Halsbandet 3 |
Saga stirrade chockat in i hans ögon. Nyss hade de skämtat och nu låg han döende på gatan. Saga kastade en blick på den nerblodade jackan och förstod att han inte kunde gå. Han knep ihop ögonen när han försökte sätta sig upp men Saga höll ner honom.
– Ligg still så ringer jag efter en ambulans.
Hon började leta i fickorna men kände plötsligt hans hand runt hennes handled. Saga titta förvånat upp och möttes av en vädjande blick.
– Inget sjukhus. Lyckades han få fram med en sprucken röst.
– Men du kan inte ligga här.
Rösten skar av förtvivlan. Han svarade med att sluta ögonen igen och andas genom munnen. Saga kände desperationen ta över handen och lade tillbaka handen han kind. Ögonen öppnades svagt men tillräckligt för att han skulle se. Saga lutade sig över honom och försökte hålla rösten stadig.
– Stanna hos mig. Glid inte iväg.
Hans ögon såg henne men visade inte om han hörde.
– Vad heter du?
Sa Saga i försök att hålla kvar honom. Hon ville inte att han skulle dö. Trots att Saga inte kände honom så ville hon inte att han skulle lämna henne.
Det hade säkert varit ett gängbråk. Sånt var vanligt där och säkert anledningen till att han inte ville till sjukhuset. Frågor och utredningar var viktiga att undvika.
Hans läppar började röra på sig och formade tomma ord tills en svag viskning hördes:
– Nathan.
– Du måste härifrån Nathan. Det är för farligt. Jag kommer försöka få upp dig, okej?
Nathan nickade. Saga drog upp honom lite och hörde hur han stönade lågt innan hon lade hans arm runt sina axlar och pressade upp honom med benen. Tyngden fick Saga att vackla men klarade sig. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde inte släpa honom såhär särskilt långt. Det enda Saga kunde komma på var att ta hem Nathan. Det gav henne rysningar. Att ta hem en främmande man från gatan men Saga tänkte inte lämna honom att dö.
Hon släppte försiktigt handen som hon höll fast hans arm med och förde hans fria hand mot jackan över hans mage.
– Du måste hålla fast den.
Viskade Saga i Nathans öra när hon placerat den bredvid sin hand som löpte runt hans midja.
Saga kände att han började glida ner och tog återigen tag om hans arm och höll fast den runt sina axlar. Hon tog ett vacklande steg och insåg att vägen skulle bli lång men fortsatte. Saga försökte gå snabbare för att komma hem men det var för tungt och det fanns riska att hon skulle tappa Nathan. Hon såg upp mot stjärnlösa himmeln och funderade Nathans historia.
Vad gjorde han här? och varför har han gett sig in i gäng? Varför gjorde folk det över huvudtaget? Saga tittade framåt och såg lägenheten en bit bort. Det var bara lite till och hon hoppades att Nathan kunde klara sig dit fram.
Än så länge kunde hon höra att rosliga andetag. Det var bara lite till. Saga kände även att benen inte orkade länge till och han blev tyngre och tyngre. Då slogs hon av en ny tanke. Tänk om Nathan dog med Sagas fingeravtryck och hans blod över hela henne. Hur fan skulle hon förklara det för polisen? Men det var inte ofta de kom hit. De tyckte det var bättre att hålla sig på avstånd och för en gångs skull kanske det kunde vara något positivt.
Saga drog upp Nathan och fortsatte med bestämda steg både för hans och sin egen skull för att vara på den säkra sidan.
Om någon utomstående skulle se huset så skulle det nog tror att det var övergivet. Den skulle ha passat in i en spökstad med sina igenbommade fönster och spruckna väggar.
Saga öppnade den sjaskiga dörren och började baxa upp honom för den dammiga trappan.
Mörkret gjorde det svårt att se vart man satte fötterna så man fick känna sig fram. Det fanns igen som brydde sig om att göra någonting åt det eller pengar. Poängen var också att det skulle se övergivet ut för att hålla tjuvar borta.
Saga hade inte något i mot det heller. Det var billigt och man fick tak över huvudet men framför allt att man hade något eget. Uteliggarna fick sova i gathörn och slåss om platser medan det inte fanns någon som klagade i Sagas lägenhet.
Det var tur att hon bara bodde på andra våningen om hon hade bott högre upp så skulle hon aldrig orkat få upp honom.
Saga lyckades få upp nyckeln och låste upp trä dörren som knarrade gick upp. Hon gick in och såg på sitt hem. Det bestod av en obäddad resårmadrass direkt på golvet, en skitig kokvrå, en dammig TV och ett litet köksbord av trä. Det märktes att hon inte spenderade mycket tid här. Det var här Saga sov och släpade sina odrägliga killar som för det bästa stack innan hon vaknade eller slog henne.
Saga lade försiktig ner Nathan i sängen och lyfte bort jackan. Hon blev förvånad när hon såg att det nästan slutat att blöda och ersatts med sårskorpa. Det kanske inte hade varit så farligt som hon först trott men en blick på allt blod på jackan sa henne att det var det.
Det var konstigt, han måste ha bra läkkött.
- Hur mår du? Frågade Saga för att försäkra sig om att allt var bra.
- Har mått bättre. Svarade han och log faktiskt lite.
Det dog ut snabbt men Saga var lättad att han kunde le.
- Tror du att du kan dra upp armarna lite?
- Varför då? Var allt Nathan fick fram.
- Du måste få av dig tröjan så jag göra rent såret.
- Det behövs inte.
- Får du hellre en infektion? Frågande Saga med glimten i ögat.
- Kom igen.
Fortsatte hon och drog upp Nathans armar. Sakta och försiktigt drog hon av tröjan från hans bleka, vältränade överkropp.
Saga skämdes över att hon tänkte på det när det var så mycket blod där och gick in till det minimala badrummet för att hämta sårsprit.
När hon tryckte på ljusknappen så blixtrade ljusröret till innan det kastade att kallt ljus över det vitkaklade rummet som var det enda rummet som Saga ansträngde sig för att hålla rent. Men en liten spricka i hörnet av spegeln och den flagnade färgen på badrumskåpet fanns inte så mycket att göra åt.
Badrumskåpet var inknökat precis bredvid Saga som öppnade det och tog ut spriten. Hon drog upp halsbandet igen som hon brukade när hon var ensam för att tänka på det förgångna. Då Saga höll den i handen framför sig såg den inte ut som den brukade. Stenarna var inte lika mörka som de brukade utan nästan lös klarrött.
Saga höll upp det mer och undrade om det kunde bero på det skarpa ljuset men hon visste att det inte var så. Det hände ofta att hon låste in sig här och drog fram smycket när killarna blev för våldsamma. Stenarna såg nu ut som om de lös av egen kraft.
|
|
|
|
