Inte som andra i det ovanliga - prolog och kap 1 |
(okejokejokej, jag borde INTE börja på fler saker. Men jag fick en sån otrolig lust att skriva en HP-FF (som btw har en varning riktad till de överdrivna fansen, jag tror jag bryter ALLA reglerna. Inget är riktigt som i böckerna, okej?) Så… här är den!! KOMMENTERA ERA SMÅ FFS!!!)
(förresten, känner mig duktig som skriver =) Börjat lite på nästa scream-kapitel, men kom inte så långt xD)
(Eila)
Hon blundade, kände hur sinnena på något sätt verkade flyta ut från kroppen. Hur hon faktiskt kunde känna hur hon var en del av stängslet. Varenda millimeter uppenbarade sig framför hennes ögonlock, och hon kunde se framför sig hur varje fiber sträcktes ut, formades om.
Hon öppnade ögonen igen och kunde inte hejda leendet som dök upp på hennes, relativt, fylliga läppar. Det gick snabbare nu, det gick snabbare för varje dag. Vart hon skulle komma med det, och vad hon överhuvudtaget skulle med det till, förutom att bli konstnär, hade hon ingen aning om. Än så länge handlade bara om känslan, den hon inte kunde släppa. Känslan som hon nästan blivit beroende av, när hon lyckades. Men egentligen inte bara den, för triumfen ville hon inte riktigt släppa in, då hade hon ju varit kaxig över det hon hade. Det var något speciellt med att känna sig in i materian och få den att ändra sig, forma sig efter hennes tankar.
Ett svagt ljud fick henne att vända sig om med blixtens hastighet, ett begrepp som i vanliga fall bara är ett begrepp helt enkelt, inte på riktigt. Men Eila var trots allt inte vanlig…
Kapitel 1
Utan att tänka efter, och i efterhand hade hon ingen annan förklaring än instinkt, lyfte hon handen och mannen som nyss varit på väg mot henne med sur min vände sig om. Förvånat flyttade hon handen till huvudhöjd, studerade den framför sina isblåa ögon. Kunde hon inte bara påverka det materiella nu? Kunde hon även påverka människans hjärna? Tanken berusade henne, men fyllde henne samtidigt med en rädsla för sig själv hon inte känt tidigare. Inte på de två veckorna som gått sedan hon upptäckte sina ’förmågor’.
Hon vände blicken mot stängslet igen, väl medveten om att kringlande stängerna skulle behöva förflyttas tillbaka till sin vanliga plats. Nyfiket höjde hon handen igen, som för att testa ett experiment.
/en vecka senare/
Hon hade smitit ut igen, det hade egentligen inte varit något större problem. Självklart var hon medveten om att hon inte borde utnyttja sina ’förmågor’, som hon kallade dem i brist på bättre ord, men det blev för frestande. Ända sedan den dagen då hon upptäckt att hon kunde påverka människans tankar, viljor samt hela, hade hon lyckats smita ut. Biten om att hela kanske inte hjälpte så mycket där egentligen, men det var ändå något som förbluffade henne. Att hon höll kraften att rädda liv i sina händer. Hon såg ner på dem, det kändes som om de började bli söndertittade nu, hon hade inte kunnat hålla ögonen från dem någon längre stund den senaste veckan.
Hon böjde sig ner, kupade handen runt en blomma. Blundade för en kort sekund och öppnade upp sina långa, smala, bleka fingrar. Onormalt bleka för årstiden, slutet av sommaren, men hon hade aldrig blivit särskilt brun.
”Amazing, isn’t it…” En röst nådde henne bakifrån, och hon kände att frågan var retorisk. Även om hon säkert kunnat höra det om hon velat.
”Yeah,” svaret kom automatiskt på engelska och hon vände sig om. Hon hade redan innan insett att det var någon som förstod vad det var hon gjort, men hon hade inte väntat sig att möta ett par isblå ögon. Nästan skrämmande lika hennes egna.
”We’re not related, are we?” frågade hon skakigt, och andades ut av lättnad när han skakade på huvudet. Hon visste inte varför, men känslan av att hon inte ville det fanns där.
”I come from a school, we usually just take English pupils and normally at the age of 11. But since you are not anything like the pupils on our school, still your abilities fits there better than anywhere else.” Han tog en kort paus och strök undan det gråspräckliga, en gång svarta, axellånga håret och såg på henne med outgrundliga blå ögon.
”My name is Albus Dumbledore, I assume that you have already heard about my school.”
Även den här gången var det ingen fråga, men Eila var inte i rätt tillstånd för att märka det. Hon satt och stirrade på den, förvånansvärt unga, mannen framför henne med halvt öppen mun.
(okej… nu vill jag ha kommentarer!!! Okej??
BITTE!!! (A)
Bye… :P)
|
|
|
|
