När glädje förvandlas till sorg |
När glädje förvandlas till sorg
Hanna sprang med regnet piskandes mot kroppen. Regnet öste ner och hela hon var genomblöt och kall. Inga skor på fötterna, bara ett linne och jeans på sig. Så hade hon sprungit iväg.
Nu stod hon utanför den smutsiga ytterdörren med en skylt på där det stod: ”Niklas Hed”.
Hannas andetag var snabba och hon skakade av köld. Med en darrig hand tryckte hon på ringklockan. Det dröjde inte länge förens dörren öppnades.
Nu stod hon där, Hanna Lundgren, en lite mullig, men inte tjock, tjej på 16 år med dåligt självförtroende, och mörkt axellångt hår och stora bruna ögon. Nu stod hon där, mittemot Niklas Hed, en kaxig och vältränad kille på 25 år, lång med snaggat hår och isblå ögon. PÅ vänsterarmen hade han en tatuering som föreställde en örn.
– Vad har hänt? utbrast Niklas när han fick se Hanna stå genomblöt, darrandes av köld.
Hanna fick inte fram några ord. Hon gick förbi Niklas in i lägenheten.
Lukten av rök var stark och det låg tomma ölburkar över golvet.
Hanna satte sig i den bruna, slitna skinnsoffan. Niklas kom in efter henne med en svart munktröja i handen.
– Du kan låna den här, sa han och kastade tröjan till henne.
Hanna tog av sig det blöta på överkroppen och tog på sig den torra tröjan.
Hennes andetag hade övergått till det normala.
Niklas plockade upp ett par gråa mjukisbyxor från golvet och gav dem till Hanna. Kläderna var alldeles förstora men de var i alla fall torra.
Niklas satte sig bredvid Hanna och lade ena armen om henne.
– Vad är det som har hänt? frågade han och tittade på henne.
– Jag får inte träffa dig längre. Vi ska flytta så jag inte har någon kontakt med dig, svarade Hanna.
Nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon lät dem rinna och borrade in ansiktet mot Niklas kropp.
De hade träffats för tre månader sedan på stan. Där hade de bytt nummer och sedan den dagen träffade de varje dag.
Hanna var osäker på sig själv, men med Niklas kände hon sig som någon betydelsefull.
Det gick många rykten om Niklas, och de spreds fort i den lilla staden.
När Hannas mamma hade fått höra att Niklas suttit inne för misshandel på sin ex flickvän, ringde hon genast till polisen för att få ryktena bekräftade. Polisen hade berättat för henne att det stämde. Niklas hade varit full och misshandlat sin fyra år yngre flickvän allvarligt för tre år sedan.
Självklart blev Hannas föräldrar oroliga för sin dotter, som var deras enda barn.
De hade bestämt sig för att omedelbart flytta till sommarstugan, 26 mil bort, tillfälligt innan de hittade något annat. De fick inte hända deras dotter något!
När de hade berättat för Hanna att hon behövde packa sina saker hade hon genast sprungit iväg ut i regnet. Skorna hade hon lämnat kvar inne. Om hon hade satts sig för att ta på dem hade de hunnit stoppa henne.
Tårarna hade slutat rinna och snyftningarna började upphöra.
Att ha Niklas bredvid sig gjorde att hon kände sig trygg. Hon visste att han var stark och kunde skydda henne mot alla faror.
Hanna tittade upp på Niklas som gav henne en kyss. Hon visste att det kanske var den sista. Hon visste att de skulle komma och hämta henne.
Det fick inte hända! Ingen hade tidigare betytt så mycket för henne som Niklas.
De satt tillsammans i soffan när det ringde på dörren. Det knöt sig i magen på Hanna, och hon kände hur Niklas kramade om henne hårdare.
Ingen öppnade dörren och det ringde igen. Båda satt kvar i soffan.
– Öppna, det är polisen! hördes en bestämd mansröst utanför.
Hanna kände hur tårarna började rinna nerför kinden igen.
– Jag älskar dig, sa hon till Niklas.
Han tittade på henne och sa:
– Jag älskar dig med. Om fyra år är du 18 år. Jag väntar på dig här till dess.
Dörren sparkades in och två poliser kom in i lägenheten.
Niklas gav Hanna en sist kyss, innan poliserna tog med Hanna ut.
Det gick lugnt till. Ingen protesterade eller började slåss.
Polisbilen bromsade in utanför Hannas hem. De tog med henne in i huset där de tackades av två oroliga föräldrar.
När poliserna åkt iväg igen sa föräldrarna åt henne att gå och packa.
Hon gick in på sitt rum och lade märke till att de tagit bort bilden på Niklas från hennes skrivbord.
– Ni ska inte få som ni vill, sa hon tyst för sig själv.
Hon öppnade skrivbordslådan längst ner, och tog upp ett hopprep som hon hade där.
Hon tog hopprepet med sig och gick in på toaletten. Hon låste dörren och ställde sig framför spegeln.
Hon såg en ful, tjock tjej som hade förlorat allt som betydde något för henne. Hon var ingen, hon hade ingen. Ingen skulle bry sig om hon försvann. Hon kände sig bara i vägen.
Med dessa tankar i huvudet klättrade hon upp på badkarskanten och hängde upp hopprepet i en krog som de hade i taket. Hon gjorde en ögla och satte den runt halsen.
Än en gång såg hon den fula, tjocka tjejen i spegeln.
Hon tog ett steg ner från badkarskanten och kände hur repet drogs hårdare runt hennes hals. Hon fick ingen luft och efter bara en stund blev det suddigt för ögonen. Hon kunde inte längre tänka. Allt blev svart.
Den sista stunden kände hon inte någonting. Nu befann hon sig i en bättre värld, utan känslan av hur ful hon var. Utan känslan av att vara i vägen, och utan känslan av att mista den man älskar…
Av: Ida
|
|
|
|
