Jag älskar min bror (kap 24) |
Vet inte om denna blev så bra... :/ Och någon kommer kanske vilja kötta mig för det jag gjorde i detta kapitelt, men det e ju bara en berättelse eller vad jag ska kalla det för något. Sååå, no sorry here ^^ men,men oroa er inte, det kommer gå bättre för Sara/Maria senare, faktiskt redan i nästa ;)
kjam o pöss på er, glöm inte att lämna en liten kommentar om ni känner för det <3
kapitel 24
Tystnad. Förvåningen blandad med förvirring i hans ansikte är inte svåra att missa, det är som om jag nyss sagt att hans mamma sökt upp honom som aldrig tagigt kontakten på över tre år. Studerar hans reaktion, vad kommer han att säga? Kommer han att hata mig för att inte ha berättat mitt riktiga namn, kanske känner han sig sårad över att jag inte litat tillräckligt på honom för att inte vågat säga det?
Tankarna är sprida i huvudet som studsande bollar som hoppar åt alla håll och kanter och kan inte hålla dem på plats.
Hur ska jag förklara?
Rasmus stirrar på mig, det är näst in till obehagligt hur hans gröna ögon är fästa i mina, genomborrar och släpper inte taget.
När han släpper taget om mina händer, drar dem undan blir jag lite sårad. Som om jag sviktit honom.
Och utan att jag inte har märkt något så har jag hållit andan, för när Rasmus till slut, som känns som en evighet, öppnar munnen andas jag långsamt ut.
"Vem är du?"
Han litar inte på mig, tror att jag är någon annan. Det kan jag se i hans blick. Tårarna stiger och det börjar plågsamt värka i hjärtat.
"Mitt riktiga namn är Maria, Maria Lansson. Men jag är fortfarande samma person! Sara är bara ett namn jag använde när jag kom hit så att jag slapp påminnas om det jag lämnat."
"Men du undanhöll det för mig, jag trodde vi kunde lita på varandra, hur tror det känns det visar sig att en person nära till en egentligen inte presenterat sig med sitt riktiga namn?!"
Det var som ett slag i magen när han sa det på det sättet, som om jag låtsats vara en annan vilket jag inte har.
"Jag litar på dig, och du kan lita på mig. Lovar! Men jag ville bara glömma, fattar du det Rasmus? Jag ville glömma!"
Nu så rann tårarna ner från mina kinder och lämnar smaken av salt på mina läppar.
"Du vet INTE hur det är att försöka glömma! Du har absolut ingen aning, och det går inte heller!"
Rasmus röst blev högre, starkare och jag kan skymta svagt hur även hans ögon blir fuktiga.
"Varje dag, varje jävla dag och natt förföljs jag av mitt förflutna, min barndom som jag vill glömma. Men det går inte och om jag bara för en gångs skull slipper påminnas om det och min familj är jag lycklig bara för en liten kort stund."
Jag ryckte till av det häftiga braket av ljudet då Rasmus stol flög bakut och han reste sig upp.
"Man glömmer aldrig, man bara tror att man kan det, sen vaknar man."
Det är som en ansträngd viskning som kommer ut ur hans mun, halsen är eldröd och det smaragd gröna ögonen gråter.
Jag själv kryper ihop på insidan, försöker att inte visa att jag är rädd.
Rädd över vad han kan göra, vad han kommer att göra.
Rädd att mista honom.
”Förlåt.”
En patetisk viskning som han inte hörde för han har redan vänt om och är på väg till dörren, när han är framme stannar han till.
”Hejdå Sara, jag menar Maria.”
Med en smäll smälls ytterdörren igen så att jag hoppar till.
”VÄNTA!”
Snabbt rusar jag upp från stolen, struntar i skorna och springer ut. Letar men hittar honom ingenstans, folket som jag rusar förbi tror väl att jag är galen som irrar omkring med rödgråtna ögon och inga skor på fötterna. De tror väl det ännu mer eftersom jag råkade ta på mig olika färger på sockarna i morse, den ena blå och den andra svart.
Men det bryr jag mig inte om.
Känns som gatorna är smul tjockade av folk i olika slag där jag ropar och letar, trängseln gör det svårt att andas och allt snurrar.
”RASMUS!”
Ytligare ett försök men hittar honom inte, inget rop på svar.
Så jag börjar springa igen, måste hitta honom. Jag måste få förklara, få honom att förstå.
Få säga förlåt.
Måste säga att jag inte kan leva utan honom, att han är allt jag har kvar, men nu kanske jag har förlorat den enda person jag faktiskt hade.
Jag tvärnitar.
Chokad.
Stum.
Ingen luft.
Efter att ha sprungit förbi ändlösa kiosker stannar jag till. Framför mig står det skvallertidningar och dagsnyheter prydligt uppställda. Och i flertal av dem står det samma sak med stora feta bokstäver om sånt bara finns i mardrömmar, dem som man inte vill och får inte hända.
