9. Stich Ins Glück [ff] |
...och så allihop i kör: GRATTIS JAMIE ! Haha *ego* jag har faktiskt ettårsdag på dikta idag, jag skryter med det för typ... alla :) men i alla fall. Min öhm... tårta som jag bjuder på här idag, är en ny del av Stich ins Glück som är bakad på åland med den sötaste jordgubbssylt jag någonsin smakat och nytt för i år, BLÅ marsipan ovanpå! Herregud, vad man moderniserar här omkring nu... Jaja, och inuti, är sylten blandad med lite grädde för att späda ut allt det där söta och.. ja, alldeles hembakad är den. Fast åländsk då som sagt. men ja, ta en bit varsågoda, och berätta gärna för bagaren vad ni tyckte och kände. För mycket sött eller salt eller... ja vad ni nu tyckte xD Hon tar hjärtligt emot ALL kritik :)
(Snabb översättning: Delen skrevs på åland, av skumbananen här då, lämna gärna en kommentar och säg vad ni tyckte så blir skumbananen glad på sin dikta-ettårsdag.)
Kapitel nio
Come back to my arms
Hon vaknade nästa morgon, med Toms varma, starka armar omkring sig. Hon kände hans djupa andetag fläkta hennes nacke i ljumma fläktar och när hon återigen slöt ögonen hade hon lika gärna kunnat befinna sig på en sommaräng med en ljum vind som blåste henne i nacken. Dock föredrog hon att ligga i en säng tillsammans med honom än ensam på en äng. Hans andetag var sköna mot hennes hud, och hon var glad över att känna dem.
Hon visste vad som väntade henne denna dag, och hon ville inte att det skulle behöva ske. Att besöka familjen återigen hade varit hennes högsta önskan i nästan ett år och hon hade väntat och väntat på att denna resa faktiskt skulle bli av, och trots detta, tvekade hon nu, när stunden var kommen. Det enda som rymde hennes huvud då hon låg där i sängen, med Tom bredvid sig, var: Varför?
Varför kunde hon plötsligt inte se fram emot det här på samma sätt som innan? Varför hade det blivit någonting hon faktiskt önskade att hon slapp ifrån? Det var hennes familj som det hela faktiskt handlade om. Det var hennes pappa, hennes mamma, yngre syster samt hennes äldre halvsyster. Ingen skulle skratta ut henne och dessa var inga främlingar för henne. De var hennes eget kött och blod, och hon kunde inte för allt i världen förstå vad som fick hennes nerver och hjärna att agera på detta sätt. Ingenting stämde.
Men kanske var det så det var menat. Att det skulle vara oförståeligt alltihop, och på så sätt bli lättare för familjen och Julia att kommunicera med varandra? Om ingen av parterna kände sig riktigt säker på vad det hela gällde och vad som faktiskt hade hänt tolv månader tidigare, då kanske det inte skulle bli lika svårt att tala om det. Åtminstone kanske det skulle bli en liten aning lättare.
Hon hoppades, och visste inte riktigt om alltihop hon just då fått att gå ihop, faktiskt var sant. Men det ville hon nog helst inte ta reda på. Nu hade hon sin teori, vilken hon tänkte hålla fast i, vare sig den stämde eller inte. Om någon hade något att säga om den, så varsågod. Bara hon slapp höra, och därmed börja tveka igen. Nej, nu förstod hon en liten del. Fick en liten förklaring på det oförklarliga. Rörigt var det, men hon fick acceptera det. Hon hade helt enkelt inget val.
Tom drog en djup suck i sömnen, och påminde henne på så sätt om hans armar om hennes sida. Hon kände värmen från honom värma upp henne, och plötsligt kände hon sig inte lika ensam och osäker längre. Tom skulle hjälpa henne. Han skulle finnas där som stöd ifall hon behövde, och att slippa göra det här ensam, var nog den största tröst hon hade just då.
Hon kunde inte låta bli att forma munnen i ett litet leende, innan hon blundade igen, andades i takt med utblåsningarna i hennes nacke hon kände, och efter ett litet tag, sov hon återigen, likt ett barn som haft en alldeles för hektisk dag, dock hade hon enbart varit vaken i cirka en halvtimme, och på den korta tiden, fått inta känslan av att hennes uppgift för dagen faktiskt, kunde gå bra.
