du svaga, har du mod att läsa? |
Det var bara några månader sen, då jag såg henne, och nu är hon borta. Borta med vinden. Jag måste se henne, var är hon? Alla sömnlösa nätter jag haft, alla tårar, allt. Jag plågas av dethär. Jag behöver dig, min vän.
Mina föräldrar hade tappat kontrollen över mig, alla hade gjort det, ingen kunde hjälpa mig. Jag hade låst min själ, och ingen, ingen annan än Steffy har nycklen dit. Jag har mist min bästa vän, det var hemskaste som kunde hända mig, varför togs hon ifrån mig?
Du förstår väl inte vad jag talar om? du tror jag är knäpp? Oroa dig inte, du skulle inte vara den första, och definitivt inte den sista. Ingen förstår mig, ingen.
Jag ligger i min säng med ett kort på mig och Steffy i handen, som jag pressar emot mitt bröst när jag känner mig ensam, det vill säga hela tiden. Jag vet vad hon skulle säga, "imorgon är det en ny dag, imorgon skiner solen igen, solen tårkar dina tårar." det var ord som gav mig enorm trygghet, men vad händer om solen inte skiner mer, om mörka moln täckt över solen? om solen stulits bort?
Mamma försökte få mig att tala till en psykolog, att tala med en total främling? nej tack säger jag. Varför kan ingen bara låta mig vara?
Kom hit Steffy, kom och fånga mina tårar, ta i min hand, och jag lovar, jag skulle aldrig släppa dig igen.
Du är väl nyfiken att veta vad som hänt med Steffy? Nyfikenhet, det får mig att spy. Att låtsas att man bryr sig för att få veta hemligheter, bara utav ren nyfikenhet.
"är du ledsen?" frågar alla hela tiden. Nej jag är inte ledsen, jag känner inget mera. Jag är död inntuti, mitt innersta kan väckas från döda, jaa det kan det, med en viss människa. Du kan väl gissa vem det är?
Du tycker väl att denna text kretsar kring en ända sak? Vad är den saken? Du vet inte, nej du vet ingenting! Inte om mitt liv i alla fall. Tycker du att jag är självisk? Kanske jag är det, kanske jag älskar mig själv, jag älskar mig själv när jag är hel, för Steffy gör mig hel. Jag är inte patetisk! Jag är bara en vanlig, sårbar människa. Respekt! Du har inte gått igenom det jag gått igenom.
Ditt liv kretsar kring din lilla perfekta värld. Du kan inte gå vilse i din lilla värld. Jag erkänner, jag är vilse i en djupdjup skog som är fylld med spöken, vargar, fylld med din värsta mardröm, och med ditt största fiende.
Tragisk berättelse? Mer tragisk blir den, det blir den, vill du det eller inte, du bestämmer det inte, du kan kontrollera denna berättelse lika mycket du kan kontrollera världen, alltså inte alls. Känns det dåligt? Att inte kunna kontrollera världen? Inte helst med en god tanke. Du måste läsa fortsättningen, visst? du är beroende? Jag är också beroende, beroende av Steffy, beronende av mitt förra liv. Alla är beroende.
Steffy försvann den 3.5 år 2000, jaa hon har varit försvunnen i många år, sen 3.5 år 2000 har jag varit något helt annat. Tro det eller inte. Jag var en normal liten flicka, en smart flicka. Men allt kan ändras i ett ögonblick. Ta vara på varje sekund du har med det eller den som du älskar. Ta det från mig. Jag vet. Jag kan.
Hon var ju bara 10 år då hon försvann. Hon var så ren, så bra. En tår faller ner för min kind, musiken jag lysnnat på slutar, tragiskt. Som mitt liv. Alla minnen, alla framtidsplaner vi gjorde tillsammans, allt vi skulle göra. Mitt liv är byggt med Steffy, och när halva tornet rivs, rivs hela.
Jag skall ännu hitta dig Steffy. Jag älskar dig. Jag.. jag blir ordlös. Inget är som det var.
Har jag dålig inställning? Du kan tycka det om du vill. Men jag kan inte ändra på den. Det går inte. Jag vill inte vara sånhärn. Men jag kan inte uppföra mig på ett annat vis..
Steffy var så vacker, hon såg äldre ut än vad hon egentligen var, kanske blev hon kidnappad? Kidnappad, våldtagen, och kanske är hon låst i en källare? Kanske är hon död. Jag vet inte, det hemskaste är att inte veta det man vill veta. Eller vill jag? vill jag veta om hon är död? ännu hemskare är att inte veta om man vill veta.
En konstig känsla tar över mig. *RINGRING* telefonen ringer. STEFFY? en våge kommer i min mage, allt händer som slow motion. Tårar rinner. Jag andas inte. Hela familjen svänger sig mot telefonen. BOM, BOM. Mina steg ekar, ända som hörs är mina steg, och mina hjärtklapp, som slår fem gånger snabbare än vanligt. Jag lyfter luren, håller andan.
-Hej Carla! Det är Steffy.
|
| Kommentarer | | vickhi - 14 jun 08 - 20:23 | | den va ju bra heidi :o |
|
|
|
