Jag älskar min bror (kap 23) |
Nytt kapitel var det här då ;) Det är mest mycket prat och så i den, men nu får man reda lite mer om Rasmus bakgrund, men det får ni läsa om....
Och nästa del kan dröja, vet inte när jag har tid till att skriva mer på den men ska förösöka <3
Pöss på er och kommentera gärna =)
Kapitel 23
Vi sitter vid bordet. Jag och Rasmus. Mittemot varandra inne i köket med Treasure som ligger vid mina fötter och värmer dem, hans tomma gröna ögon möter mina blåa. Jag fattar tag hans händer i mina, granskar dem, stora och trygga. Utanför lägenheten är det en ny dag och ännu en gång måste jag till jobbet sen senare på eftermiddagen, men vill inte gå dit.
Inte idag.
Något säger mig att hans hemlighetsfulla ögon, de som gömmer på något har något att berätta. Något viktigt, anledningen till varför han tar droger, varför han inte har något hem.
”När jag var nio år tog min pappa självmord.”
Jag ryckte till av tystanden som bröts, blicken som vilat på våra händer drogs upp till hans ansikte.
”Ingen visste att han mådde så dåligt, alltid glad och sjöng för min mamma och mig om hur glad han var över att ha oss.”
Rasmus stannade, blicken fast i tomma intet och för att visa att jag lyssnar kramar jag mjukt om hans händer. Om han är redo att prata om det vill jag inte hindra honom.
”Minns den gången då han tog med mig på tivolit i stan, jag hade tjatta i flera dagar. Men när jag inte vann den stora teddyn med sin mjuka nos spelade han bort jag vet inte hur mycket pengar så att jag skulle få den. ”
Jag betraktar honom, lyssnar på varje ord och ser hur han ler lite av minnet. Som om han åkt tillbaka till tiden då hans pappa fortfarande var vid livet.
”Efter några dagar efter det tog han sitt liv, jag trodde det var för att jag tvingade honom att spela bort så mycket för min skull men självklart var det inte så. Jag förstod helt enkelt inte och mamma förklarade att pappa inte hade mått så bra som de fick reda på när polisen hittade ett brev. Ett avsked till mig och mamma.”
De smaragd gröna ögonen blir fuktiga och mer av allt vill jag lägga mina armar runt honom, men låter bli. Sitter kvar på stolen och kramar hans händer, visar att jag förstår och är här.
”Det stod någonting om något som länge funnits i hans minne, något om hans barndom som plågat och skavet alltför länge och aldrig riktigt kunnat glömma.”
”Vet du vad det var?”
Min fråga kanske var olämplig, men jag ville veta vad som fått hans egen pappa att ta sitt liv när han hade en sån underbar son och hustru.
”Det skrev han aldrig och efter begravningen blev mamma som utbytt från att vara världens snällaste till ett monster att leva med. Veranda gång hon tyckte jag gjorde något som hon såg som fel fick jag skäll, hon röt åt mig och hände även ibland att jag fick en örfil då och då. Jag förstod aldrig vad jag gjort fel som gjorde henne så upprörd och arg, men till slut var det som om någon släckte lampan. Hon bröt ihop totalt, kunde ligga i säng i flera dagar och gråta och sova i dygn, det höll på i olika perioder i flera år. Hon var knäckt, slutkörd och skyllde på mig, sa att det var mitt fel att pappa tagit sitt liv, sa att jag var ett misstag. Jag som då var elva år blev nedstämd och förvirrad, tänkte hela tiden och även i drömmarna jag var ett misstag, mamma och pappa älskade mig aldrig. ”
Tårar droppade ner på bordet, en landade på våra händer där den splittrades. Hans tårar påminner om diamanter och ögonen är fyllda av sorg.
”Jag är ledsen, för din familj och det du gått igenom.”
”Va inte det.”
”Men jag är det, och du är inget misstag som din mamma sa, mer en sänd ängel.”
När jag sa det log han lite vilket fick mig att le tillbaka och som om han läste mina tankar om hur det gick sedan fortsatte han att berätta.
”Jag insåg att jag inte var oälskad när jag var femton år då jag träffade Michelle, men då var det för sent. Jag hade redan när jag var tretton hamnat i fel sortens sällskap, ett liv bland farliga killar med alkohol och vid fjortons års ålder testade jag heroin för första gången. Till slut gick det så långt att de tvingade mig att kasta in en tegelsten in i en juvel affär och medan jag försökte springa undan polisen tog dem så mycket de kunde bära. Jag blev anhållen och ingen av grabbarna hjälpte mig, lämnade mig bara åt ödet och när polisen fick veta mer om min bakgrund tog dem mamma mot min vilja till ett behandlingshem och skickade mig till en ungdomsanstalt. Där fick jag stanna i tre år och var myndig för att klara mig själv egentligt de som jobbade där men det gick inte så bra för mig, inget jobb ville ha mig på grund av min bakgrund, ansåg mig för farlig och opålitlig. Så jag hamnade på gatan i ett och halvt år och sen kom du.”
Rasmus tittar ironiskt på mig men plågan inom honom efter allt som hänt syns.
”Ja, sen kom jag och dum som jag är släpade jag med dig till lägenheten jag hyrt.”
Flinade lite och Rasmus stämde in, men tittar sedan in i mina ögon och viskar kärleksfullt.
”Men om du inte hade gjort det hade jag inte sett någon anledning till att fortsätta leva.”
Jag kunde bara le som svar, frågade sedan.
”Vad hände med din mamma?”
”Hon förflyttades till en annan stad, långt härifrån. Jag fick inte reda på mer, inte ens hur hon mådde.”
När han sa det kom jag tänka på min egen mamma. Jag vet vart hon finns och på ett ungefär hur hon mår. Skit. Vilket är mitt fel, mitt fel för att mammas hälsa står på spel och mitt fel att pappa måste ständigt vara orolig för henne. Och mitt dumma misstag med att kyssa min egen bror, hade jag inte gjort det hade jag fortfarande sett in i hans ögon, hade jag inte rymt hade mamma mått bra och pappa sluppit allt detta. Hade jag inte rymt hade jag inte Mannen med Soppsäcken förstört insidan av min kropp, jag hade sluppit att behöva ta farväl av en person jag börjat gilla. Men i slutändan fann jag en jag kan lita på, en jag kan älska.
Jag fann en ängel med trasiga vingar, tillsammans kan vi kanske hjälpa varandra att läka våra sår. Men för att göra det känner jag att det är något jag måste bekänna, se om han kan förlåta mig.
”Rasmus?”
”Ja, vad är det?”
”Det är något jag inte har berättat…”
Jag tvekar lite, sänker blicken men han tvingar mig att titta upp då han sätter pekfingret under hakan så att jag möter hans mjuka blick.
”Sara?”
Sväljer, orden fastnar, ögonen tårars.
”Mitt namn är inte Sara.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 13 jun 08 - 02:30- Betyg:  | | ääääälskar!!! <3<3<33 | | Mangasagan - 4 maj 08 - 18:37- Betyg: | | ÄLSKA!!<3 Mera! ;D | | tjoh - 3 maj 08 - 18:27 | underbart underbart underbart ! <3
du vet att jag älskar den här novellen så meeeeeeeeeeeer ! <333 :D |
|
|
|
