Livet i London! (del3) |
När jag inte svarar tappar Jonas intresset och lutar sig tillbaka i soffan. Jag tittar upp mot klockan och kommer plötsligt ihåg uppsatsen.
”Jonas jag vet att du precis har kommit men du måste tyvärr gå.”
”Okej… Varför?”
”Tja… Jag måste göra en uppsats till imorgon.”
”Okej men då kanske vi ses imorgon eller någon annan dag.”
”Visst.” Säger jag samtidigt som jag reser mig upp och Jonas följer mitt exempel. Han går vidare genom hallen och börjar ta på sig sin jacka. Men innan han går ger han mig en lätt puss på munnen och lägger en lapp på byrån.
”Vi ses…” Säger han lite dröjande och blinkar mot mig. Han springer nästan ner för alla trappor och jag ser efter honom en lång stund innan jag försiktigt stänger dörren. Jag glider ner för dörren och hamnar där, sittandes på golvet. Vad hade hänt förresten? Efter en stund vaknar jag upp till värkligheten igen och ställer mig upp, tar min dator väska och sätter mig vid köks bordet. Men när jag kopplat upp hittar jag inte mina formulär utan bara massa vackra stilar på bokstäver och dem bildar mitt namn.
”Åh nej.” Säger jag när jag fattar att det är Jonas väska. Jag stänger snabbt datorn, lägger försiktigt tillbaka den i väskan och ringer upp Jonas.
”Hallå?”
”Hej Jonas, det är Samantha.”
”Hej…” Säger han dröjande.
”Kan du komma tillbaka hit? Du råkade ta min dator.”
”Oj… Visst jag kommer direkt. Vi ses om en stund Sam.” Klick! Jag lägger på luren och sätter mig ner för att vänta. Efter en stund hör jag det bekanta ljudet av ring klockan och jag reser mig för att gå och öppna.
”Leverans till Sam.” Säger Jonas med ett flin så fort jag öppnar ytterdörren.
”Tack, för båda sakerna.” Säger jag med en glimt i ögat.
”Va?” Säger Jonas oförstående men tycks sedan lysa upp.
”Jaha du menar det.” Säger han med betoning på ”det.”
”Ja och jag gillade det faktiskt.”
”Jaså?” Säger han förvånat.
”Ja! Och förresten kan uppsatsen vänta om du vill komma in.”
”Visst, gärna för mig.” Jag släpper in honom och han ger mig väskan, drar av sig ytter kläderna och hälsar på Claire och Lucy. Jag lägger väskan på byrån och går tillbaka in i tv-rummet. Då upptäcker jag att jag aldrig stängde av Tv:n. Men Jag brydde mig inte så mycket utan satte mig i soffan och en stund senare kommer även Jonas in.
”Vill du ha en till av det?” Säger han och sätter sig ner.
”Visst, du smakade ju så gott.” Först pussar han mig lätt för att sedan kyssa mig länge. Jag slår mina armar kring hans hals och sluter ögonen. Men sedan puttar jag honom lite lätt ifrån mig.
”Vad är det?” Säger han och ser oroligt på mig.
”Det känns inte rätt.” Säger jag medans jag kurar ihop mig till en boll och begraver ansiktet i händerna.
”Men…” Hans ansikte får ett nedslaget utryck och jag får dåligt samvete. Så jag struntar i om jag inte tycker det känns rätt och kysser honom. Genast lyser hans ansikte upp och han kramar om mig länge.
”Samantha, även om vi inte känt varandra länge så älskar jag dig.” Jag fnissar till och gosar ihop mig vid hans sida och tittar mot Tv-rutan.
* * *
Jag måste ha nickat till för när jag vaknar är det alldeles mörkt och Jonas är borta. Jag blir direkt klarvaken och sätter mig upp. Jag sträcker lite på mig och ställer mig upp. Jag faller nästan direkt omkull av att Lucy ligger på mina fötter.
”Lucy…” Viskar jag och sparkar henne lite lätt i sidan för att hon ska vakna, jag lyckas inget vidare. Så jag drar undan fötterna och går ut ur rummet och in i bad rummet.
|
|
|
|
