Ännu en gång (del 1) |
En regn droppar faller ännu en gång till ifrån himmelen.
Ännu en blod droppe rinner ifrån henne arm och nuddar golvet.
Ännu en tår rinner ner för hennes kind och träffar hennes tröja.
Sakta går hon, in i den mörka svarta skogen, hon går in så långt så att inga ljus kan synas till.
Hon hör det där skogs ljuden, fåglar som visslar, granar som knakar då och då, hur vinden blåser igenom
hela skogen. Som blåser igenom hennes långa platta rufsiga hår, det flyger år alla hål, hon tar händer och
försöker rätta till det, men en sekund efter är det lika till ruffast igen. Hon suckar till en gång.
''det får väll se helt funkat ut då, tänkte hon. Sen traskade hon vidare. Hon visste inte vart hon skulle gå,
Men långt långt bort ifrån hennes egna hem skulle hon alla fall.
Nu kunde hon känna hur det började svida innan för bröstkorgen på henne, hon stannade upp ett tag, böjade
hela kroppen framåt lutat, '' aj aj aj, fan också'' sa hon med en kämpande röst. Sen föll hon ner på den
skogogia marken, rakt ner i mossan föll hon, kraften tog slut, hon försvann ett tag ifrån verkligen heten.
Hon svimmade nog av alla smärta som hennes hjärta orsakade, och alla oro och ångest.
Efter ett tag vaknade hon till av att regn droppar föll ner från himelen och träffade hennes ögon. Hon tittade
lite smått med ögon och sedan såg hon att hon var kvar i skogen, och det varl ika mörkt, nu fattade hon att hon
hade svimmat. Hon kännde hur hjärtat på hennne började dunka, hennes mage började göra ont nu. Efter ett tsg reste
hon sig upp ifrån den ner regnade marken, hon kännde direkt att hennes kläder var väldigt blöta, det var nästa så att
hon kunde vrida i tröjärmen så att det rann droppar.'' fan.. vad ska jag göra nu då, sa hon ganska tyst.
Hon tänke tillbaka, varför hon befann sig i skogen , ah nu kom hon på det, det var ju bråk där hemma, hon fick nog och
stack sig väg. Hon kännde att enda armen värckte lite grann, hon kvalade upp den bölta tröj ärmen försiktigt, på hennes
arm såg han blåmärken av att par händer, nu minndes hon ännu mer, hennes mamma slog ju henne och hon fick nog, hon försökte
fly, men då tog hennes mamma tag i hennes arm och försökte slita tillbaka henne, men hennes dotter var ju starkare och flydde.
Hon kännde nu gråten i halsen och hur tårarna var på väg. Hon stirrade ner i marken och sen en skalbagge kyrpa för sitt liv.
'' var hon tvugen att röra den där jälva drickan, jälva kärring jävel'', skrek hon nu, med en röst som var knivig, så som gammla
tröttna gummor kan låta, '' låt bli den där, den är dryr'' , ungefär så lät hon.
Nu började tårarna på hennne rinna som ett vattenfall, med det spelade ju ingen roll, för man såg ju endå att det inte var tårar,
får hon var ju redan så blöt och det var ju mörkt ute, men om man kollade in hennes mörka ögon så, kan man se att dom börjar bli röda
kanske av att hon var trött eller grinade så mkt. Var skulle hon ta vägen, det var ju så mörkt så hon kunnde ju knappast hitta där i
den mörka skogen.'' eh jag får väll gå till det ljusnar till då'' , tänkte hon. ja, och det gjorde hon, hon gick alla möjliga vägar.
Det var sensommar, och solen började snart gå upp, fast det var lite ruggit i luften, men det brukar gå bort innom någon få tre kvartar.
Solen syntes nu riktigt bra, och den var varm och kunnde värma upp henne, värma hennes fuktiga kläder. Nu kunnde hon se vilka vägar hon gick
på, och med det samma kännde hon igen sig, '' aha men är jag är'', sa hon nu med en förvånad med lite gladhet i rösten, nu visste hon vad hon
skulle gå, jo ur på vägen som ledde till en stor bro. Det var där saker och ting skulle förandras.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | xLIXX - 20 maj 08 - 12:27 | | bra skrivit! :) | YourRomance - 19 maj 08 - 20:06- Betyg:  | jag älskar dej Ida <3
jag hoppas verkligen inte hon slår dej >.< !!!!
fortsätt du skriver jättebra (a)<33 |
|
|
|