Men när hon ett antal timmar senare samma dag stod på trappan till sitt eget barndomshem och precis hade tryckt in den lilla ringklockan bredvid ytterdörren, ångrade hon sig bittert och ville helst av allt bara vända om och springa därifrån innan någon märkte av henne. Men Tom hade tag om hennes arm, som nog var där för att stötta, fast just då kändes det för henne som att han tvingade kvar henne i helvetet, vilket han på sätt och vis också gjorde. Hon skulle dö. Hon var helt och hållet säker på den punkten. Att träffa sina föräldrar igen skulle bli alldeles för känslosamt och tårfyllt och nervöst för att hon skulle orka utstå hela spektaklet. Tänk om de faktiskt var arga på henne? Tänk om det enda hon framhävde hos dem, var ilska och hat. De kanske aldrig skulle förlåta henne för att hon hade lämnat dem och Sverige bakom sig, och därmed startat ett nytt liv. Från början. På nytt.
När det hördes steg inifrån den rosa lilla villan, kunde hon inte låta bli att krampaktigt gripa tag i Toms arm, som om det hela gällde liv eller död. Det var som att magsäcken vändes ut och in inom henne och hon ville bara springa därifrån och kanske till och med åka tillbaka till Tyskland. Hon ville inte behöva utstå det här. Det skulle bli för mycket tårar och kanske konflikter. Hon skulle inte stå ut med att se sin mamma i ögonen då hon talade om för Julia, att de klarade sig bättre utan henne. Vad skulle hon svara ifall att det kom fram att de faktiskt avskydde henne för det hon hade gjort. Det var nästan likamed döden för henne, kändes det som just då, när hon stod på villans trapp och väntade på att stegen skulle närma sig dörren ytterligare för att sedan öppna den.
Låset vreds om, och det hördes röster där inifrån. Något om sopor.
Hon kände så väl igen dem där rösterna, och hon kunde inte styra tårarna som hotade att tränga upp ur hennes ögon. Men hon kunde inte gråta än. Hon hade inte sett sina föräldrar i ögonen än.
Dörren svängde upp, och en blond, blåögd tonåring med glasögon stod framför Julia och Tom, och Julia var nära att ge ifrån sig mycket konstiga ljud då hon genast kände igen flickan som sin lillasyster.
Flickan kände tydligen också igen sin äldre syster, att döma av hennes förvånade ansiktsuttryck. Hon stod med öppen mun och glodde på stora systern, och ännu mer chockad såg hon ut när hon fick syn på Tom, som trots allt hade dolt sina dreadlocks med en samma mössa som dagen innan, och ett par stora solglasögon återigen upptryckta på näsan. Men det systern kände igen honom på var antagligen de fortfarande alldeles gigantiska kläderna, och läppiercingen.
”Hej Hanna… det är jag. Julia”, började Julia en aning trevande och väldigt nervöst. Hon hade kunnat gå och dö just i det ögonblicket. Systerns kritiska blick och konstiga reaktion var för konstig för att Julia skulle veta vad hon skulle göra härnäst.
Den lillasystern hon lämnat bakom sig tillsammans med familjen, ett år tidigare, hade då varit tretton år gammal, och fortfarande inte kommit in i det system av smink, status och tonårsintriger som man normalt gjorde i högstadiet. Hanna hade alltid varit lite sin egen. Inte brytt sig det minsta om vad andra tyckte om hennes kläder eller utseende. Så länge hon trivdes med det hon hade på sig, så hade ingen annan någonting att säga till om.
Så den svartsminkade fjortonåringen framför henne, förvånade henne på något sätt inte alls. Hon hade föreställt sig systern som antingen väldigt mycket… fjortissminkad eller åt det hållet det verkade vara nu. Svart i mängder.
”Vad gör du här igen?” frågade Hanna och den där surmulna blicken fanns kvar i hennes ansikte, dock såg hon nu bara på Tom trots att hon talade med Julia.
”Ja… jag…” Julia såg hjälpsökande på Tom som verkade vara mer förskräckt över tonåringens sura samt förvirrade gloende på honom, och han såg nästan rädd ut för den yngre systern.
Men Julia behövde inte svara på Hannas fråga, då ytterligare steg hördes i huset och en annan välbekant person dök upp i hallen innanför. Julia släppte sin yngre syster med blicken och lät den glida över till den betydligt smalare modern än den hon lämnat, som just hade uppenbarat sig.
Det var som att någon hade släppt lös en stor bomb i hennes huvud och kropp. Allting snurrade, och det lät som ett stort åskväder i hennes huvud. Det enda som höll henne uppe på fötter fortfarande var greppet om Toms arm som inte veknade en sekund.
