, är lite trött^^' Men det är banne mig det bästa jag läst hittills. | | LoverOlivia - 21 maj 08 - 21:39 | , bra. lite annorlunda, därför väldigt bra, intresant.
kändes som en skön verssom glider genom en ungefär.
// L.o |
|
|
|
