Runt hennes huvud surrade tankarna som svarta moln |
Bilresa.
Med familjen, genom halva Sverige till släktingar i Småland.
Granar susade förbi fönsterrutan. Peter tyckte nästan det såg ut som om de dansade. Virvlade runt, gjorde piruetter. Han hade också kunnat göra sådana en gång i tiden. Innan dans blev en sport som inte killar fick utöva.
Det spelades någon gubbig rock från bilstereon. Pappa har så förtjust i den musiken. Peter brukar alltid säga åt honom att byta men egentligen har han inget imot det. Det väckte så många minnen, minnen så starka att han nästan kunde känna lukten av dem. Gångerna då han spillde ut saft på sätet, den gången de råkade ta fel väg och var på väg mot gotlandsfärjan, då de fick punktering mitt på motorvägen och var tvungna att ringa efter en bärgningsbil. Alla de gångerna. Alla de gångerna hade Elvira varit där. Skrattat, skojat. Hon torkade upp den utspillda saften och fick hela familjen att inse det roliga med att de var på väg till gotland för första gången. För henne var det ett äventyr. Då var varje dag ett äventyr.
Peter kastade en blick på sin storasyster. Hon var så långt därifrån nu. Runt hennes bruna hårsvann surrade svarta moln, tankar mycket djupare och mörkare än någonsin förut. Han såg dem, fast ingen annan verkade göra det. Peter ville bara sträcka up handen och ta tag i dem, reda ut dem som man nystar ut ett trassligt garnnystan. Men Elvira skulle inte låta honom göra det. Hennes blick var fokuserad på något annat, vilade i en annan värld och sögs bara djupare och djupare ner i den. Hon hade tappat sina irisstjärnor.
Det hade börjat efter en fest. Peter mindes hennes förväntansfulla ansikte när hon sminkade sig innan. Smilgroparna, lockarna som föll ner i pannan. Varje detalj av hennes ansikte fanns sparat inom honom, trots att resten av stunden var mer som en dimmig ridå. Hennes kompisar hade kommit, det kom han ihåg. Varenda en av de uppklädda till max, med strassstenar på ögonfransarna och skimrande läppar, men ingen lyste såsom Elvira. Punkterna i hennes ögon var något alldeles speciellt, det hade Peter hört många säga. De var som ljus som aldrig slocknade. Elvira var som en lägereld, sprakande och överraskande, alltid lika munter och oberäknande.
Hon lämnade med sina tjejkompisar. Peter stod och vinkade efter dem i fönstret.
Men det var inte samma Elvira som kom hem den natten. Tunga steg hördes i trappan, Peter visste för han låg vaken då. Väntade på att hans syster skulle komma hem. Men när han skymtade hennes ansikte i dörröppningen upptäckte han skuggor som aldrig tidigare fallit över hennes ansikte. Det var mörka ränder i mellanrummet ögonen och ögonbrynen, djupa sträck längs hennes kindben. Den här Elvira var inte den han hade levt med innan. Hon var förändrad.
Peter sov inte gott den natten. Hemska drömmar hemsökte honom, systerns döda blick fanns överallt. Den gick inte att få grepp om. Svettig vred han sig i sängen, rädd för att somna om.
Han försökte många gånger få ur Elvira vad det var som hade hänt, men hon var sluten som en mussla. Man fick knappt ett ord ur henne, hon slutade skratta och le och pratade knappt med någon. Ja, hon var förändrad. Helt ombytt.
Och Peter kunde bara stå och titta på.
I någon dröm hade han sträckt henne handen. Han hade hittat henne på botten av ett djupt hål och han hade räckt henne handen. Men hon tog den inte. Hon satt bara kvar, lät jord och damm täcka för hennes andningsvägar tills det inte fanns någon luft att ta. Var hon förlorad?
Tungt var det. Peter andades tungt även när han satt i bilen på väg till Småland. Då och då blickade han mot systerns håll, men hon svarade aldrig dem. Hennes ögon rörde sig inte ens när hon följde vägarna utanför fönstret.
"Elvira" Peter bröt tystnaden. "Elvira, ser du regnbågarna utanför?" Han visste att det var lönlöst. Men han tänkte försöka.
"Nej." sa hon tomt. Rösten lika ihålig som hennes blick.
"Du såg dem förut. Du flög med dem. Målade allting i regnbågen, sjöng till regnbågen. Det är en annan du som sitter brevid mig nu." Viskande i hennes öra:
"Den andra Elvira finns där inne. Hon kanske är hårt inspärrad, men hon finns där. Låt mig hjälpa henne ut." Kanske var det den meningen som var väntad, kanske var det intensiteten i Peters röst som fick henne ett litet steg närmare verkligheten.
En liten hand letade sig upp till hennes huvud och började dra ut tankesörjan som så länge hade varit hårt knuten.
|
|
|
|
