Jag menade inte att göra dig illa |
Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Jag är elak och säger de hemskaste saker. Jag vill egentligen inte men kan inte låta bli. Jag ångrar mig alltid men kan aldrig förmå mig själv till att säga förlåt.
Det hade hunnit bli mörkt i rummet när Felicia äntligen bestämt sig. Hon hade tänkt på det länge, ältat fram och tillbaka utan att egantligen komma fram till något. Men nu visste hon vad hon måste göra, hon måste helt enkelt få veta, även om hon visste hur ont sanningen kunde göra.
Hon sträckte sig efter mobiltelefonen som alltid fanns nära till hands. Hon slog hennes nummer och väntade medan signalerna gick fram. Efter fjärde signalen svarade en trött röst: Hallå?
"Hej" svarade Felicia som inte kunde förmå sig att få fram något annat.
"Men vem är det?" hördes rösten på andra sidan
"Eehm, alltså, jag heter Felicia, vi går i samma skola."
"Jahaa, okej?"
"Mmm" Lovisa ångrade verkligen att hon hade ringt nu. Men vad hade hon för val annat än att fortsätta? Nu fanns ingen återvändo. "Jo, du vet Patrik? Är det något mellan er två?" Snälla, snälla säg att det inte är det, tänkte hon, säg att du inte vet vem han är, att du inte känner någon Patrik.
"Vadå? Patrik West? Ja, men vadå, vi är ihop. Vadårå? Alltså vad vill du egentligen?" Nu lät hennes röst irriterad, kanske också lite rädd?
"Näe, jag bara undrade, det va inget särskilt. Förlåt att jag ringde så sent. Jag måste sluta nu" Felicia behövde verkligen sluta, hon skulle inte klara av ett enda ord till, hon skulle dö, precis nu skulle hon dö. När Wanja sagt till henne att hon dett Patrik med den där tjejen hade det gjort ont, så fruktansvärt ont. Men det kunde ju faktiskt vara ett missförstånd, eller hur? Nu gick det inte att låtsas längre, det gick inte att undfly sanningen. Felicia var inte den enda, Patrik var inte hennes. Han älskade inte henne och hon kände det som att någon slitit ut hennes hjärta, hon visste att hon skulle dö. Nu, när som helst. Men hon dog inte. Men ååh så hon önskade att hon kunde göra det. Hon skulle aldrig orka leva med den här smärtan.
-
Nästa dag i skolan fick Felicia en känsla av att alla tittade snett på henne, visste de? Eller var det bara inbillning? Kanske var hon bara en aning paranoid, hon måste ta sig samman. Hon stod och väntade på hissen som skulle ta henne till sjunde våningen där klassrummet låg. Hon orkade aldrig ta trapporna och det var egentligen synd, hissarna krånglade alltid och hon skulle behöva lite motion. När hissen äntligen kom och dörrarna öppnades bara visste hon vad hon skulle hända innan hon såg det. Det. Det fruktansvärda. I hissen stod Patrik med Henne och när de fick syn på Felicia kastade sig den där tjejen över honom och kysste honom. Felicia kunde inte röra sig, hennes blick naglades fast i paret i hissen. Hur kunde han? De slutade och Patrik gav Felicia en lång (hånfull?) blick. När de gick ut i hissen stötte tjejen till Felicia samtidigt som hon viskade "jävla hora".
Felicia var som fastfrusen. Varför händer det här? Hur kan det vara möjligt? Min Patrik, var han aldrig min? Hur kan min Patrik vara så kylig, så känslokall, så, så, så... helt hjärndöd!?
Hon såg sig omkring. Gud, det var hur många som helst som hade sett vad som hänt. Hade de hört orden som viskats? Tyckte de att det var berättigat? Tyckte de som Hon, som Patriks..hon orkade knappt tänka tanken..Patriks flickvän?
Felicia kunde inte vara kvar i skolan. Det gick inte. Hon försökte verkligen till sitt yttersta men går det inte så är det inte mycket man kan göra. Hon var helt enkelt tvungen att komma ut, att ta sig härifrån.
-
Mörkt igen. Mobilen piper och hon tar den till sig för att läsa sitt sms. Det kommer från ett nummer hon inte känner igen. "Du är så jävla äcklig din fittiga hora. Hur fan kan du göra såhär?" Hon hinner inte lugna sig från detta plötsliga påhopp innan mobilen piper igen, ett nytt sms. "Du är så jävla äcklig. Jag ska fan döda dig din hora." Sedan kommer ännu ett. "HORA! Hur kan du leva med dig själv?" Felicia känner hur det drar ihop sig i magen. Hon känner hur det stockar sig i halsen och hur tårarna börjar rinna nedför hennes kinder. Hur blev det såhär? Det är uppenbart att det spridit sig i skolan att hon "haft ihop det" med Patrik. Men hon hade ju ingen aning om att han hade flickvän. Hon hade faktiskt frågat. Han hade ljugit. Han hade lurat både Felicia och sin flickvän. Hade han inte sagt att han älskat Felicia kanske? Hade han inte sagt att hon var den enda för honom? Och hade hon inte trott honom? Hon hade älskat och trott och nu var hon sviken, oälskad, bedragen, smutskastad. Nu var hon förlorad för alltid. "Alla vet men ingen fattar" tänkte hon. Det fanns bara en person på jorden som skulle förstå, som skulle stå på hennes sida. Det skulle vara dem mot världen. Hon tog sin mobil, raderade alla sms och slog sedan numret till sitt enda hopp, sin bästa vän, sin Wanja. Signalerna gick fram men ingen avarade, ingen lugnande röst med tröstande ord. Ingenting. Var fanns Wanja? Hade hela världen lämnat henne?
Felicia tappade totalt kontrollen. Allt snurrade och hon grät och skrek. Hon rev ner alla böcker från hyllan, allt smink frn byrån. Hon välte omkull stolen och sparkade på garderoben. Hon hatade allt, allt, allt. Hon var tvungen. För allt hatade henne.
Jag ska fortsätta på den här novellen snart. måste sluta nu.
|
|
|
|
