Everything's made to be broken - oneshot |
Wenn nichts mehr geht (när inget längre går)
Hennes hud är ljus. Som om hon inte solar särskilt mycket, utan hellre håller sig i skuggorna. Den ljusa färgen skär sig mot min hud. Men det är något jag alltid älskat. Kontraster. Vackra ting blandat med trasighet, svart och vitt.
Och om jag är det vita, är hon det svarta. Det där som förstår en vacker helhetsbild.
Jag tror att hon sover nu. i alla fall om man ska döma av hennes andetag. De är så långsamma, rofyllda. Inte alls som annars, då hon andas snabbt och oregelbundet, som om hon är rädd att all luft ska ta slut. Bara så där.
Hon är verkligen vackrast när hon sover. De släta ögonlocken döljer de kaosblåa ögonen, och henne läppar är visserligen fortfarande sönderbitna, men inte längre sammanpressade. Det enda som stör den rofyllda bilden är de smala armarna som krampaktigt kramar om hennes egen kropp. Som om hon vill skydda sig mot något. Som om hon även i sömnen är rädd för det där som får regn att falla från hennes ögon all vaken tid.
På det repiga vita nattygsbordet står det en liten sprucken vas med blommor. Några små fina blåa blommor jag inte vet namnet på blandat med maskrosor. Det är typiskt henne att blanda de fulaste blommorna med de finaste. Eller så kanske hon inte ser de som de fulaste. Hon har ett helt annat synsätt, annat perspektiv. Jag kommer aldrig riktigt in i hennes värld. Kan inte spräcka den där bubblan som omger henne, likt en fluga i ett nät.
Och jag har ingen aning om hon är nätet eller flugan.
Golvet är smutsigt, och jag kommer inte ihåg när vi sist dammsög. Kanske var det i förrgår, men det kan lika gärna ha varit för en månad sen.
Hon har en förmåga att få mig att släppa allt, glömma bort allt annat än att få henne att andas. Få hennes lungor att fortsätta pumpa den där luften hon är övertygad om är förorenad.
Över all smuts ligger den där himmelsblå mattan vi köpte när vi precis flyttat in. Det hade varit en sommardag och solen hade för en gångs skull skinit rakt ner på oss. Strålarna reflekterades i hennes röda hår och fick det att se ut som glitter.
Vi hade åkt till närmaste Ikea, och hon hade klarar av bussen med att krampaktigt hålla mig i handen, men hon fick inga anfall, satt bara med halvslutna ögon. Men hon log och då, just precis då, kändes det som om allt skulle ordna sig. Som om allt skulle bli bra igen.
Men i och med vintern blev våra andetag kalla, frusna, och solen lyste inte för oss längre. Hade gömts under en grå hinna.
Och den där hinnan var alldeles för tjock för att bryta sig loss ur.
Hennes ögon fick tillbaka det där panikartade och luften blev svår att andas igen.
Vi frös liksom fast i ett mönster. Fick de där rutinerna vi alltid pratat om att vi aldrig skulle få.
Och det blev alldeles för vanligt för mig att torka upp blod från golvet. Men hur mycket jag än torkade, gick det inte riktigt bort. Vissa saker gör visst inte det.
Och dom där osynliga märkena hennes läppar lämnar på mitt nyckelben,
Kommer alltid finnas där, hur mycket aceton jag än tvättar med.
Hon ger ifrån sig något ljud, det låter lite som ett kvidande, och knyter händerna så hårt att de blåa ådrorna liksom sticker ut från handen. Jag gör en rörelse, som om jag överväger att lägga min hand på hennes.
Men min hand ligger stilla. Rör inte på sig.
Även om jag kramade om hennes hand med min, skulle hon säkert bara rycka åt sig den, kanske till och med börja skrika och vakna med kaos i ögonen och tro att jag var det där monstret från hennes mardrömmar.
Och ibland hade kände jag mig som det. Men precis som jag fick ont precis innnaför revbenet för att jag inte kunde ta hand om henne bra nog, fick hon precis lika ont för att jag var tvungen att ta hand om henne.
Jag reser mig upp på armbågen och får en skymt av mig själv i det smutsiga fönstret. Det mörka håret är rufsigt och de gröna ögonen ser självlysande ut. ”Kattögon” brukade hon alltid säga och le. Nu kommer varken jag eller hon ihåg hur mina ögon brukade glittra.
Jag vänder snabbt bort blicken, vill inte se spegelpojken, vill inte se hur han har blivit.
Den digitala klockan på nattygsbordet visar att jag måste gå upp om en timme, göra frukost och hoppas att det är en bra dag. Hoppas att hon inte behöver ta i-nödfall-medicinen och att det inte kommer regna från hennes ögon.
”Det gör ont”
Hon slår upp ögonen, och flyttar sig närmare mig. Rösten är tonlös. Numera har hon bara ett tonläge. Kan inte skifta till den där ljusa, fnittriga rösten hon alltid hade innan.
Jag lägger armen om hennes axlar, och hon rycker till, som om jag bränner henne, sedan slappar hon av och låter den ligga.
”Det gör ont” Upprepar hon.
”Vart gör det ont?”
”Överallt”
Och jag skulle göra allt, skulle göra vad som helst för att rädda henne från det där som sakta får henne att gå sönder, lite mer för varje dag
Men hur räddar man någon från sig själv?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 maj 08 - 08:20- Betyg:  | | underbar <3<3<3<3<3 | | Guldvattnet - 8 maj 08 - 17:32 | | så himmla fin <3 | | Mangasagan - 8 maj 08 - 17:26 | En av de absolut Bästa Oneshot jag läst!
<3 | | Maadelen3 - 7 maj 08 - 17:05 | Alltså Tone.
Jag älskar allt du skriver.
Du värsta fängslar mig. Grymt bra <3 | | aakwasweet - 7 maj 08 - 15:51- Betyg: | | En av de allra bästa Serier/noveller jag har läst! Forts? | | glasbubblan - 7 maj 08 - 14:16 | du.
det är bara Du som kan skriva såhär.
jag sitter verkligen fast i varje ord du skriver.
och det är som magi att läsa,
och att Känna dina ord.
för du skriver verkligen så att det K ä n n s
känns på riktigt i mig!
<3 |
|
|
|
