Hopplösheten |
Hopplösheten
Den där hemska känslan kom över mig ännu en gång. Du låg där
i sängen så hjälplös som en kropp utan mening och utan själ.
Jag hade aldrig sett dig såhär och det gjorde så ont att se dig
så hjälplös eller som du själv sa: Hopplös
Det var så hemskt att se hur mina fällda tårar regnade ner på din
panna och hur du bara lät dom torka in i din hud. Du var inte stark
nog att ta bort dom det vet jag, men du sa att intorkade tårar är väl
ett fint minne. Jag log trots att jag inte fann någon glädje i dina
skämt längre. Din situation kändes allt för sorglig.
Du sa att jag skulle leva vidare nu när du skulle dö men det kändes Hopplöst
Jag älskade dig alltför mycket för att låta livet komma
imellan min sorg. Det kändes näst intill skamligt att skratta
trots att ditt skratt inte klingade som en underbar ton
i mitt öra alledes bredvid.
Jag vågade inte le utan att se dig le tillbaks mot mig, jag
var väl rädd för att det skulle kännas Hopplöst
Jag ville inte glädja mig åt fåglarnas kvitter och barnens
skratt nu när du inte längre kunde höra dom.
Jag ville inte leva utan dej. Det kändes Hopplöst
Så som för att hedra ditt minne, tog jag mitt liv och skrev en lapp som bara pryddes av ett
enda ord Hopplöshet
|
|
|
|
