Förlorad |
Ett skimmer så starkt att solen bleknar,
Lyser ut ur flickans kropp,
Han vill inte se men veknar,
Allt hans väsen skriker stopp.
En förtvivlad längtan till det vackara,
Fyller den unge mannen fort,
Fort, som ögat kommer ångern,
Detta skule han ej gjort.
Om allt det fina koncentreras,
Samlas till en liten kropp,
Skapas en magi som deras,
Låg så lätt på lustens topp.
Men allt det där har dunstat nu,
Dragit till den dunkla dal,
Människor måste ta itu,
Med sina egna kärlekskval.
Då han rör sig närmre henne,
Efter det han håller kärt,
Blir han nekad utav denne,
Mannen plågas fruktansvärt.
Att genom evigt mörker falla,
Vore nu att föredra,
För den man som ej såg alla,
Bara henne ville ha.
Med de klokas visdom lossad;
Till ett vakuum blev du korad,
Blir den stackarn så förkrossad,
Mannen är nu helt förlorad.
|
| Kommentarer | | candela - 18 jul 05 - 08:20 | | bra, älskar den tredje versen |
|
|
|
