Frida |
Det var i början av våren då den allra sista snön smält bort och knopparna började växa på träden. Vi gick igenom den lilla parken där mammorna lekte med sina småbarn och försökte förtvivlat att hindra dem från att stoppa allting de såg i munnen.
Jag och Amanda träffades alls ofta, men när vi väl gjorde det gick vi långa promenader (som oftast slutade i parken) och pratade om allt mellan himmel och jord.
Men den där soliga vårdagen i mars hände något underligt. Det var då vi träffade Frida.
Jag och Amanda satt på en bänk i parken, alldeles intill en lekplats där barnen lekte och skrattade, och bråkade.
Jag har ingen aning om hur hon kom dit men plötsligt stod en liten flicka framför oss och stirrade intensivt. Jag blev nästan rädd när jag fick se henne så där plötsligt. Hennes stora gröna ögon lyste mot mig och jag log mot henne, som jag brukar göra mot småbarn. Hon log inte tillbaka, hennes ansikte var uttryckslöst. Jag slängde en snabb blick mot Amanda och såg att hon vart lika förvånad och stum som jag.
Jag såg mig om efter någon vuxen som kunde tänkas ha ansvaret för den lilla flickan, men det såg ut som om ingen kändes vid henne. Men när jag tittade en andra gång runt parken såg jag en kvinna som satt under ett stort träd, med knäna upp till hakan, och stirrade mot oss. Hon såg utmärglad och sliten ut. Hon hade svarta ringar runt ögonen som om hon inte sovit på flera nätter och hon var smal och hade väldigt smutsiga kläder. Det rufsiga bruna håret låg i lockar på hennes axlar och smala armar, och om man bortser från att hon såg så otroligt sliten ut så var hon ganska vacker.
Jag misstänkte det värsta, att hon tog droger. Jag vet att det finns droger som håller en vaken dygnet runt och som får en att tappa hungerskänslan.
Men när jag tittade tillbaka på den lilla flickan såg jag att hon var välvårdad. Hennes bruna hår var omsorgsfullt flätat på båda sidorna och sedan draget bakåt med ett spänne. Hennes röda jacka var så gott som ny och bortsätt från all sand hon hade på byxorna var hon ren och fräsch.
Jag måste ha fattat fel från början. Den där kvinnan kunde omöjligt vara barnet mor. De passar liksom inte ihop. Även om de var hemskt lika varandra.
”Hej” sa jag till flickan, fast hon stått framför mig ett bra tag. Hon tittade på mig och sträckte försiktigt fram handen som för att hälsa. Jag skakade den vänligt och frågade sedan hur gammal hon var. Hon höll upp fyra av sina små fingrar. Hon hade inte sagt ett ord hittills så jag antog att hon var ganska blyg men det visade sig senare att jag hade fel. Flickan hoppade nästan genast upp på bänken mellan mig och Amanda, och satt sedan där och dinglade med benen.
”Tror du att det är hennes mamma som sitter där borta?” Frågade jag Amanda och nickade mot det stora trädet. Kvinnan satt fortfarande med händerna om knäna och stirrade på oss.
”Nej det tror jag absolut inte. Den där kvinnan ser ju ut som en knarkare hon skulle inte kunna ta hand om ett barn.”
”Det har du kanske rätt i, men hon har inte tagit blicken från flickan och de är faktiskt lika.” Envisades jag, och såg ned på den bruna hjässan. Flickan tittade på mig och pekade sedan bort mot en blond kvinna som satt på en bänk på andra sidan lekplatsen. Kvinnan höll utkik efter ett flertal barn och tittade emellanåt i vår riktning.
”Det där är nog hennes mamma” sa Amanda som också fått syn på kvinnan.
”Kan hända” mumlade jag, men jag hade fortfarande en konstig känsla om att kvinnan under trädet på något sätt hörde samman med flickan.
Flickan hade plötsligt hoppat ned från bänken och var nu på väg i full fart mon den blonda kvinnan med alla barnen. Snart stod flickan med de andra ungarna runt blondinen och hon tycktes kolla att alla var där. När jag säger klunga så tro inte att de var 20 stycken. De kan nog ha vart högst sex, jag räknade inte.
”Tror du verkligen att alla barnen är hennes? Jag skulle gissa mer på en dagisgrupp eller något liknande, dagmamma kanske.” Sa jag fundersamt och tittade på Amanda som verkade ha fullt upp med sin mobil. Jag puffade till henne i sidan.
”Va?” hon tittade upp mot den blonda kvinnan som stod där med barnen.
”Ja, en dagisgrupp. Men sen när har du brytt dig om småbarn. Jag trodde att du tyckte dom var skrämmande” sa hon med en lite smått tyken röst.