Mammans tårögda blick då hon förstod att det var hennes förstfödda dotter som stod där i dörröppningen, tvingade Julia att kontrollera den varma känslan bakom ögonlocken. Hon ville inte gråta än. Inte just då. Hon ville visa för familjen att hon kunde kontrollera sig. Att hon hade klarat sig i ett år utan dem, och samtidigt ville hon så fruktansvärt gärna att de skulle förlåta henne, trots att hon visste att hon hade gjort rätt som reste till Tyskland.
”Julia?” sa mamman tyst, och man kunde höra att rösten var otroligt nära att brytas.
Hon hoppades att det var hennes dotter, som varit så saknad i hemmet i ett helt år. Stämningen i familjen hade inte varit densamma utan dottern, utan alla hade gått runt och varit arga på varandra utan någon egentlig anledning. Så när dottern Julia stod i dörröppningen och såg på sin mamma, hoppade mammans hjärta över ett par slag och hon funderade ett ögonblick på om hon hallucinerade, eller om det faktiskt var hennes dotter som stod där.
Julia nickade så pass svagt att det knappt gick att se, men mamman såg och hon kunde inte göra annat än att låta tårarna rinna och i tre steg vara framme hos dottern och hålla om henne i sina armar. Värmen och den där lukten som flickan haft sen hon varit liten, fanns kvar fortfarande, och genom den otvättade tröjan som mamman bar, kunde hon också känna hur dotterns tårar rann igenom och vätte hennes hud på andra sidan tyget. Hon suckade lyckligt.
”Lilla gumman…” mumlade mamman och kramade henne allt hårdare. Hon skulle aldrig släppa henne igen. Flickan hade skapat något slags hål i mammans hjärta, ett hål som inte gick att laga med något annat än dotterns närhet. Och nu när hon äntligen befann sig i huset igen, så var det som att hjärtat återigen var helt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 02:11- Betyg:  | | Åhhh<3<3<3 | | FortessOfTears - 11 maj 08 - 21:39 | DudududududuDU, är bäst! :D
Jag äru segokorvis, men nu läser jag igen igen xD Höhöh, Jennifer vara skumt flummhallon! *Skutta iväg som Tiger till nästa del*
<3 | | ILoveTAKIDA - 7 maj 08 - 19:50- Betyg: | hah, har läst alla delar på två-tre dar nu...pust, och
de är så sjuukt bra! älskaälska<3 mums, det var en väldans
god tårta det här :D Du skriver bäst
Är inget th-fan faktiskt, men det läser ändå, hehe :)
ps1: grattis i efterskott då!DS.
PS2: kan du skicka ett meddelande när nästa kommer?DS.
kramis | | LoveMusic - 7 maj 08 - 18:01- Betyg: | Och framför din dator sitter den bästa bagaren i stan (med andra ord: Du ärbäst på att skriva) och har precis bakat den godaste tårtan som man kan baka (med andra ord: den bästa novellen som man kan skriva)
GHAAAAAA! FORTSÄTT! FORTSÄTT FORTSÄTT! *Hejarklack* | | mikaelanystrom - 6 maj 08 - 22:31- Betyg: | aaaaaaaaaw! mikaela gillar verkligen tårtan du har bakat, och du får gärna baka mer söta Jamie:D <3
Gillar defenitivt grädden, yummie ^___^!
Mer tack som jag kan äta upp<3 | Lovely__ - 6 maj 08 - 19:10- Betyg:  | | Bra:) | | Ciissii - 6 maj 08 - 18:14 | Jättbra, gillar ditt sätt du beskriver allting på,
det blir så levande. Fortsätt! | | Toftered - 6 maj 08 - 17:49- Betyg: | du beskriver känslorna grymt bra!
Hennes längtan & tvivel. Det känns som om det är jag som stog där med Toms hand om min arm.
Hör du av dig när nästa del kmr? | | RowsahKanin - 6 maj 08 - 16:03- Betyg: | Naaaww <33
Tårtan var jättegod <33 | | Tokiohotelamanda - 5 maj 08 - 23:33 | ÅH SÅ VACKERT<3<3<3<3<<3<3<3< 3<3<3 blev tårögd där!
Du bara måste lägga in en ny del snart! | | Mp3 - 5 maj 08 - 21:16 | Inga ord finns *tårka tårarna*
<3 | | M-424 - 5 maj 08 - 18:16- Betyg: | Gaaaaaaw!!<33 Väldigt bra !!
Du är grym på att skriva :')<3 | | prickigthallon - 5 maj 08 - 18:11- Betyg: | | btw, så älskar jag tårtjämnförelsen x''D <3 | | prickigthallon - 5 maj 08 - 18:01- Betyg: | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAW! Jag avlider, vad charmigt. Mamma plus dotter e lika med :D
Du är bäst :* <33 |
|
|
|
