Änglaliv |
Hon känner den ihållande smärtan ringla sig genom kroppen som ett strilande vattenfall. Upplever smärtans obehagliga kyla klämma åt kring luftstrupen en stund, märker sedan lungornas tystnad inom sig. Ögonlocken sluts. Allt som tidigare varit så ljust och färggrant förblev en stillastående svarthet. Det sista hon uppfångade var närbilden av ett otröstligt ansikte blandat med ett panikslaget skrik.
Hon skriker i besinningslös skräck, tar tag i flickans bara armar. Skakar om henne intensivt. Vakna för fan.Hon grinar, låter tårarna okontrollerat få rinna ner längs de mjuka kinderna och ta med sig mascaran som klistrar fast sig som svart sot under hennes rödgråtna ögon. Lägger sin kropp intill hennes på den stora mjuka gräsmattan, grinar eländigt och lutar huvudet mot hennes stilla bröstkorg. Än kanske det finns hopp, ett slags mirakel. Men innerst inne förstår hon, och vet att det bara är hennes eget hjärta som hörs bulta, inom sig själv. Bedrövat tar hon plastflaskan med det genomskinliga innehållet som Moa ännu värmer intill sin medvetslösa kropp, öppnar korken och slukar den sista skvätten, slänger därefter iväg den bakom sig. När ekot av hennes aggressiva skrik tystnat runtom henne kan hon äntligen tyda det svaga, stegrande ljudet av sirener några kilometer bortom den täta skogen. Få minuter därefter når den gulnade sjuktransportbilen slutet av den långa, snirkliga grusvägen där hon sitter vid Moa, en bit ifrån bergknallens branta sluttning ovanför det indigoblåa havet. En lång, atletisk man i femtioårsåldern med mörktonade solbrillor och styvt ansiktsuttryck kliver ur förarsätet, intill honom vid passagerarsätet kliver hans kollega ur som är raka motsatsen till honom själv, utseendemässigt. Han ser ut att vara ung, ungefär tjugo år, är kortväxt och mager, hans flagna över- och underläppar är insmorda med salva och bildar en liten glipa så att de vita framtänderna utmärkas. Blygsel kan uppfattas av hans avvaktande kroppsspråk.”Lennart Stenborg” säger mannen med solbrillorna och räcker fram sin kraftiga näve i en stressad gest. Hon tvekar ett kort ögonblick innan hon placerar sin lilla hand i hans väldiga näve.”Kim” säger den blyge som står tätt intill sin storväxte kollega och drar bort luggen från ögonen. På hans gula väst står det med feta, svarta bokstäver ”praktikant”. ”Vad har hänt?” frågar Lennart allvarsamt medan han drar upp sina mörktonade pilotbrillor så att de blåa ögonen framhävs.Hon granskar männen noga och inser snart att de måste vara släktingar, trots sin olikhet, eftersom deras ögon och fräkniga näsor är identiska med varandra.”Hallå. Vi har lite bråttom…” Lennart lägger sin kalla handflata mot hennes heta axel. Hon ryser till inombords och kommer åter tillbaka i nuet då hon börjar funderar på hur det förnuftigaste svaret på hans ställda fråga skulle kunna lyda. Vilken lögn skulle vara bäst och trovärdigast den här gången? Ingen egentligen, därför att sanningar förr eller senare ändå kommer fram. Men just nu orkade hon inte tala sanning, som i så många andra sammanhang. ”Hon trillade” ”Okej, sätt dig där borta medan vi tar in henne i ambulansen” Mannen pekar konstigt nog med långfingret åt den stora stenen några meter från stupet, samtidigt som han böjer sig ner mot flickan för att kolla hennes puls .”Vad heter hon förresten?””Moa, Moa heter hon…”Stenen är brännande varm, hon sätter sig istället mot gräsets mjuka strån som är betydligt behagligare och lutar fötterna mot berget, tittar utåt havet. Vilken underbar vy det är, tänker hon och tar ett djupt andetag, vilar ryggen mot det sköna underlaget. Njuter för ögonblicket av den härliga sommardoften; hav, gräs och annan växtlighet som mixar sig till en underbar blandning tillsammans med ljudet av havets skvalpande vågor mot de hårda klipporna långt nedanför henne, och de vita fiskmåsarnas skrik mot den knallblåa skyn.
Du ljög för mig, sa att allt blivit bra. Berättade att du slutat skada dig själv och att du aldrig mer skulle göra det heller. Du sa att innehållet i din Loka flaska bara var kolsyrat vatten med smak av citron när vi gick till vårt ställe, vid stupet, du sa att de nya rivmärkena på armarna var gamla, och att de vita tabletterna du stoppade i din mun var till för mensvärken.
