You are my only one....Del 2 SISTA |
En dag när jag för ovanlighetens skull satt hemma och tittade på tv, rödögd av hårt festande, så kom jag ihåg lappen och bestämde mig för att ringa. Signalerna gick fram och jag blev alltmer nervös. Vad skulle jag säga? Skulle han ens komma ihåg mig?
Jag var nära att lägga på då jag plötsligt hörde att han svarade. Först blev jag helt förvånad och kom mig inte för att säga någonting men efter att han undrande sagt "Hallå?" så slängde jag ur mig ett "Niko, kommer du ihåg mig?".
Hur idiotisk får man vara. Såklart så skrattade Niko till och svarade med ett frågande "Anna?".
Efter det så flöt samtalet på och jag tror att vi säkert satt och pratade i en timme om det räcker. Det var så lätt att prata med honom och samtalet bara flöt på. Det liknande ingenting som jag tidigare upplevt och jag kände mig glad då vi till sist la på luren.
Nu hade han i alla fall mitt nummer.
Som om det var en gammal vana så började vi nu höras av dagligen och jag slutade alltmer att umgås med min så kallade pojkvän. Drogerna hade jag dock inte slutat med, men jag fick tag på dem från annat håll istället. Trots att Niko nu kände mig ganska väl så visste han inte om mitt drogberoende. Jag var rädd för att erkänna att jag faktiskt var fast, och jag var rädd att om jag gjorde det så skulle han lämna mig. För vem vill ha en knarkare till flickvän?
Men till sist var det omöjligt att dölja det längre och en sen kväll hemma hos mig så sa jag det rätt ut. Jag orkade inte vira in det i långa krångliga meningar utan sa som det var. Den enkla sanningen. "Jag är en missbrukare".
Jag hade förväntat mig att han skulle dra sig ifrån mig och mumla något om att han nog borde gå hem men efter att den första chocken lagt sig så la han till min förvåning armarna runt mig och gav mig en varm kram.
"Jag älskar dig, och på något sätt så kommer du att ta dig ur det. Jag vet det, för jag tror på dig".
Det var en enorm lättnad att han accepterade mig som den jag var, inte bara valda bitar. Det var lättare nu när jag inte behövde dölja mitt missbruk för honom. Det var ju ändå en stor del av min vardag så det hade ju inte varit det lättaste.
Efter det så kom Niko och jag varandra allt närmare och det kändes som om inget var för svårt att tala om. Jag kände mig alltmer lycklig och när vi varit ihop i 5 månader så tog jag modet till mig. Jag skulle sluta med droger.
Att sluta med droger var nog bland det svåraste som jag någonsin gått igenom. Att hålla sig ifrån det tar all ens kraft och energi. Den som säger att man kan bara man vill vet inte riktigt vad det handlar om. Även fast man vill så är det inte alltid så lätt. Många faller på mållinjen och börjar med det igen även fast viljan att sluta finns där. Problemet är att den inte är stark nog.
Men på något vis så kämpade jag på. Jag fick ett återfall och det dolde jag till en början för Niko. Jag ville helt enkelt inte berätta det för honom. Han som hade stöttat mig så, och sen bara svek jag honom. Jag skämdes något enormt och kicken som drogen gav mig var inte värd det. Till sist så berättade jag för Niko att jag hade haft en återfall och visst blev han besviken men han stod fortfarande kvar vid min sida. Jag vet inte hur han orkade med mina humörsvängningar under den perioden. Jag var nog inte den allra lättaste att ha att göra med.
När jag hade varit ren i 2 hela månader så bestämde jag mig för att sätta mig ner med mina föräldrar och berätta för dem att jag hade missbrukat men att jag nu var ren.
Även fast jag misstänkte att de måste ha anat något som behövde jag ändå berätta det. Det var en lättnad att krama om dem efteråt och känna att jag inte hade något att dölja längre.
Mitt liv kändes lättare och lättare och jag kände mig för första gången på länge lycklig.
Kontakten med Julia hade jag sen länge brutit. Det funkade inte längre att hänga ihop med henne när hon fortfarande höll på. Vi hade heller inte så mycket gemensamt mer och det jag ville nu var att börja om på nytt med kompisar som fanns där för mig. Jag ville att livet skulle bli mer positivt och jag fokuserade på framtiden och på det som skulle komma. I den framtiden ville jag ha Niko för ett liv utan honom kunde jag inte längre tänka mig.
