Levande död 2 |
Pernilla joggade långsamt fram i skogen. Men snart orkade hon inte mer. Blodet hade stoppats upp och slutat rinna nerför hennes ben, och det var hon glad över.
Hon ville inte verka som en sådan där liten fjant i de tecknade barnfilmerna, som stannar upp och säger; "Var är jag?", men hon måste erkänna att hon hade lust att stanna och skrika ut de fåniga orden. Men då skulle psykot säkert höra henne.
Så hon nöjde sig med att höra orden eka i huvudet. Hon längtade efter allt; hennes häst Zews, mamma, värme, mat... allt det där, fast det är ju en självklarhet.
Jag känner att hon är nära. Kanske har hon sackat efter av blodsbrist? Isåfall är det hennes eget fel.
*Knak*
Pernilla stannade upp. Hon hörde en gren knäckas. Hon vågade egentligen inte, men för en sekund tittade hon bakåt, och duckade. Duckade för en kniv som visslade genom luften!
Hon gav ifrån sig ett öronbedövande skrik, och som en blixt sköt hon iväg genom skogen. Mannen trodde inte sina ögon!
Att släcka henne är kanske fel. Den där förmågan är ju inte mänsklig!
Och med rätt övertalningsförmåga delar hon säkert sina hemligheter med mig...
Pernilla trodde att det var lögn, men faktiskt; hon sprang så snabbt att träden susade förbi som gröna och bruna blixtar.
Pernilla kanske var blixtens mänskliga dotter. Eller rädslans. Det var den som gav henne denna önskeförmåga!
"Ah!" Pernilla skrek.
Hon hade sprungit rätt ner i en bäck, som var helt lerig.
"S, A, T, A, N!" bokstaverade hon tyst för sig själv.
Hon högg tag i en död hängande gren för att försöka komma upp, men det döda trädet bar henne inte. Grenen gick av direkt, och det enda Pernilla kunde göra var att försöka komma upp på andra sidan; bäcken var för bred att hoppa över från den sidan hon kom ifrån.
Hon försökte att komma fram i den envisa gyttjan, men när hon äntligen kom över såg hon på den droppande leran från hennes hår och kläder. Hon såg också mannen på andra sidan.
Pernilla skulle ha sprungit, men någon sorts spänning i luften fick henne att stå blickstilla kvar. Mannen kände tydligen detsamma.
Pernilla ville att det flesta av gyttjan skulle rinna av, så att hon slapp lämna självklara spår efter sig.
Hon blev som blid, fast ändå seende. Hon stirrade på något, hon visste inte vad, men bakom mannen.
Hon väcktes precis till liv för att se mannen plocka upp en sten och kasta mot henne. Sen blev allt svart.
Hon vaknade bunden runt en stol. Hon visste först inte var hon var, men sen såg hon att hon var fast i en källare...
Mannen glodde på henne.
Pernilla hade lust att skrika; "Jävla psyko, vad gör du?!" men höll sig lugn.
Mannen tog av sig kappan, och Pernilla såg 12 pistoler i ett gammaldags skärp.
"Hej." sa han slugt, och då hörde hon vem det var.
"John!?" hon tjöt nästan ut orden "Gör det snabbt... men varför?"
"Det ska jag berätta."
(John var hennes älskare sen lågstadiet.)
"Du är jagad. Jag hade en överenskommelse med en idiot som vill mörda dig. Han ville att jag skulle fånga dig och vänta på honom här, så att han kunde mörda dig. Men jag misstänker att jag blev skuggad av honom. Jag jagade dig så att det skulle se ut som om jag skulle hjälpa honom. Men det gör jag inte. Jag vill varna dig frö honom."
"Vad heter han?" väste Pernilla.
"Dave McLane." sa John "Han är en amerikansk lönnmördare."
"Släpp loss mig!" väste Pernilla lågt "Vilket pris har jag på mitt huvud?"
John började att skära upp repet med en kniv, medan han svarade:
"Jag vet inte. Min din förmåga att försvinna som en blixt höjde det nog med cirka $1000."
"Dollar?" Pernilla såg undrande på honom "Skulle han sticka tillbaka till USA med pengarna och leva livet? Såklart."
"John!" skrek någon "Varför är offret inte fastbundet?"
Fortsättning följer...
|
|
|
|
