Internatet |
Internatet
Jag sprang genom korridoren och hörde rektorns skrik bakom mig. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kände hur maskaran klumpade sig under ögonen. Jag såg inte mycket framför mig längre. Det kändes som om någon hade bundit fast mig och satt ögonbindel på mig. Vad skulle jag göra nu?
Det kanske är lättare för er att förstå om jag börjar från början. Jag heter Naomi Eraser, är 15 år och bor i Sverige. Om jag ska vara lite mer exakt så bor jag på en klinik för självmordsbenägna i Stockholmstrakten. Jag kan beskriva mig själv lite kort, jag är 165 cm lång har svart hår som räcker till midjan. Jag ska börja på ett internat i Småland imorgon. Då kan vi återvända till där jag slutade.
Tårarna rinner fortfarande nedför mina kinder medan jag packar väskan inför morgondagens resa. Chefen bestämde att jag skulle skrivas ut från kliniken och flytta till ett internat där jag slapp allt. Jag har ingen familj längre, dom orkade inte med mina problem i skolan så dom stack och lämnade mig sovande under en bro. När jag säger alla mina problem så syftar jag på skolan. I nästan tio år har jag blivit utsatt som ett offer. Jag har inte en enda vän och jag känner mig så ensam. Många gånger per dag blir jag kallad lebb och hora. Jag förstår inte varför just jag ska bli utsatt. Sant, jag är lesbisk men det är det ingen som vet. Jag förstår inte hur dom kunde träffa så rätt med bara ett ord. Men hora kan jag omöjligt vara. Jag har inte hånglat, strulat, legat med, eller kysst någon, jag har inte ens pussat någon. Jag känner mig så smutsig när jag får frågan ”är det sant att du är lesbisk?” Vad ska man svara? Ja det är jag, men det har inte du med att göra. Nej hade jag svarat så är jag säker på att detta hade varit värre än det är nu. Jag packar ned den sista tröjan i väskan och vänder mig sedan om. Hjälp där står Rebecca, en sköterska.
- Har du packat allt nu? Fråga hon. Jag nickade till svar.
- Det har blivit ändrade planer, du åker om tio minuter. Sa hon. Sedan gick hon ut ur rummet. Tio minuter, hur ska jag hinna? Men jag hade packat allt så det var bara att sätta sig i bilen som stod och väntade. När jag satt mig i bilen kändes det som om jag hade hamnat i fängelse. På rutorna var det fastklistrat små pinnar av stål. Det såg nästan ut som ett galler. Jag, chauffören och föreståndaren för kliniken satt, i bilen minst en timme innan vi kom fram till flygplatsen. Jag hade aldrig flugit förut och var mycket rädd.
- Hej då Naomi. Sa föreståndaren och gav mig en kram.
- Hej då. Hälsa dom andra. Sa jag snabbt och gick på flyget. Jag gick och letade länge efter min plats, men hittade den till sist. Tre småungar och jag skulle sitta tillsammans. Småungarna skrek och bråkade hela vägen till Småland. Jag gick på toaletten många gånger bara för att få lugn och ro. Äntligen så landade planet och jag kunde gå ut och få frisk luft. Jag viste inte om någon skulle komma och möta mig eller om jag skulle gå någonstans.
- Naomi Eraser? Hördes en röst bakom mig. Jag vände mig skräckslaget om. Där stod en kvinna med ljust långt hår.
- Ja, jag är Naomi.
- Vad bra. Jag heter Mia och är föreståndare för internatet som du skall börja på. Följ mig. Sa hon och vände sig om och började gå. Jag följde lydigt efter. Jag kände mig som en hund, fast utan koppel. Vi hoppade in i en bil och körde längs en väg som ledde in i skogen. Ingen av oss sa någonting på hela vägen. Till sist stannade vi vid ett stort hus med stor och vacker trädgård. Hon stannade bilen och hjälpte mig sedan med väskorna. Vi gick in i huset och upp för många trappor. Så fort jag såg ett fönster så tittade jag ut. Alltid var så vackert. Jag fylldes med hopp. Kanske kunde mitt liv bli värt att leva igen. När trapporna äntligen var slut så gick vi längs en korridor som var målad i en ljusblå färg. Längst ner fanns en ensam dörr.