Men livet kan förändras på alla de tänkbara sätt när man minst anar det.
En tidig vårdag, då det var lite över två år sen vi träffades, så var Niko på väg hem i sin nyinköpta bil. Han hade stolt hämtat den en vecka innan och han älskade känslan av att köra runt i den och veta att det var hans alldeles egna. Jag visste att han var en duktig på att köra så jag oroade mig inte så mycket för det, men problemet är att tyvärr så är man ju inte själv på vägarna. En bil hade plötsligt kört över på fel sida av vägen och kört rakt in i sidan på Nikos lilla bil. Han hade dött direkt. Föraren i den andra bilen överlevde men låg ett bra tag på sjukhus innan han återhämtade sig. Tydligen hade han kommit hem ifrån ett kalas och varit så trött att han somnat över ratten.
När Nikos föräldrar ringde till mig och berättade vad som hänt så var det som om något gick sönder inom mig. Jag var alldeles tom och jag sov i flera timmar i sträck. Det kändes som om det var det enda sättet att komma ifrån det otäcka som hänt men även i mina drömmar så fanns Niko, men där var han levande.
Jag fann inte längre någon mening med livet. Inget kändes kul längre och mina föräldrar var ganska oroliga för mig. Var de än sa så verkade det inte nå fram till mig, jag var utom räckhåll.
Det som räddade mig var något som jag verkligen inte väntat mig. En utebliven mens, ett positivt grav test. Nikos barn.
Det kändes som en räddande ängel mitt i allt det hemska. Ett ljus som ledde mig ut. Sakta men säkert tog jag mig ur min depression och jag började planera för barnets ankomst. Månaderna gick och snart var det dags för förlossning. Barnet kom till världen efter en ganska lång förlossning och jag grät av lycka men även av sorg. Niko skulle aldrig få se sitt barn men jag var ändå fast besluten att hålla hans minne levande. Aldrig att hans lilla dotter inte skulle veta vem hennes pappa var. För trots att jag födde barnet ensamt så var det aldrig mitt barn. Det var vårt barn. Mitt och Nikos.
Nu har det gått tre år sen vår lilla Isabell kom till världen. Hon sitter här alldeles bredvid mig och likheten med Niko är slående. Trots att han nu inte längre finns i livet så finns han ändå kvar. Styrkan han gav mig under tiden då han levde är drivkraften som får mig att fortsätta.
Here I go, scream my lungs out and try to get to you
You are my only one
I let go, but there's just no one who gets me like you do
You are my only, my only one
Made my mistakes, let you down
And I can't, I can't hold on for too long
Ran my whole life in the ground
And I can't, I can't get up when you're gone
Låttext: Yellowcard-Only one
Texten på slutet är just den som jag blev inspirerad av och har ni inte hört den så gör det!
Och sen vill jag ha en massa kommentarer på vad ni tyckte om den:P
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ciissii - 10 maj 08 - 18:08 | Jättebra, gillade novellen rakt igenom. Håller med
Mp3. Jättebra skriven! :) Stark femma! | whats_her_name - 8 maj 08 - 20:37- Betyg:  | vännen...känner ju igen en del ändå.
grät av en viss del , mycket känslor som stormade,mycket minnen.
<3 | | xDDockanDX - 6 maj 08 - 18:46- Betyg: | | Den var jättebra! bra att hon släpptte det och bestämde sig för att behålls barnet!:D:D EN ULTRA STARK FEMMA | | Justmyfault - 6 maj 08 - 17:48- Betyg: | | Jätttebra!! :d | | Mp3 - 5 maj 08 - 21:40 | | jag måste säga emot Danding, för jag tycker att det var just det här sättet som du skrev på som gjorde denna novell underbar <3 den är verkligen helt fantastisk och helt underbart vacker <3 Jag gillar den och låten <3 <3<33 | | Lovely__ - 5 maj 08 - 21:18 | Tackar:)
men det var meningen att den skulle vara så. men klart att jag kunde haft med någon mer konversation. Något att tänka på tills nästa gång! |
|
|
|
