Känslor som väller (Del 2) |
När Elin kom hem gick hon raka vägen in till hennes rum. Väggarna var täckra med Tokio Hotel, Metallica och Iron Maiden affisher.
Hennes tapeter var ljusröda, men med alla affisher var rummet nästan svart.
Hon hade ett svart överkast på sängen, och en svart rund matta bredvid.
Kläderna låg utspridda på golvet i en enda röra. I rummet finns också en gaderob och av kläderna där är nästan alla svarta också.
I rummet står ett litet skrivbord, där hon också sminkar sig. Sminkburkarna ligger utspridda på det träfärgade skrivbordet, men det är teckningar målade med kajal över nästan hela skrivbordsytan.
Hon lägger sig på sängen och tar upp en frida tidning från golvet. Hon läser en stund och lägger sedan ner tidningen på golvet och vänder sig om i sängen. På nattduksbordet bredvid står ett foto av hennes pappa, när han var ung. Han var pilot. Och en gång när han flög, så hände något jättehemskt.
Ena motorn gick sönder, sedan den andra, så han krachade, med 150 passagerare. Han överlevde krashen, men med många svåra skador, så han transporterades omgående till ett sjukhus.
Elin var bara 7 år då, men hon kom ihåg att hon besökte sin far , bara några timmar efter krashen. Hon och hennes mor skyndade sig till sjukhuset. Elin kom ihåg att hennes far hade sagt att han älskade henne och hennes mor över allt annat i världen, och att dom kommer att klara sig utan honom. Sedan tog han Elin i sin famn och kramade henne hårt, och viskade "Jag kommer alltid att vaka över dig, härinne", sa han och pekade på Elins bröst, där hjärtat sitter.
Han dog bara några timmar efter det. Hon tar upp fotot och hålle det mot sitt bröst, hon fäller några tårar, det droppar på glaset på fotot, som det gjort många gånger.
- Emma, är du hemma? hör hon sin mamma ropa. Hon vänder sig om och trycker sina våra kinder mot kudden.
Hennes mamma kommer in, hon är blond, som Elin var en gång, innan hon färgade sitt hår svart. Karin, som Elins mamma kallas, har ett blommigt förkläde på sig, hon är smal och vacker. Hon ser ut som hon vore 24, men hon är 35 år.
Elin svarar inte, så hon går in i rummet och sätter sig på sängkanten. Hon smeker Elins hår med sin hand.
- Hur mår du? frågar hon lite tyst.
- Bra, snyftar Elin i kudden.
Karin lyfter upp Elins huvud lite försiktigt och ser hennes gråtsvullna ögon. Hennes smink har runnit ganska mycket.
- Gumman, säger hon och trycker Elins ansikte mot sig. "Varför gråter du?"
- För...pappa, säger hon.
Karin säger ingenting, bara kramar om Elin en lång stund.
Sedan viskar hon i hennes öra.
- Pappa finns alltid med oss, även om han är död. Hans själ är alltid med oss, vet du.
- Är det säkert? snyftar Elin
- Absolut 100%, säger Karin och släpper Elin , och ler.
Elin ler också.
- Vill du ha något att äta? frågar Karin.
- Ja.
- Okej, då fixar jag väl ihop något då.
Karin börjar gå mot dörren.
- Vänta! säger Elin.
Karin vänder sig om och kollar på Elin.
- Pappa kan väl få bestämma? säger Elin medan hon sitter på sängen.
- Javisst, säger Karin med ett leende. "Vad vill du äta ikväll Anders? Hm... jag tror han säger att han vill ha spagetti och köttfärssås" säger Karin och skrattar.
Elin skrattar också.
Jag vill ha minst 3 kommentarer om jag ska fortsätta med serien =)!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Svenssoon - 25 jul 08 - 08:24- Betyg:  | | jätte bra ! :) kan du skriva till mig när nästa del är ute ? :) |
|
|
|
