Diamond eyes : part five (sann) |
Onsdag:
Fördag:
Mina knän är svaga igen. Så där svaga att de inte riktigt känns säkra att gå på, som om dom kommer kasta ner mig på golvet.
Jag tar stöd av trappan när jag går ner, väger väskan på axeln och skyndar rakt fram. Det är morgon och jag är sen. Igen.
Jag har aldrig riktigt orken eller motivationen att gå upp på morgonen, och det slutar med att jag sover över alla lektioner eller kommer tio minuter sent.
Egentligen är jag sjukt snabb när jag väl kommit upp ur sängen, kastar på mig kläder, tar väskan som jag packade kvällen innan, smörjer in ansiktet med de där fyra krämerna jag alltid använder 2 gånger per dag, sköljer med flourskölj, sminkar lite snabbt och skyndar till skolan.
Det är inte så att jag har långt till skolan. Tvärtom. 20 meter kanske, det tar inte ens en halvminut att gå dit.
Med den vita väskan med en himla massa blommor på studsande mot axeln skyndar jag fram, försöker att inte se alla snöhögar som ligger överallt.
På svenskan ska vi jobba på miljöbeskrivningar. Jag får jobba med S, och ärligt talat blir jag så himla glad när hon frågar, för då slipper jag vara själv.
Jag hatar alltid när man ska dela upp sig, för det blir ju alltid en över, och jag hatar att vara den över.
Ungefär som när man blev vald sist på gympan i lågstadiet, trots att man var ganska bra på idrott.
Jag och S ska beskriva miljön utanför fönstret. Det är en otroligt fånig uppgift, man ska skriva allt i en töntig tabell, tex smak, lukt, känsla.
”Ni kan väl smaka på några gamla löv” Ler R, vår svenska lärare.
Men jag har aldrig varit den som håller sig till tråkiga tabeller.
Med en sönderbiten stiftpenna börjar jag kladda ner det jag ser omkring mig, smutsig snö, surrande datorer och ännu mer smuts. Grått, grått, grått.
När jag och S ska sammanställa det vi båda skrivit ler hon lite.
”Du skriver alltid så… deprimerande”
För trots att vi har skrivit om precis samma sak, har S fått med en massa bra känslor. Vår.
Och kanske,
Kanske är det så att jag bara fokuserar på allt dåligt?
Som smutsig snö.
Jag orkar inte.
Orkar knappt andas.
Somnar på kemilektionen, och smiter därifrån efter tio minuter, med min kemilärares ironiska kommentar ringade i öronen, stegen hem är tunga. Grymt jävla tunga, och jag fokuserar blicken på mina ballerinaskor, tvingar fötterna att gå, fortsätta gå!
Och dom lyder.
Eftermiddag:
Han halvligger i soffan utanför vårt klassrum, och jag sitter på den där fula trägrejen det är meningen att det ska vara skor på. Att det är obekvämt struntar jag i.
Jag vet inte ens om jag fokuserar på vad vi säger, men orden kommer så snabbt, så lätt. Och rätt. Det känns alltid rätt med honom.
Och han vet vad jag tycker om när folk ”bryr sig om mig” så han säger det med tillgjord röst, gör till sin dialekt så mycket han kan.
”Jag blir ju orolig”
Och jag kan skämta bort det, svarar med lika töntig dialekt på någon helt annat fråga än det han ställde.
”Lova att äta!” Ropar han efter mig, och jag räcker ut tungan och fortsätter, utan att svara, kastar bara ett ”Puss!” till honom.
Och när jag sitter där i myssängen en halvtimme senare, med världens finaste kudde bakom huvudet och med superte i på bordet känns allting plötsligt så himla mycket mer färgfullt.
Kanske, kanske
Är det bara så att jag fokuserar på att dåligt?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 maj 08 - 08:15- Betyg:  | | jättebra. gillade sista meningen <3 | | Guldvattnet - 8 maj 08 - 17:26 | | fett bra, starkt att skriva en sann historia <3 | | glasbubblan - 7 maj 08 - 21:50 | jag ska ge dig en himmla massa mer bra som du kan fokusera på!
jag ska ge dig så många brev så du blir begrad under glitterord och luft!
och jag lovar att när du dricker det finns jag med dig och ger dig luft hur mycket än vill ha (och lite extra för säkerhets skull!)
te till tone <3 |
|
|
|