FLYGKRACSH I HAVET UTANFÖR SPANIEN
I MEDELHAVET
HUNDRATALS PERSONER DÖDA OCH SKADADE
DÄR BLAND ÄVEN DET BERÖMDA TYSKA BANDET
TOKIO HOTEL
Snabbt rycker jag åt mig en tidning, med darrande händer och ögonen vet inte vart dem ska kolla, läser jag artikeln.
… det var igår vid åtta tiden som planet från Danmark kraschade i havet utanför Spanien på grund av en motor som inte funkade ordentligt. Varför ingen visste om detta vet ingen just nu, men utredarna håller på att kolla upp detta:
”Detta är något som absolut inte får hända, sådant ska man alltid kolla upp innan flyget lyfter.” Sa en arbetar som jobbar med flygplan där han förklarade att om någon hade kollat igenom flygplanet skulle olyckan aldrig inträffat.
Piloterna dog omelebart då planets nos landade i havet i en fart på över åtta hundra kilometer i timmen och av de trehundra passagerarna som var ombord överlevde bara elva stycken med allvarliga skador. Och det tyska bandet Tokio Hotel som blivit älskade över hela världen var tyvärr ombord och var tragiskt nog inte var någon av dem överlevande.
De elva som…
Chokad tappar jag tidningen, hör inte gubben som ropar åt mig att plocka upp den. Istället går jag bara. Jag vet inte vart, men någonstans tar sig mina ben och jag följer lydigt efter. Hela min kropp skakar, men inga tårar rinner, dem är väl slut. Utpumpade efter allt som hänt dem senaste dagarna. Hjärtat slår så hårt att det känns som om det snart hoppar ut ur bröstet på mig, men det gör det inte som tur är för då skulle säkert folk kolla ännu mer på mig.
Gåendes med en svart socka och en blå socka och i total chocktillstånd.
Dem är döda. Min hjärna tänker för fullt, som ett kugghjul går det varv på varv och gnisslar och gör mig bara mer och mer förvirrad. Hur ska jag regera? För jag vet inte.
Roliga Tom som satt och lekte bil, borta. Hans flin får jag aldrig se igen. Georg och Gustav som flabbade som två knäppgökar.
Bill.
Borta.
Död.
Luft.
Jag hade visserligen redan sabbat min chans, men ändå, jag kunde ju försökt ta kontakten igen. Gått på en av deras konserter för bara få se dem, han igen.
Nu är den chansen verkligen borta tillsammans med fyra grabbar i ett stort hav.
Jag går omkring som i en dimma i en evighet känns det som, bara går och går. Inget mål längre, alla är förlorade. Bill är död, ängeln som inte var menad för mig. Rasmus vet jag inte vart han är, kanske han också är död?
Det får han inte, jag ska rädda honom. Allt för många har nu försvunnit i mitt liv, på grund av mig. Kanske har jag en förbannelse över mig? Att dem som kommer allt för nära mig försvinner eller dör?
När benen till slut stannar, tittar jag upp och märker att jag är tillbaka vid lägenheten. En lång tung suck lämnar mina läppar, sätter mig på den lilla stentrappan framför den konstiga lila dörren. Där sitter jag, vet inte hur länge. Solen börjar gå ner och gatulamporna tänds som nu lyser upp kullerstenarna i mitt eget så kallade Notting Hill och där somnar jag med tunga ögonlock.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 12 jul 08 - 13:52- Betyg:  | | oj!! fan vad bra du skriver!! | | sandruskapuska - 13 jun 08 - 02:48- Betyg: | | =O. *mördarblick* | | Mangasagan - 17 maj 08 - 19:17- Betyg: | HERREGUD! Hur kan du göra såhär?! Jag började ju nästan gråta! Jag var såhär långt *visa med fingrarna* ifrån att storböla!
Men fuun så bra! Du skriver fantastiskt!<3 | | -Cute - 14 maj 08 - 11:07- Betyg: | Jag är mållös, du fick mig glömma mitt liv ett tag :o
Tack för att du skriver som en ängel :D | | Januari - 12 maj 08 - 19:26 | herrgus carro detta är verkligen mitt favvo avsnitt!!
du beskriver ångesten så jävla bra | | tjoh - 12 maj 08 - 15:51 | men guuuuuuuud :O shiiiiit !
mer mer mer mer meeeeer ! <33333333 | | foreversacred - 10 maj 08 - 20:00- Betyg: | | ohh det måste vart tungt att skriva men jaa den e grymt bra fortsätt | | Justmyfault - 10 maj 08 - 19:49- Betyg: | Nej :O
nu blir jag ju tårögd! :(
Jättebra skrivet!
mer:)<3 |
|
|
|
