Livet i London! (del2) |
”Rrrrr…” Jag reser besvärat upp från soffan och svarar.
”Hallå?” Säger jag trött.
”Tja det är Jonas, stör jag eller?” Säger han förvånat.
”Åh sorry, jag är bara lite irriterad,” svarar jag ursäktande.
”Okej…”
”Men hur fick du mitt nummer?”
”Ehh… hallå telefon katalog,” svarar han retsamt.
”Haha! Jättekul,”
”Du har du något i mot om jag kommer över?” Jag blev stum av förvåning att han frågade så det blev att han fick nästan skrika innan jag reagera.
”Förlåt jag blev lite chockad.”
”Okej men är det okej eller?”
”Visst… antar jag”
”Cool vi ses.” Klick! Jag stirrar på luren en stund innan jag lägger på, för att sedan springa in i sovrummet för att snabbt bädda sängen, samla ihop all smuts tvätt, slänga den i tvätt korgen och dra borsten genom håret några gånger.
”Ding-dong”
”Jag kommer,” ropar jag och springer mot dörren och öppnar.
”Hej,” säger jag charmigt och ler.
”Tjena Sam, är det okej att jag kallar dig det?”
”Visst,” säger jag och släpper in honom i hallen.
”Wooo,” han visslar till och ställer ner sin väska som han hade haft slängd över axeln och drog av sig jackan för att hänga upp den.
”Sjyst lya,” säger han med beundran i rösten.
”Tack,” Jag leder honom till vardagsrummet, nästan trycker ner honom i soffan och går vidare mot köket.
”Vi har en gäst tjejer så var snälla,” säger jag medans jag lägger in en popcorn påse i mikron. Som om dem förstod gick dem in i vardags rummet och höll Jonas sällskap. Jag satte på timern och gick med dem.
”Är flickorna snälla?” Frågar jag och Jonas nickar.
”Ja som små änglar,” Jag ler mot honom men jag måste gå igen eftersom popcornen är klara. Jag små springer mot köket och tar fram en skål, öppnar påsen och häller i popcornen.
”Popcornen är klara!” Utropar jag när jag kommer tillbaka.
”Mm, smaskens,!” Säger han och greppar en näve. Jag tar också lite, slänger mig i soffan och sätter på Tv:n. Plötsligt är alla program intressanta. Jag sneglar mot Jonas var och varannan minut, tillslut upptäcker han mig och frågar varför jag stirrar.
”Ehh…” Är det enda jag får fram men han ler ett så sött leende att jag förstår att han inte menar något illa utan bara undrar.
Ja det här var ju del 2 hoppas ni gillade den;)
|
|
|
|