”Det har jag väl aldrig sagt, jag sa bara..”
”Ja ja, du säger så mycket” Avbröt Amanda med ett leende på läpparna. Hon reste sig och började gå, jag följde hennes exempel och snart var vi vid busshållsplatsen där vi skulle skiljas åt. Hon klev på bussen och jag vinkade till henne innan jag vände mig om och gick hemåt.
Efter skolan följande dag beslöt jag för att gå en snabbrunda till parken. När solen var framme måste man ju passa på att göra läxorna utomhus och njuta lite. Men jag visste att det inte var därför som jag gick dit. Jag ville träffa den där flickan igen. Och som jag hoppades så var flickan där med den blonda kvinnan.
Det gick två veckor och jag hade fått som en vana att gå till parken så ofta jag kunde. Jag spenderade så mycket tid med den lilla flickan att det kändes som om jag hade känt henne hela tiden. Hon pratade inte mycket, bara när det behövdes men hon log och visade vad hon menade med kroppsspråk. Jag fick reda på att Den blonda kvinnan, Marie, var mamma på ett barnhem och att Frida som den lilla flickan heter har vart på hemmet sedan hon var två år gammal. Hennes mamma hade lämnat henne på barnhemmet och aldrig återvänt.
Har hon inte lagt märke till den slitna kvinnan under trädet, tänkte jag. Hon satt där varige gång jag var med Frida i parken och om jag satt kvar efter att Frida gått såg jag att kvinnan försvann samtidigt som gruppen med barn fast åt ett annat håll. Jag hade fortfarande mina misstankar angående kvinnan, men sa inget till någon.
Jag och Frida hade blivit så bra vänner att vi nästa kunde läa varandras tankar. Jag hade aldrig ens tänkt tanken innan att man kan vara så bra kompis men en så mycket yngre människa, men jag tror faktiskt att Frida lär mig något nytt varige dag. Hon får mig att se sånt som jag inte la märke till tidigare. Hur vackra ringarna i vattnet är när man rör vid ytan och sen sakta försvinner de. Livets vackra färger som finns i allt vi ser. Jag lärde henne några sorter av fåglar som fanns omkring oss och hon ville att jag skulle pussa en stor padda som hon hittat i buskarna (jag gjorde det faktiskt, tror det eller ej.) jag kom att älska den flickan på så kort tid och jag tror att hon älskade mig med.
Men som tiden gick började jag bli mer och mer fundersam över kvinnan under trädet. Jag bestämde mig för att forska lite. Jag pratade med Marie och frågade om hon visste något om Fridas riktiga mamma. Hon sa att då var kvinnan inte många år när hon lämnade över barnet. Hon hade börjat knarka redan då och hon var fruktansvärt mager. Hon hade lags in på sjukhus inte långt därefter för svält och uttorkning. När hon kom ut från hemmet igen återgick hon direkt till knarkandet. Marie var tydligen visst medveten om kvinnan under trädet. Hon hade börjat visa sig först för en månad sedan och sen dess hade hon alltid varit där. Marie misstänkte också att kvinnan var Fridas mamma, men så länge hon knarkade skulle hon inte få tillbaka sitt barn.
Jag hade dock lagt märke till att kvinnan under trädet såg friskare ut för varige vecka och nu såg man att hon faktiskt var vacker. Men jag hade en underlig känsla om henne. Jag stannade kvar efter att Frida och Maria hade gått den gången. Jag ville se vart Fridas mamma tog vägen. Kvinnan reste sig upp och började gå bort på en gångstig, jag följde diskret efter. Vi gick en bit till vi kom till ett område med mycket skabbiga lägenheter. Bodde hon där? Nej hon kunde knappast ha råd med en lägenhet när hon hade näst intill trasiga kläder på sig.
Men när jag följde efter henne gick hon in i en trappuppgång. Jag smög in efter henne, men stannade innan korridoren gjorde en liten krök och hörde att hon hade stannat. Ljudet av nycklar som låste upp dörren, men plötsligt rycktes den upp inifrån.
En man började skrika åt henne på ett språk jag inte förstod, kvinnan skyndade in i lägenheten och började sedan skrika tillbaka mot mannen.
Jag som nu visste att de bodde på bottenvåningen gick ut för att se om jag kunde se in genom fönstren. Men när jag kom ut såg jag att rullgardinerna var nerdragna. Jag gav upp och gick hemåt samtidigt som jag funderade. De kan inte ha ett bra förhållande, tänkte jag. Men det är ingen risk att Frida kommer dit när mamman knarkar som hon gör. Men och andra sidan ser hon bättre och bättre ut.