- Det här är ditt rum. Sa Mia och öppnade dörren. När jag såg rummet blev jag helt gråtfärdigt det var så vackert, väggarna var målade med en ljuslila färg som gjorde rummet så välkomnande. Sängen stod mitt på golvet och såg så välkomnande ut. Hon lade min väska på sängen och tog mina väskor (som jag bar) och la dem på sängen.
- Naomi, vi har vissa regler här. 1, vissa kläder inte är tillåtna. 2, kom i tid till lektionerna. 3, Den gyllene regeln. Alltså behandla andra som du själv vill bli behandlad.
- Okay jag förstår. Sa Naomi och kände sig så lycklig.
- Så vi måste gå igenom dina väskor tillsammans. Sa Mia och öppnade första väskan. Jag hoppade upp och satte mig på sängen. Hon tog upp varje plagg var för sig och jag skulle säga ja om jag verkligen inte ville slänga det. Till sist var vi klara. Och jag hade endas två par strumpor och ett par trosor och en tröja, resten var det hål i. jag kände mig så fattig att bara ha så lite kläder.
- Detta var inte mycket att komma med. Sa hon och tittade på högen som skulle slängas.
- Jag har inte mer kläder. Sa jag sorgset.
- Vänta lite. Sade hon och gick ut ur rummet. Så fort hon hade stängt dörren hoppade jag upp ur sängen och började inventera rummet. Det var stort, vackert och helt underbart. Jag hade till och med en egen balkong. Jag gick ut och ställde mig på balkongen och andades in den friska luften. Under mig såg jag en stor pool som lyste upp och väldigt många djur.
- Njuter du av utsikten? Frågade Mia när hon kommit in i rummet igen.
- Ja det är så vackert.
- Här! Hon lade fram en hel hög med kläder på sängen, där var allt från kjolar till tjocka tröjor, och en underbart vacker ljusblå klänning.
- Vad är det här?
- Det är till dig. Dom är alldeles nya. Men kom nu ska jag presentera dig för din nya klass.
- Ja, gärna det frun.
- frun? Jag är inte gift. Sa hon och skrattade
- förlåt.
- Ta på dig den här. Hon räckte fram en uniform till mig. Svart kjol, röd undertröja och en svart kavaj. Den var så vacker att jag knappt kunde tro mina ögon.
Nu har det gått ett halvår sedan allt detta hände. Jag har fått många nya kompisar och
jag är jättelycklig. Min bästa kompis heter Maria.
Jag är faktiskt kär i Maria. Men det kommer ingen någonsin att få reda på.
- Naomi? Får jag komma in? skrek Maria från andra sidan dörren.
- Ja visst, kom in du bara.
- Hej! Hur är det?
- Det är bara bra. Själv då?
- Jodå det går. Sa hon och satte sig mitt emot mig.
- Var det något du ville?
- Ja, alltså. Det är lite svårt att säga. Men, jag tror jag är kär i dig. Sa hon och tittade ner. Jag kände mig alldeles varm. Vad skulle jag säga nu?
- Jag tror jag är kär i dig också. Va? Vad sa jag?
- Är du?
- Ja, jag tror det. Sa jag och rodnade. Maria närmade sig sakta och kysste mig på munnen. Hennes bruna hår kändes så mjukt när det stöks mot min kind. Det kändes som om våra läppar var magneter som sökte sin motpol. Maria ställde sig på knä och lutade sig över mig. Vi föll ned i sängen med armarna om varandra. Vi klädde sakta av oss kläderna och smekte varandra. Det kändes bara så underbart. När det var som mysigast så rycktes dörren upp. In kom Vivi och Ida, dom tuffaste tjejerna på skolan, alla löd dem. Vivi tog upp en kamera och riktade den mot oss. Samtidigt som Vivi tog bilden så drog Ida bort täcket. Jag blev först rädd men sedan gick dom ut ur rummet skrattande. Maria och jag lät os inte störas utan fortsatte där vi slutade. Vi somnade i varandras armar och vaknade inte fören halv åtta på kvällen. Vi gick upp och klädde på oss.
