Det som ingen annan vet. Del 3 |
Freja
Märklig kille, snygg men märklig. Som han tittade på mig, han riktigt
glodde med sina stora blå ögon. Det var nog de vackraste ögonen jag sett
i hela mitt liv och de berättade så mycket. När han tittade på mig kunde
jag nästan höra någon säga att något hemskt hänt i den killens liv,
trotts att ingen öppnat munnen. Resten av vägen funderade jag på om jag
sett honom någon stans förut men jag kunde inte påminna mig om det, men
det kändes ändå som att jag sett de ögonen någonstans förut. De var så blå,
de hade färgen av ett djupt hav som jag genast drunknat i. Det kändes helt
enkelt som att jag redan kände honom fast att jag visste att jag aldrig
träffat honom innan.
- hej, kom in. Mika stod i dörren till den lilla lägenheten där hon bodde
tillsammans med sin mamma och tre smöbröder. Helt otroligt att så många
personer kan på plats i en liten skokartong som denhär lägenheten. Vi gick
in på hennes rum och satte oss i sängen.
- Du föresten, Sandra har fest i helgen, du hänger på va? Jag funderade på
det en stund, fester var mycker roligare förr, när man själv kunde bli lite
lullig. Alla medicinerna jag tar nu gör att jag inte får dricka någon
alkohol alls.
- Freja, hallå! Du ska me va?
- Nja jag vet inte om jag känner för det. Jag känner ju knappt Sandra, hon
kasnke inte gillar arr jag kommer med.
- Nej det är klart att du får hände med! Du är ju med mig. Komigen nu,
klart att du ska med. Det kommer att bli svin kul!
Jag såg på henne hur gärna hon ville på den här festen, men kunde hon bara
inte fatta att inte jag ville?!
- Aa, okej, jag händer på.
- Yes, bra Freja! Då ringer vi Turken direkt. Vad ska du ha, vodka eller?
Hon lös upp som en sol så fort att jag sakt ja, ville inte göra henne
besviken med vad skulle jag hitta på för ursäkt till att jag inte skulle
dricka någonting i kväll heller.
- Alltså, tror inte jag ska ha någont. Om jag hade tur nu så skulle hon bara
säga okej sock strunte i varför jag inte skulle ha något. Men så skulle jag
verkligen ha tur.
- Är du säker? Du har inte tagir en klunk på jätte länge nu. Vad har hänt
med dig?
Turen var visst inte på min sida, och vad skulle jag säga nu? Jag vill inte
berätta för henne riktigt än, jag vill aldrig behöva berätta det för henne.
Jag menar, det räcker med att jag lever med det hämska, det är inget jag vill
dela med mig av.
- Nej men jag vill bara inte, jag har kul ändå... och så slipper jag må så
såligt dagen efter också.
Dålig ursäkt kanske men kunde inte komma på någon bättre för tillfället. Nu
gäller det bara att hon inte genomskådar mig. Jag kände hur jag under hela
konversationen slickat mig nervöst om läpparna och fackat hysteriskt fram
och tillbaka med blicken.
- Aha, jaja du gör som du vill men jag ska ha i alla fall.
Hennes röst lät nästan lite sur, eller så var hon bara väldigt besviken.
Om hon bara visste att jag skulle ha gjort det om jag bara fick, om jag
bara kunde. Snälla Mika, försök att förstå, försök att förstå hur jag har det.
|
|
|
|
