Jag älskar min bror (kap 25) |
Sorry att det har dröjt lite, och det kanske inte går såå bra för Maria som jag sa i förra, men det går uppåt, om ett tag... Menmen, kommentera gärna :)
Pöss och kram på er <3
Kapitel 25
I mitt inre är det total kaos, utanför hör jag bara svagt mummel av skepnader som drar förbi. Men jag bryr mig inte, bara sitter på den något kalla stentrappan med slutna ögon och försöker kontrollera tårarna som bara vill rinna och rinna.
Hårt sväljer jag klumpen i halsen, den som att vägrar försvinna. Kan bara inte fatta det, hur… Hur kan något sådant här hända? Och varför? Vad har jag gjort för att förtjäna all detta skit?
Gud din lilla jävel, fy fan vad jag hatar dig!
Du bara tar allt ifrån mig och dödar insidan av min kropp, varför gör du detta mot Mig?!
KAN DU SVARA PÅ DETTA?!
Kan du någonsin ge mig ett bra svar?
Snälla, någon eller du Gud som jag inte ens tror existerar, rädda mig från detta svarta hål för jag orkar snart inte mer.
Jag sjunker så djupt, så djupt att botten inte längre syns och ljuset ovanför mig håller på att slockna. Kan inte längre hålla ihop mina känslor eller tankar, för mycket har hänt på en för liten tid. Tobias vill nog aldrig mer se mig, Rasmus är borta antagligen dit pepparen växer så honom får jag väl aldrig se igen och Bill… Ja, Bill han är död. Död. Tokio Hotel finns inte längre, Bill, min icke menade ängel på arton år har också lämnat mig. Det känns nästan som jag är ensam i hela världen, inte ens universum vill väl ha mig.
Tyck vad ni vill, att jag är en patetiskt liten unge med noll koll på sitt liv som borde bygga upp det igen. Men jag kan helt enkelt inte, vet inte om jag kan klara det på egen hand. För dem som sa att jag var stark har så fel så fel, jag är lika svag som en fjärils vinge.
Och det är precis det som hänt med mig, för tar du på en fjärils vinge blir den trasig som jag är nu.
Solens kyliga strålar nuddar mig och efter mycket övervägande kämpar jag med att få upp ögonlocken som känns som blyklumpar. Jag tittar dimmigt omkring och till min besvikelse satt ingen Rasmus där, det enda levande som visade sig var jag. Blicken landade på mina sockar, den svarta och den andra blå och suckar djupt.
Allt känns så meningslöst.
Om detta hade varit en film hade han suttit där, vid min sida och sovit för att sedan vakna mjukt och säga att han älskar mig. Men detta är ju ingen film, bara en hemsk verklighet som jag inte vill vara en del av. För mycket smärta helt enkelt.
Istället för att sitta kvar utanför på den kalla stentrappan reser jag mig med möda upp och öppnar dörren som jag glömde låsa när jag försökte få tag i Rasmus.
Men jag orkar inte bry mig, utan går bara in och låser efter mig. Tar av min dem äckliga sockarna och låter dem ligga vid skohyllan, inte ens söta lilla Treasure kan få mig att le när hon kommer trippande emot mig och börjar stryka sig längs mina ben.
”Hej gumman.”
Viskar jag mjukt och lyfter upp henne.
”Du har i alla fall inte lämnat mig, inte än.”
Pussar henne på pannan, den mjuka pälsen kittlar skönt mot ansiktet där jag står och gosar med henne och går upp till övervåningen med katten i famnen.
När jag kliver in i mitt sovrum med dess sockersöta ljus gula väggar slänger jag en blick på klockan, halv sju på morgonen
Trött och helt tömd på energi lägger jag mig på sängen och somnar djupt med Tresure sovandes intill mig.
I mina drömmar ser jag hur planet kraschar, hur de bli mossade när dem landar i havet och hur alla skriker för full hals. Barn som inte ens fått fylla fem år.
Piloterna som dog så snabbt att de aldrig hann tänka, pojkarna som kom in i mitt liv som aldrig mer kommer kunna le, aldrig kunna känna få stå på scenen som var deras hela värld.
Nu är de döda, borta.
Jag vaknar av att telefonen ringer, jag flyger upp som en kanon kula så att Treasure hoppar förskräckt till av min plötsliga reaktion av liv.
Springer fram till telefonluren i hallen, hjärtat är i halsgropen och drar upp luren och pressar den mot örat.
”Hallå?”
Flämtar jag med andan i halsen och full av hopp, men som släcktes lika fort.
”Det är Martin, din chef. Du kom aldrig igår till jobbet, du kanske skickade ett meddelande till anledningen men jag har inte fått någon och undrar hur det kom sig att du inte dök upp?”
”Euhm… Jag mår inte så bra…”
Började jag men han hann före.
”Ja, jag kan höra det, stackare. Hoppas du mår bättre snart, jag sjukskriver dig så får du höra av dig när du kan börja jobba igen?”
”Mmm, visst. Det ska jag göra.”
Svarade jag hest.
”Krya på dig, hejdå.”
”Hejdå.”
Jag lade på luren, jag vet inte varför jag helt plötsligt blev full av hopp, kanske för att jag bara hade för en sekund en gnutta tro på att polisen eller någon från flygbranschen ringde för att berätta att Bill överlevde, att det skett ett misstag, att grabbarna inte var med på det planet.
Men det är en absurd tanke.
Som åter igen i koma går jag in på toaletten, stannar till då jag ser min spegelbild.
Utan att ha märkt det så rinner våta glitter tårar en efter en nedför mina kinder. Jag betraktar spegelbilden, ögonen är tomma hål och ansiktet är askgrått.
Min hand vrider om kranen till kallvatten utan att jag är riktigt medveten om det och skvätter det i ansiktet och torkar sedan ansiktet med en frotté handduk.
När jag är klar går jag nedför trappan till vardagsrummet och om någon skulle sett mig nu skulle den tro att jag var en vålnad.
Men mina steg går förbi vardagsrummet och ned till källaren, den är fuktig och sval. Ena handen letar efter en lysknapp och det lilla rummet badar i ett svagt skimmer.
Jag vet inte riktigt vad jag letar efter, men något är det. Något som kan dämpa min smärta och sorg för en liten stund, och jag hittar det.
Något som Anne Hathaway, som jag hyr lägenheten av glömt att gömma. Eller så trodde hon väl inte att jag skulle besöka källaren eftersom det kan finnas råttor, för det är ju inte precis många som är förtjusta i de små kräken.
Men det tänkte jag inte så mycket på, utan min hand slöt sig om en flaska och öppnade den.
För allt jag vill just nu, är bara att få glömma. Dränka min sorg, bedöva min smärta och försvinna bara för ett litet tag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -Cute - 24 maj 08 - 10:45- Betyg:  | fantastiskt <3
önskar att jag kune skriva som du | | KleineTomi - 17 maj 08 - 19:28 | | håller med tjoh,sjukt bra som alltid!!!^^ | | Mangasagan - 17 maj 08 - 19:20- Betyg: | Du skriver så grymt bra! Det är så verkligt och välskrivet :)<3
MERA!!<33 | | tjoh - 17 maj 08 - 14:23 | | sjukt bra, som alltid <33 |
|
|
|
