Dragan och Minja-dikt |
när träden blir nakna och den vita snön faller
Klär du min frusna själ med ditt leende
den tinar, blir varm och levande igen
Samtidigt som himmelns portar öppnar sig
och du med de andra skönheterna försvinner
Långt bort från mig som vintersolens strålar
den låga du tände i mitt hjärta blåses ut av de kalla vindarna
och jag var begravd i din kärleks frånvaro igen
en mörkt kall och krossad grav blev det enda jag fick kvar
Från tron och hoppet om din eviga närvaro'
Dragan och Minja
|
|
|
|
