Världen i ett pussel |
Hon sitter och studerar bitarna. De bitar som ligger utspridda över hela golvet som ett exploderat plockepinn och som alla bildar pusslet på 3000 bitar. Hon blir fascinerad varje gång något synkroniseras, hur något likt symbios plötsligt väljer att passa med biten längst in i hörnet. Hur någonting skapas som redan är skapat. Och hur det känns som att världen ligger på hennes golv. Den nyuppkomna känslan av magi förtynar likt sekundrar i en timme, och snart lyser hennes sylvassa glober i jakt efter någonting nytt att försluka medvetandet i. Hon reser sig upp, tar stöd med handen mot golvet vilket medför ett band av uppluckrade pusselbitar. Hon står och skådar allt ovanifrån, skotthålen i världen, för att sedan le åt det hela med en ocensurerad rad av vithet. Missfärgningen kontrar i kanon.
Hon lämnar sedan rummet av förvrängda fantasier, går vidare till badrummet. Spolar vatten ur den fientliga kranen av kyla. Varmvattnet är slut. Såsom värmen i stjälen. Hon sköljer ansiktet tre gånger och njuter av känslan som förför hennes celebral med essensiella hallucinationer. Känner hur vattnet sköljer bort det sista tända ljuset av stearin och hur håret på armen står som givakt. Hon ser sedan på den trasiga skåpluckan i hopp om att finna sig själv i spegelns kall. Tunga flegmatiska ögon bevingade mörkret från igår. En siluett av ett skal av mänsklig karaktär. En regndroppe förintad av marken. En uppgivenhet.
Hon lämnar det sekundära rummet av subtilt rinnande droppar och vassa ting för att ställa sig likt en fluktare i sovrumsfönstret på jakt efter imaginära tillfredsställelser. Hon följer en fri fågel i det hermetiska vars dynamik gör den svävande. Och det ända tills den blir osynlig på grund av ett stort miserabelt lägenhetshus av stel tegelkaraktär. Följer fågelns försvinnande bakom soliditeten likt en intergalaktisk kollision. Hon andas ut några dammkorn som fastnat någonstans därinne, slänger en blick på timvisaren som pekar fyra och påminns åter om att hon gett upp faktorerna tid och rum. Stänger balkongdörren som stått och andats på gavel i tre dagar nu medan hon i ögonvrån kan uppfatta ljusskillnaden av att den sista rektangeln till lägenhetsfönster utefrån släcker sin lampa. Lägger sig i sängen fortfarande intrasslad hopen av textil. Tänder 50-tals lampan på det sargade nattduksbordet och fattar händerna kring en felstavad bok om hundraser.
|
|
|
|
