svårt? |
Hur börjar man egentligen? Hur lär man sig ta första steget
ut I livet? Va det enklare när man va liten? när man
skulle ta allra första steget. Inte första steget på
samma sätt iförsig. Men ändå. Då när man inte hade
någonting att säga till om, för det hade man ju faktiskt
inte. Men då kände man kanske att man dög? Alla brydde ju
sig liksom, men gör dom det nu? Vänner kommer ju och går
som dom vill, som någon jävla skutdörr som alltid står
öppen för in och utgång. Ingenting spelade någon roll när
man va mindre liksom. Man brydde ju inte sig direkt om
kläder, frisyr och utseende överhuvudtaget. Men man växer
ju upp, det är ingenting man kan komma ifrån. Vi blir väl
alla svikna någon gång. Vi kommer ju antagligen bråka med
vår bästa vän, Hata våra föräldrar för stunden. Men sånt
går över. Vi kommer ju inte bo hemma hela livet. Vi kommer
få tid till att pausa och vara ifred från allt och alla.
Det behöver man! Gör aldrig någon till allt du har, det
kommer bara sluta med ensamheten. Den förtjänar ingen.
Och vi är tillräckligt bra som vi är, även om det inte
känns så. Man duger, duger precis som man är, det finns
alltid någon som bryr sig om och stöttar en. Alltid finns
där någon, i vilket läge som helst. Och vi kommer göra
saker som vi ångrar hela livet. Vi gör alla misstag, men
som sagt så lär man sig av dom. Vi kommer hata oss själva
för något vi gör, men kommer snart sluta med det. Vi måste
alla inse hur bra och viktiga vi är egentligen. Vi ska
inte bry oss så mycket om alla andra. Dom som kommenterar
och kritiserar. Att vi egentligen lägger energi på det?!
Dom är säkert bara avundsjuka, avundsjuka för att just du
vågar vara du. Därför måste dom trycka ner dig, för dom
fattar inte hur ont det gör. Dom har aldrig känt hur det
känns För det är ingen som vågar trycka tillbaka. I alla
fall inte jag, vi har några sånna i vår skola. Sånna som
måste förstöra och kommentera allt man gör, exakt allt!
Jag vet att i slutändan kommer det vara jag som tjänar på
det. Men det känns ju i mig, det gör ju ont, men dom
förstår inte. Och jag säger ingenting till motstånd, men
varför? Och jag har inget svar. Men vad gör man? Skulle
jag försöka stå emot så skulle jag troligen få mer skit
tillbaka. Och det klarar jag inte, det räcker som det är.
Och vem ska man prata med om sånthär? Det finns ju ingen,
eller finns det? Jag hatar att prata med mamma och pappa
om det. Och jag kan inte prata med mina syskon. Det bara
går inte ;O usch, jag är en svag person. Men vet inte
heller vad jag ska göra åt saken. Jag är blyg,
men varför? Jag försöker, men det går inte att dölja.
Jag är en sån, men varför just jag? Jag vill kunna prata
med folk och inför folk. Men varför går det inte? Det är
verkligen ingenting som är kul med att inte kunna göra det,
och jag hatar att jag inte kan. Jag hatar att jag inte kan
räcka upp handen på lektionen, det tar liksom stopp. Vad
är jag rädd för? Det är ju bara mig det drabbar. Vem skulle
liksom bry sig om det råkar vara jag som får ordet? Dom
bryr ju sig inte när nån annan får det. Ingen skulle
reagera på något konstigt sätt, det vet jag. Men ändå,
varje gång så tar det stopp. Men man är ju som man är,
hur ändrar man på det? Någon kan ju berätta isåfall, för
jag har ingen aning. Och denna text kan jag inte ens lägga
ut någon annan stans, för jag är rädd för att få en
kommentar om mig själv som person. Och jag vill inte att
det ska bli värre. Så hur gör man? Hur går jag vidare, jag
måste ta nästa steg snart. Men hur?
|
| Kommentarer | | wow_93_ - 15 maj 08 - 19:43 | | Orkar nt läsa, :( FÖrlåt men lovar läsa det senare :)//Woowi | | Danding1nTheDark - 14 maj 08 - 20:46 | Usch då, det där med lektioner känner jag igen mig på.
Innan jag flyttade till Skåne så var jag den som alltid pratade inför klassen, jag älskade att göra föredrag och sånt skit.
Sedan flyttade jag och började på en skola där jag blev mobbad och jämt höll dom på.
Min dialekt var ful, jag var ful, jag dög inte, allting jag gjorde blev dåligt.
Jag blev livrädd inför att räcka upp handen för att jag skulle få en kommentar om hur ful jag var eller hur fult jag pratar.
Eller så var jag rädd för att det skulle vara fel, dom skulle ju garanterat skratta åt mig då.
Nu har dom ju slutat med det fast det har ju hängt kvar. Mina betyg har blivit rejält sänkta p.g.a att jag inte är muntlig.
Tack vare att jag är ok på att skriva så ligger jag på vg gränsen men hur kul är det att ligga på gränsen?
Hur som helst så ångrar jag mig nu, jag borde aldrig ha låtit dom få göra så.
Till gymnasiet nu så ska jag bli en mer muntlig person.
Mitt enda tips till dig är att du börjar smått med allt.
Börja säga små saker inför andra tills det känns naturligt och lättare så kanske det blir enklare sedan. | | Tiggarflikkan - 14 maj 08 - 20:28 | Jag kan säga direkt att jag känner igen mig en hel del.
Men för att våga måste man helt enkelt samla mod till sig och ta första steget. Och för att kunna säga emot - om du inte brukar göra det kan du ju alltid hoppas på att de blir paffa. Om du vet ungefär vad de kommer svara - kom på något bra svar till det. Osv.. Men hur du samlar mod måste du komma på själv. Livet är hårt... |
|
|
|
