Sorgen av saknaden efter dig (kap1) |
ge gärna en kommentar,
är inte helt nöjd och
det finns stav fel men har inte orkat rätta,
och säg gärna till om ni vill att jag ska fortsätta
elr ändra något.
Sorgen av saknaden efter dig.
Kapitel 1 Simon
Jag satt i väntan med min mamma
som vanligt sitter vi utan för simons sjukhus rum.
Allt var vitt och luktade äckligt, jag försökte tänka på
lukten istället för att tänka på hur jag skulle säga farväl.
Jag hatade lukten av klor och rengöringsmedel,
alla läkare som bar vita rockar bara för att dom är läkare
och får mer lön än andra personal.
Jag vet varför jag hatar att vara här
och jag vet varför jag hatar att se alla berörda människor runt om mig.
Jag viste varför.
Mamma och jag fick tillslut komma in till simon.
Mamma började gråta när hon såg hans livlösa kropp och bara
levde tack vare en marskin.
det var idag vi skulle säga farväl och det är samma dag som jag skulle gå under.
Läkaren tittade på min mamma och sa med en hes och inte alls sorgsen röst.
- Det är dags nu.
Mamma började gråta ännu mera
och tog simons livlösa hand och kysste den ömt.
-Sofia vill du säga något till din bror
innan vi stänger av marskinerna som håller din bror i liv?.
läkaren sa det på ett sätt som jag ryktes till av. Hur kan han
vara så elak och låta så där när han vet att min bror av kött och blod ligger där
och säkert lyssnar på vad som sägs. Fast jag veta att det skulle aldrig kunna hända.
Men jag önskar han bara kunde resa sig upp och krama mig som den sista kvällen innan han skulle gå till affären med en hyrd film.
det var som att han viste, att han skulle försvinna ifrån mig, han kramade och sa något till mig som jag aldrig kommer att förstå, hans sissta ord till mig var "Sofia se nu till att ta hand om dig och låt inte jag ta kåll på dig" hans sissta ord ekade innan för mitt huvuvd och min ilska om att jag skulle ha följt med han. Men han var tvungen att gå själv så det där jävla fyllot skulle köra ihjäl han. mina ord i huvudet bara ekade.
-sofia ? mammas röst var sträng men samt sorgsen.
jag gick fram mot sängen där simon låg och tittade nog på hur han såg ut, jag ville minnas varje liten detalj så jag inte skulle glöma han.
-Simon, jag stannade upp och tittade mot läkaren och sen på mamma.
- vill du att vi går ut sa mamma snällt.
-ja, hälst.
dom gick mot dörren, och jag hörde hur dörren gick igen.
jag vände mig hastigt mot min livlöste broder och började gråta.
jag tänkte att jag måste få det här över stökat
innan någon ser mig så här helt förstörd.
-Bror jag vet att du kan höra mig, var du än är, så vill jag bara att du ska veta att jag älskar dig och kommer aldrig att svika dig.
när jag just hade dragit ett djupt ande tag kom läkaren med mamma in i rummet igen.
Mamma la armen om mig, hon viste att jag hade gråtit men hon ville inte säga något för att hon viste vad jag skulle säga.
läkaren tryckte på någon knapp och drog ur en slang ur min bros strupe.
Ett ljud med hjärtslag som bara försvann och blev ett dyster strek på en skärm.
- Jag är hemskt ledsen för er två ni älskade simon väldigt mycket, vill bara önska er en glad fortsättning.
Mamma nikade mot läkaren och tog mig i armen och vi gick som alla andra anhöriga som har förlorat någon till dörren ut till världen.
jag viste vad mamma tänkte på, hur läkaren kunde säga något sånt,både jag och mamma satt tysta i bilen hem mot vårat lilla gula hus som jag och min bror har bott sedan vi var små barn, hela huset är fult av minnen av min bror och våran tid tillsammans, igen trodde vi var syskon för vi bråkade aldrig, det tyckte mamma var konstigt men hon är våran mamma och det ända hon kan göra är att acceptera det och låta oss få vara ifred.
Simon var min bror och jag älskar honom fortfarande, varje dag tänker jag på hur det hade varit om han var här, jag känner att det saknar något, han var min halva, han var min tvilling, han var min bästa vän.
två veckor efter bror hade gått bort så hade jag bara legat i min säng, inte ätit så mycket eller farit till skolan jag ville helst inte prata med någon förutom till min bror som var borta, ändas han kunnde förstå mig.
Mamma försökte tvinga mig till en psykolog men jag vägrade och mamma hatar att tvinga mig till något så hon såg bara till att jag hade det bra och tog min tid att bearbeta sorgen efter min bror.
jag vaknade på kvällen och hörde ett konstigt ljud, det lätt precis som det var simon som pratade med mamma. jag klev fort upp och skulle kolla om det var han än fast jag viste innnerst inne att han aldrig skulle komma tillbaka.ingen var utan för dörren det var bara mörkret som omfamnade mig.jag gick tillbaka till sängen läggde mig och somnade, dagen efter kom mamma in och pratade med mig,vi skulle flytta.
Mamma förklarade att hon inte orkade bo kvar med alla dessa minnen från min bror och klarade inte av att se mig så sorgsen, så det ända hon kunde komma på va att flytta någon annan stanns och börja om från nytt.
|
|
|
|