- Det är nog dags att gå till matsalen och äta, sa Maria
- Ja det är det nog. Vi fick längs korridoren. Jag kände alla konstiga blickar. Jag reagerade inte så häftigt på dem, jag låtsades inte bry mig. När vi kom in i matsalen så började alla bua och skratta åt oss. Vi brydde oss inte om dem och gick för att ta mat.
- Är det här du? Sa en kille och sträckte fram en bild. Bilden var på mig och Maria när vi försökte skydda oss, när Vivi drog bort täcket.
- Vem har gett dej den här? Frågade Maria.
- Alla har fått varsin. Jag kollade runt i matsalen och såg att alla hade en sådan bild framför sig. Jag slängde brickan i golvet och sprang ut ur matsalen och in på mitt rum. Varför skulle detta hända mig? Jag gick fram till bokhyllan och slängde ned alla böcker som jag hade på hyllan. Sedan satte jag på hög musik och tog fram ett rakblad från lådan. Jag satte rakbladet mot min handled. Men jag vågade inte trycka till. Jag slängde rakbladet i närmaste krukväxt. Jag slängde mig på sängen och började gråta. Jag kände mig som fem år igen. Jag bara grät och grät. Men jag hade ingen som kunde trösta mig. Jag ville inte träffa Maria just nu. Det knackade på dörren flera gånger under kvällen och natten men jag vägrade att öppna. Jag öppnade inte ens för Maria. Jag orkade bara inte prata med någon just nu. Sedan måste jag ha somnat. För jag märkte inte när Mia, föreståndaren kom in i mitt rum.
- Naomi? Hon puttade lite på mig.
- Ja, vad är det.
- Hur är det Naomi?
- Det är bra. Sa jag
- Det finns en person som vill prata med dig.
- Vem då? Tänk om det var Vivi eller Ida? Skulle dom be om ursäkt?
- Maria, hon vill gärna prata med dig.
- Okay, jag vill prata med henne med. Sa jag. Men jag kände mig inte riktigt säker på att jag ville prata med henne.
- Maria! Kan du komma in här?! Maria kom in och satte sig på sängen.
- Ni ska få prata ifred. Sa Mia och gick ut ur rummet.
- Hur är det med dig? Frågade Maria.
- Det är bara bra.
- Ska vi gå och ta ett bad?
- Var?
- I mitt rum. Jag har ett rätt stort badkar.
- Okay. Vi gick hand i hand till Marias rum. Maria tappade upp varmt vatten. Vi hjälptes åt att ta av oss kläderna. Maria kröp i vattnet och jag la mig så nära henne jag bara kunde. Det kändes så underbart att ha en flickvän. Äntligen kunde jag få lov att leva. Vi lade där i nästan två timmar. Vattnet blev kallt men min kärlek till Maria värmde hela mig.
- Naomi?
- Mm…
- Hur ska vi göra?
- Vadå? Vad menar du?
- Ska vi säga till Mia att vi vill att hon ska prata med alla klasser eller ska vi göra det själva?
- Jag vet inte? Vad vill du? Sa jag och vände mig mot henne.
- Det spelar inte mig någon roll. Vi tar det som känns bäst för dig.
- Okay kom nu går vi till matsalen.
- Okay, det blir bra. Sa Maria. Vi reste oss upp och kläde på oss. Sedan gick vi hand i hand genom korridoren till matsalen. När vi kom in i matsalen så buade alla. Men jag försökte att bara ignorera det.
- Men ser man på, är det inte de lesbiska paret? Sa Ida
- Akta dig Ida så att dom inte börjar tafsa på dig! Skrek Vivi
- Alla är olika så är det bara. Om du har problem med det så är det ditt problem, sa jag.
- Vadå? Jävla hora? sa en kille som anslutit sig till gruppen som stod runt mig och Maria. Alla stod knäpptysta och väntade på vad jag skulle säga.
- Jag har bara en sak att säga till er och det är att jag vill inte vara som er. Jag älskar Maria. Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Sa jag och tog ett glas med juice från en av killarna i ”publiken” sen hällde jag hälften över Ida och andra hälften över Vivi. Sedan fortsatte jag med att säga,
- Jag är den jag vill vara och inte den du vill att jag ska vara.
|
|
|
|