När jag kom hem hade jag inte tid att tänka på det mer för jag hade ju prov nästa dag i skolan och jag var tvungen att klara det för att få bra betyg. Jag antar att jag blev så otroligt förtjust i Frida för att jag inte har några egna syskon. Hon var som en lillasyster för mig och det var vad jag alltid hade velat. En lillasyster att mysa med och leka med. Göra små kransar med blommor och blad att ha som princesskrona i det mörka håret och lyfta upp henne så att hon kunde ”flyga” som en elva.
Det gick en vecka eller två och jag såg inte till Fridas mamma längre. Hon kom aldrig till parken och jag började bli lite orolig. Tänk om mannen hade slagit ihjäl henne? Men det visade sig att jag hade fel, och jag vet inte om jag kanske hellre velat att hon skulle vara död.
Det gick nämligen en vecka till och när jag sedan pratade med Marie en dag fick jag reda på att Fridas mamma begärt vårdnaden om Frida. Jag var då glad för Fridas skull för hennes mamma hade återhämtat sig från droger och fått ett jobb. Men ändå var jag misstänksam. Kunde allt det hända så fort. Så många människor var arbetslösa och don anställer en före detta knarkare som vart ren i knappt en vecka? Det lät lite konstigt i mina öron och bara genom att titta på Marie förstod jag att också hon var lite orolig.
”Jag ska försöka med allt för att hon inte ska få tillbaka Frida” mumlade hon och såg sedan på den lekande brunhåriga lilla tjejen som satt för sig själv och skrev bokstäver i sanden. Jag hade lärt henne att skriva och jag blev mycket förvånad hur snabbt hon lärde sig. Jag behövde aldrig upprepa samma sak två gånger. Det verkade som om hon fattade precis vad jag menade, vad jag än sa till henne.
”Hon vet inte eller hur?” sa jag efter att vi hade betraktat flickan ett tag. Marie vände sig mot mig och såg in i mina ögon.
”Hur skulle jag kunna berätta? Hon är den enda av barnen som aldrin frågat om sina föräldrar. Hon kallar min för sin mamma och hon är lycklig. Hon skulle inte trivas där, det vet jag.”
Maries ögon var tårfyllda och var nära att svämma över. Men hon tog sig samman när hon såg att en av pojkarna höll på att gräva ned leksaker i sanden.
Rättegången var veckan därpå och som vi alla fruktat fick Fridas mamma tillbaka vårdnaden om sitt barn. Hon såg så lycklig ut, men jag undrar just om det var på riktigt. Allting gick så fort, plötsligt var Frida borta innan jag han ta farväl, de hade flyttat också så jag visste inte vart jag skulle om jag ville hälsa på henne. Jag hörde mig för efter deras nya adress men det var ingen som visste. Efter detta plötsliga försvinnande blev både jag och Marie oroliga. Jag skulle ha tagit mitt körkort den veckan men jag sköt på det för att hjälpa till på barnhemmet.
Inte mer en än vecka efter att Frida hade försvunnit fick vi veta att hennes mamma var efterlyst för stölder och inbrott.
Jag var på stan en helg för att köpa mat till min katt, det hade alltid vart min uppgift sen jag fick katten även om jag bor hemma men mina föräldrar ”det är din katt och du får betala för mat och allt vad den behöver”
På vägen hem såg jag henne, Fridas mamma, hon gick in i en bakgrund och försvann in genom en dörr. Jag skyndade efter och gick in genom dörren jag med. Det fanns lägenheter här och när jag hörde hissen gå igång förstod jag att hon måste bo några trappor upp. Jag skyndade och sprang upp för trapporna. Jag hörde att hissen stannade en våning ovanför mig och jag han precis upp för att se vilken dörr hon försvann in i. Jag stannade och hämtade andan. Det var en stark lukt av sopor i trapphuset och färgerna på väggarna var gråa toner av gult och grönt. Jag gick långsamt fram till dörren och såg genast att det inte fanns något namn på brevinkastet. Jag tog ett djupt andetag och tryckte in ringklockan, som naturligtvis inte fungerade. Det gjorde mig ännu nervösare och när jag knackade på dörren och sedan hörde steg inifrån blev jag nästan rädd.
När Fridas mamma öppnade dörren såg jag genas att hon kände igen mig. Skit också, nu kunde jag inte dra några lögner om att jag var från någon verksamhet och att man kunde vinna något fånigt pris. Inte för att jag trodde att hon skulle nappa på det men jag hade inget bättre förslag just då. Jag stod tyst och kvinnan bara stirrade på mig.
”Umm, är Frida där? Jag umm är hennes vän och..”