Hon öppnar sin schackrutiga börs och plockar ut en sliten gammal tjugokronorssedel som hon pressar in i sedelfackets trånga öppning, klickar därefter in artiklarnas nummer på den digitala menyskärmen med pekfingret. Hon lägger tillbaka börsen ordentligt i handväskans innerfack och öppnar automatens lucka. Med detsamma förstår hon då blicken möter Coca-cola märkets snirkliga text mot den rödfärgade läskflaskan att hon tryckt in fel sifferkombination. Egentligen skulle hon ha valt Champis som är hennes absoluta älsklings läsk sedan många år tillbaka. Trots missen tar hon upp läsken och kexchokladen utan att ens ge ifrån sig en liten ynklig suck, och går bort till väntrummet där hon sätter sig på en hård trästol eftersom sofforna redan är fyllda. Försiktigt, som om ingen skulle få märka hennes rörelser, ställer hon ner läsken och chokladen mot stengolvet, lutar sen huvudet mot händernas svettiga handflator. Känner hur tankarna överflöds och blir till eldflammor inne i skallen. Det är ditt fel, du stoppade henne inte när du anade att lögnerna var där igen.Några minuter senare lyfter hon upp sin vimmelkantiga hjässa och försöker koppla bort tankarna för ett tag åtminstone, blicken sveper ut över det fylliga rummet som enligt henne följer temat kärlek. Tapeterna går i skalor av rosa, rött, eller vitt, de bort knuffade kuddarna i dem svarta skinnsofforna är hjärtformade och tavlorna pryds av bekanta kärleksmotiv. På väggen vid barnhörnan hänger en tavla med lady och lufsen, de två hundarna sitter ute i skymningen vid ett dukat bord där de äter spaghetti med köttbullar och har det mysigt med ett tänt ljus. Gardinerna som hänger i rummets breda fönster är gula med små gröna hjärtan, påminner henne om påskens glada färger, kycklingar och fjädrar. Fönsterbrädorna dekoreras av violetta blommor i krukor med färggranna mönster och kulörer, på det vita lilla bordet som är ställt framför soffgruppen står en rödfärgad vas med en underbart doftande blombukett inuti. Själv gillar hon varken möbleringen eller färgvalen, det är alldeles för vågat, hon hatar när det blir för stora skiftningar mellan färger och mönster helt enkelt. Helst skulle ett rum vara inrett i skalorna vitt, grått eller svart, endast dekorationer som gardiner, kuddar, blommor eller tavlor skulle få ha ljusa färgtoner. Hon hade envetet tjafsat med sin mamma efter flytten om att en tapetsering i hennes sovrum var nödvändigt då väggarna var rosa med mörklila bårder som fick henne till huvudvärk. Matchen hade varit rätt så enkel efter det att mamman tröttnat på hennes tjat, och nu är rummet nytapetserat med ljus- mörkgrårandiga väggar, utan några bårder. Golvet är fortfarande vitt och smyckat med en lurvig, guldfärgad matta. Panelgardinerna som hänger i det lilla fönstret är ljusrosa med söta små svartlinjerade döskallar. Bädden är prydd av ett svart överkast med en snygg hög upptravade kuddar i olika naturella färgskalor ovanpå. Tavlorna består av inramade affischer med favoritbanden. Varsamt skruvar hon upp läskflaskans kork som öppnas med ett kort brusande, höjer flaskans mynning och fäster den mot sina läppstifts röda läppar, sväljer i kraftiga klunkar. Efter en stund upptäcker hon en liten kille med klottrigt armbandage intresserade blick mot sig. Hon begriper snart varför men hinner inte dit med handen under ögonen innan någon kallar på henne bakifrån.”Daniela” ”Mm” Hon tittar över sin vänstra axel och får syn på en kvinna i en alldeles för stor, äggvit läkarrock.”Följ med mig så är du snäll” säger kvinnan med allvarligt tonfall fylld med en dos av djup sorg. Genom att titta in i kvinnans ögon som hon kan se rakt igenom, inser hon faktumet. En stor, enslig tår tar sats i ögonvrån och fattar energi för att växa sig till flera och bilda stormen.
Tror du på ett liv efter döden? Det gör jag och själv har jag bildat mig en egen, unik uppfattning. För mig finns det ytterligare ett liv efter vår död, det är ett liv vi aldrig skulle kunna få eller kunna köpa för pengar i den verkliga livstiden. Ett änglaliv. I änglalivet har varje individ ett hem, i det hemmet finns alla deras nära och kära som gått bort, genom att gå ut och in genom dörrar kan man komma in i andras änglaliv eller vid rätt dörr till och med besöka det verkliga livet som man en gång levt…
Hon sitter på den stora stenen som idag inte är lika varm och låter blicken glida ut över stupet som sedan flyttar sig uppåt himlen där solens starka strålar parerar mellan de vita, fluffiga små molnen som tycks bli allt flera och svårgenomträngligare. Med stabila ben ställer hon sig upp och börjar gå fram mot det branta stupet. Känslorna blandade av ängslan, avspänning, ovisshet, vemod, och längtan på samma gång. Hon är rädd för dödens smärta men inser att livet hon lever nu kanske blir större plåga i längden. Där uppe finns alla hon behöver, hennes mamma, pappa, mormor, morfar, farfar, farmor, hunden. Och Moa. Det får henne att ta sig över rädslans skyhöga mur, hon kliver ut över stupet med förslutna ögon, slappnar av och låter naturens krafter krossa henne till bitar hundra meter senare då hon nuddar klipporna.
Jag flyger upp mot himlen med underbara vingar av siden. Framför mig skymtas ängeln som nu är du. Inga ord behövs, du visste att jag skulle komma. Bakom dig står våra familjer med händerna utsträckta framför sig. Välkommen till änglalivet.
|
|
|
|