”Frida? Vem Frida, var har du fått det ifrån?” Röt hon plötsligt åt mig och jag blev med ens arg för att jag visste att hon ljög.
” Den lilla brunhåriga tjejen som ni nyss fått vårdnaden om när ni vart drogfri i knappt en vecka, också tar du ifrån henne det som betydde mest. Hennes vänner som hon har växt upp med och… ” Jag blev med ens tyst, där stod hon bakom sin mamma i hallen, blåslagen över hela kroppen och såg med förskräckta ögon på mig. Hon bad om hjälp men vad kunde jag göra? Ingenting, jag var maktlös. Mamman hade nu fattat att jag såg på någon helt annan en henne och vände sig om.
”Gå tillbaka till ditt rum unge!” skrek hon åt Frida som försvann innan jag han blinka.
” Och vad det gäller dig, så vet jag inte vem du är och jag bryr mig inte heller. Hon slängde igen dörren och började med ens skrika åt Frida. Jag kunde inte göra någonting! Hon skulle slå sönder flickan tills det inte fanns något kvar av henne och det fanns inget jag kunde göra.
Jo det fanns det, jag kan ringa och berätta för någon. Jag tänkte inte på att ringa Marie, jag ringde polisen direkt och förklarade vad jag visste. Men de kunde ingenting göra utan bevis och de fick inte gå in utan husrannsakan och det var inte så lätt att få. Jag nästan skrek i luren medan tårarna strömmade ned för mina kinder. Polisen i andra änden bad mig att lunga ned mig och komma till stationen.
Jag satt där på en hård och obekväm stol hur länge som helst för att till sist få beskedet att dom inte kunde göra någonting fören i morgon. Jag protesterade, de måste göra någonting nu! Men han lyssnade inte utan fortsatte. De skulle höra av sig och självklart skulle jag vara med om de bestämde sig för att göra någonting.
Jag kunde inte sova på hela natten och i skolan var jag som en levande zombie. Jag väntade bara på att telefonen skulle ringa. När den äntligen ringde satt jag på en föreläsning och läraren såg surt på mig när jag sprang ut för att svara .När jag sedan stod utanför dörren igen , till samma lägenhet med två poliser med mig. Det började med att knacka på, när ingen öppnade bankade de hårdare och ropade att de var från polisen. Vi stod tysta en stund och lyssnade duns, någonting smällde eller föll sedan vilda snyftningar. Frida skrek och poliserna slog in dörren. De skyndade sin in i lägenheten med min tätt i hälarna. När vi alla kom in i det rum där de båda var blev jag chockad. Det var inte alls som jag hade trott. Fridas mamma låg på golvet, medvetslös och Frida satt bakom henne, blåslagen och grät. Har var så rädd. Poliserna riktade sina pistoler mot en stor högrest man mitt i rummet. Frida som hade fattat att allt var över, sprang fram till mig och jag omfamnade henne. Jag vågade inte lyfta upp henne för jag visste inte om hon skulle ha ont a det.
Senare på sjukhuset men Marie och barnen närvarande vi veta att mamman dog. Hon hade brutit flera revben som i sin tur hade skadat något inre organ. Så hon hade förblödigt inifrån. Mannen hade fått fängelse, tre år. Han förtjänade mer men det tyckte inte domaren. Frida hade inte brutit någonting men hon hade en hel del blåmärken, men de läkte ganska snabbt. Marie adopterade Frida och vi sågs allihop ofta i parken. Mina föräldrar blev goda vänner med Marie och vi spenderade flera högtider och helger tillsammans. Jag minns en gång på julafton när Frida gav mig ett spöke som hon hade sytt i skolan alldeles själv. Om jag anstränger mig ordentligt så kan jag faktiskt se att det är ett spöke, men det är knappt. Jag har det fortfarande kvar i en liten låda i garderoben.
Nu var det länge sedan jag hörde något från dem sist. Mina föräldrar flyttade längre norr upp i landet och jag studerade i Tyskland några år för att sedan bli läkare. Amanda och jag är fortfarande goda vänner men hon ville bo i Norge så hon bor nu tillsammans med sin Norska faster och ena kusin.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | blixten_88 - 8 mar 06 - 03:15- Betyg:  | | åååh så bra!! seriöst..såå gulligt..man blir som verkligen "med" i själva berättelsen..klockren 5a måste jag säga! =) | | Natta_ - 5 mar 06 - 21:20 | | nej den är inte sann , skrev den somen skoluppsats. men tack | Forever_you - 5 mar 06 - 04:53- Betyg:  | Den var bra! Välskriven.
Är den sann? |
|
|
|
